Svenska Dagbladet 1988-02-15

Hans l Zetterberg

Carlsson och postmaterialismen

Under de gångna dagarna har våndan svettats i s-maktens korridorer. Den förtida kärnkraftsavvecklingen - också känd som Birgitta Dahls eländesfråga - skall konkretiseras. Tage Erlanders stolthet, kärnkraftsprogrammet, skall ytterligare vingklippas. Hans gode lärjunge, Ingvar Carlsson, håller i saxen. Fingrarna darrar.

Fru Dahls erkända politiska känsla och välutvecklade indignation är ingen ersättning för analys. Socialdemokratins förmåga till saklig politisk analys av kärnkraften är emellertid störd, nästan förstörd, av valresultatet 1976 och folkomröstningen 1980. Kärnkraftsfrågan är maktförlustens fråga.

I valrörelsen 1976 glömde näringslivet och stora delar av borgerligheten den energipolitik man trodde på. Att få bort Olof Palme som statsminister blev för ögonblicket viktigare än att hålla på sin förståndiga energipolitik. När Fälldin väl blivit statsminister kom m och fp ihåg sin energipolitik och hans regering sprack.

Av detta har borgerligheten lärt sig att i en ny koalitionsregering måste alla fundamentala skiljefrågor läggas åt sidan, uppskjutas hela valperioden. För socialdemokraterna blev den bestående lärdomen att aldrig mera släppa fram kärnkraften som en fråga i ett val.

Genom folkomröstningen ville Palme tillämpa denna lärdom. Kärnkraften lyftes ut ur valrörelsen 1979. Politikerna kunde hänvisa till att om den skulle vi folkomrösta 1980.

Valsedlarna i folkomröstningen blev tre snarare än de två som behövs för orden "Ja" och "Nej". Texterna på valsedlarna var utformade så att man inte på något sätt kunde rösta om kärnkraften på lång sikt: alla valsedlar avvisade nämligen tanken att bygga nya reaktorer utöver de tolv som fanns eller var påbörjade.

Svenska folket har aldrig beslutat i någon folkomröstning att för allti upphöra med och avveckla kärnkraften. Det har emellertid politikerna (Palme, Fälldin, Ullsten, Bohman och Werner) gjort när de natten ***** beslutade vad som skulle stå på folkets valsedlar. Därefter fick folket deltaga i en folkomröstning huruvida vi på kort sikt - innan avvecklingen - skall ha sex eller tolv reaktorer.

Majoriteten valde det senare. Sen tolkade riksdagen folkomröstningen som ett utslag att kärnkraften skall avvecklas senast 2010, ett år som inte nämndes på någon valsedel.

Detta manipulerande - det finns nog inget annat ord - räddade tills vidare landets investering i kärnkraft och befriade för en tid politikerna från deras mest hopplösa fråga. Att ifrågasätta folkomröstningens "beslut" blev politiskt helgerån.

Med Tjernobylolyckan i maj 1986 blev frågan vidöppen igen. Ingvar Carlsson var ny som statsminister. Förlamad av 1976 och 1980 glömde han insikten att människors oro kommer och går men sakfrågor består. Nya eftergiften till kärnkraftmotståndet ligger idag i luften.

Sovjet sådde (oavsiktligt) radioaktivitet över Sverige, ja hela Europa. Vad får man skörda? Jo, dels en starkare opinion för militär nukleär nedrustning och dels ett stopp för utbyggnad av den civila kärnkraften i Finland, Holland och Italien. Och nu, ett beslut i Sverige att fördyra elektriciteten, avveckla en del av kärnkraften i förtid, och därmed minska tillväxt och välstånd. Det är inte illa för en stormakt som vill öka sin militära överlägsenhet och minska sitt ekonomiska underläge.

