Svenska Dagbladet 1988-02-29
Hans L Zetterberg
DE SJUTTON åren mellan 1969 och 1986 är Palmeåren. Deras innehåll är märkligt och värt att begrunda. Vi svenskar är obenägna att formulera insikter om oss själva. Vi har emellertid mycket att lära av Palmeåren. Två år har gått sedan Olof Palme mördades och det är hög tid att ta ställning till hans tid.
Under dessa Palmes år har spritts till Sverige ett allmänt miljömedvetande och en ny rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Auktoriteterna och hierarkierna inger efter 1968 inte samma respekt som förr. Massmedierna börjar tycka att aktionsgruppernas åsikter är intressantare än folkrörelsernas åsikter.
Vårt land blir under Palmeåren alltmer beroende av utlandet. Vår ekonomi kastas som en lekboll av 70-talets oljekriser. Våra varv - som var nummer tre i världen - läggs ned och stålindustrin bantas. Men exportindustrin som helhet går stärkt ur omvandlingen. Volvo är det stora glädjeämnet, och det finns många andra.
Tillväxten är emellertid låg hela perioden. Aptiten var satt av 50- och 60-talets rekordår, Tage Erlanders tid. Sverige lever därför under Palmeåren över sina tillgångar. Palmeåren är devalveringsåren.
Under 70-talet inträffar den längsta och djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talets depression. Denna gång lyckas vi hålla massarbetslöshet och elände borta; borgerliga regeringar svarade för detta.
Ams blir vår största och rikaste byråkrati under Palmeåren. Den liknar inte traditionella ämbetsverk med konservativa tjänstemän på hög nivå, liberala på mellannivå och socialistiska på lägre nivå. I Ams finns bara socialdemokrater på hög nivå, på mellannivå och på lägre nivå, alla med stor budget till olyckliga bröders hjälp. Framtiden kommer att kalla Palmeårens Ams för det största partistöd som socialdemokratin någonsin fått, men samtiden såg inte saken så.
Under 70-talskrisen blir staten med sina många åtaganden utfattig. Men exportindustrin blir rik. Den tilldelas rollen att bli räddare i nöden. Den kan få vad den vill, men visar sig ganska dålig på att formulera sina önskningar.
UNDER PALMEÅREN befästs fackföreningsrörelsens ställning som en stat i staten. Genom lagstiftning om styrelserepresentation och medinflytande stärks facket på arbetsplatserna. Avgiften till fackföreningen blir inte avdragsgill från inkomst i vanlig mening; den dras från skatten som om den vore en skatt betald till en främmande stat med vilken Sverige har ett dubbelbeskattningsavtal.
Under Palmeåren ökar antalet anställda i offentlig tjänst med 75 procent till 1,7 miljoner. Försvaret halveras. Det blir roligare att vara kommunalråd än riksdagsman. Den kommunala expansionen tar hand om den lilla tillväxt som finns. Periodens politik domineras av socialdemokratin.
1976-82 regerar dock de borgerliga. Det lättar på debattklimatet och väcker de sovande aktie- och finansmarknaderna. I den socialdemokratiska bostadsregleringarnas spår uppträder - helt oplanerat - en rad nya mångmiljonärer på fastighetsmarknaden. Affärstidningar, börssidor och Ekonomieko blir nu stora och viktiga. Men ännu tror massmedia och folket att det är regeringar som allena styr riket, inte marknaderna.
Trots det parlamentariska jämviktsläget under Palmeåren - vi hade jämna riksdagsval hela tiden och till och med en lotteririksdag 1973-76 och en regering med bara ett mandats övervikt 1979-82 - råder under alla Palmeåren full politisk konfrontation. Olof Palme personifierade konfrontationsklimatet. Hans vassa ordval i debatterna gör honom hatad av motståndare och accepterad med en ilning längs ryggraden av de egna. Men det skall sägas högt och tydligt så att alla hör det att Palmes politiska retorik inte var av den ohyggliga kaliber att den gjorde ett lönnmord sannolikt.
HUR MYCKET skall tillskrivas Olof Palme av vad som hände under Palmeåren? Det mesta som händer i ett samhälle, särskilt med en utlandsberoende ekonomi, händer utan att dess regering bestämmer vad som skall hända. Och mycket som en regering planerar blir annorlunda än den tänkt. Sverige är i själva verket proppfullt av den oplanerade konsekvenserna av planerade handlingar. Men inom den begränsade räjong som är politikernas spelade Palme personligen den ledande rollen både genom vad han gjorde och vad han inte gjorde.
Palme klarade galant det första kravet på en politiker: att bevara sin maktbas intakt. Arbetarrörelsen hölls samman genom turbulensen skapad av 1968 års LKAB-strejk, valnederlag, kärnkraftsomröstning m m. Äran får Palme dela med den outtröttlige Sten Andersson, som ingalunda var hans nära vän men som alltid satte rörelsen och dess ordförande främst.
"Lyssna på rörelsen", var Erlanders råd till Palme. Det tolkade Palme så att LO om möjligt skulle få vad LO ville. Ensam bland industrinationerna prioriterade Sverige kampen mot arbetslösheten framför kampen mot inflationen. Först bland industriländerna fick Sverige en lagstiftning som gav den anställda full trygghet och stort inflytande.
Men när idén om löntagarfonder blivit stark och berusande inom LO-ledningen bromsade Palme. Inte mot principen, men mot storleken. Han märkte fondmotståndets styrka. Han saknade dock den gode politikerns förmåga att tidigt klippa av ett dåligt förslag, innan det genom löst tal, vackra fraser, utredningar, publicitet och förankring hos egenintressen blivit omöjligt att stoppa.
Ohejdat och ohejdad av den sina lät Olof Palme den offentliga sektorn växa. När problem dök upp, löstes de vanligen genom att anställa flera och lagstifta mera. Så gör inte alla politiker, egentligen bara den enklaste. Men Palme visste trots sin intelligens inte bättre.
Utrikesfrågorna var Palmes stora intresse. Inte så mycket Sveriges förhållanden till främmande makt som främmande makters förhållande till varandra. Palme ville bidra till världsordningen. Tillsammans med partikusinerna Bruno Kreisky och Willy Brandt formulerade han gemensamma ståndpunkter om världsproblemen. Det finns inte många aktörer på denna arena förutom stormakterna, och Palme var betydande. Henry Kissinger sade att inget viktigt problem var genomarbetat förrän man inhämtat Palmes åsikt om den.
Sveriges resurser i spelet om världsordningen är begränsade till diplomati och u-hjälp. Palme lät de ivrigaste socialisterna från 1968 års röda våg ta hand om Sida och u-hjälpen. Den fick hjälpa till att bygga socialism och planekonomi, inte i Sverige utan bland Moskvas vänner i Etiopien, Moçambique och Tanzania, i Indien och Vietnam, på Kuba och i Nicaragua.
PALMEÅREN ÄR över. De har efterlämnat fler problem än lösningar. Oavsett om vår nästa regering är socialdemokratisk eller borgerlig måste den gå andra vägar än Palmes vägar. De borgerliga har fler och bättre idéer om detta; de har färre emotionella bindningar till Palmeperioden. Socialdemokratin behöver en tid i opposition för att sortera ut vad den vill.
För Sverige är inte längre Palmes Sverige.
Palme övertygade sig själv och svenska folket om att det skulle vara en nackdel att gå med i EG. Men ett och ett halvt år efter hans död vände opinionen. Nu säger flertalet att det är en fördel att vara med i EG.
Palme var emot privatisering av den offentliga sektorn, och han trodde att han vann valet 1985 mot Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg på just den saken. Knappt två år efter hans död ställer Sifo frågan:
"Är du för eller emot privatisering av den offentliga sektorn?"
För svarar 52 procent och emot svarar 29 procent. Palme vann sitt sista val men förlorade opinionen.
Under Palmeåren var Sverige speciellt på olika sätt. Extremt stor offentlig sektor och extremt höga skatter för privatpersoner. Mäktiga fackföreningar. Storföretagens paradis. Jämlikhet. En egen profil i utrikespolitiken och politiskt styrd u-hjälp. Många, särskilt socialdemokrater, vill se nostalgiskt på Palmeåren. Här finns fröet till en svensk myt om Camelot med Olof som "the once and future king".
I själva verket är Palmeåren en parentes i livet i ett litet land vars befolkning vill vara lagom snarare än extrem eller speciell. Vi vill nu återställa ordningen och söker vår plats i Europa. Vår nya entusiasm och nya mobilisering ligger i att vara ett perifert land som håller på att förändras till att bli mer lagom och mer europeiskt.
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.