De inrikespolitiska konsekvenserna av kärnkraftsfrågan är mer komplicerade än de utrikespolitiska. I agrara samhällen bestäms politiken av klyftorna mellan land och stad, mellan religiösa grupperingar, mellan raser, mellan språkgrupper, mm. I industrisamhället domineras politiken av klyftor skapade av klasstillhörighet, utbildning, inkomst, facklig tillhörighet, mm. I informationssamhället (som också kallas det postindustriella samhället) heter det att klyftorna skapas av människors värderingar, främst klyftan mellan dem som söker lag och ordning, materiell trygghet och levnadsstandard och dem som söker postmateriella värden, t ex livskvalitet, yttrandefrihet, personlighetsutveckling, småskalighet och god miljö.

En analys av kärnkraftsfrågans politik kommer inte undan ordet "postmaterialism". Det är ett i utlandet mycket vanligt begrepp som introducerades i början på 1970-talet av Ronald Inglehart, en amerikansk statsvetare. Över tusen vetenskapliga böcker och uppsatser finns om postmaterialismen. Inom EG görs för regeringarnas räkning regelbundna avläsningar av postmaterialismen som publiceras i skriftserien Eurobarometer.

Den grundläggande boken i ämnet är från 1977: The Silent Revolution av Ronald Inglehart och recenserades i Svenska Dagbladet den 11/6 1978 av Carl Rudbeck.

Inglehart huvudtes låter så här:

Idag grupperas många stridsfrågor och de viktigaste politiska rörelserna längs dimensionen materialist-postmaterialist. Miljörörelsen, kärnkraftmotståndet, fredsrörelsen, kvinnorörelsen, oppositionen mot det ekonomiska tillväxttänkandet, konsumentskyddet - alla dessa är uttryck för konflikt i frågor som endast löst hänger samman med ägandet av produktionsmedlen och traditionella klasskonflikter. Att dessa rörelser har hamnat mitt på den politiska scenen återspeglar en långsiktig värderingsförändring bland allmänheten i västländerna.

I diagrammet härintill anges relationen mellan postmaterialister och materialister i olika åldersgrupper under tiden 1970 till 1986 inom EG. Materialisterna är i majoritet utom bland de yngsta, men deras majoritet minskar. När de yngre blir äldre behåller de överlag sin postmateriella inställning. Vi ser också i diagrammet att postmateralismen avtog under den ekonomiska krisen i slutet på 70-talet för att senare på 80-talet skjuta fart igen - i alla åldersgrupper. Vår folkomröstning 1980 om kärnkraften ägde rum vid en tidpunkt då Europas moderna postmaterialism var som lägst.

Postmateriella värderingar har sin materiella bas, de befordras t ex av uppväxtårens trygghet, välstånd och goda utbildning. 1970-talets postmaterialism - väl uttryckt av Eva Moberg i svensk debatt - ser en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och livskvalitet. Numera anser åtminstone kontinentens sofistikerade postmaterialister att det inte nödvändigtvis finns en sådan motsättning. Man kan gott sträva efter både rikedom och livskvalitet. Inte minst barnfamiljerna vill ha båda för att kunna föra de postmateriella värderingarna vidare till en ny generation.

Det finns en omfattande avhandling om norsk postmaterialism av Oddbjörn Knutsen (Politiske verdier, konfliktlinjer och ideologi 1985). Den innehåller viktiga teoretiska resonemang, en sund empirisk bas och en energisk analys av data. Knutsen reducerar tesen att norsk politik numera styrs av värderingar snarare än strukturella klyftor och ideologier av höger-vänster snitt till mycket blygsamma proportioner. Den norska postmaterialismen visar sig f ö ha en helt konventionell social bas - de anställda i den offentliga sektorn.

Huruvida Ingleharts idéer skulle röna samma kritiska öde vid mötet med en svensk politisk verklighet är det ingen som vet. Inga svenska statsvetare har rört vid ämnet. Mer än andra samhällsvetenskaper är vår statskunskap servil. Den nuvarande generationen statsvetare har med enstaka undantag gjort socialdemokratins problem till sina forskningsproblem, och försummat att delta på den internationella grundforskningsfronten. Det är ironiskt att behöva konstatera att den som idag lider mest av detta stjärtslickeri är Ingvar Carlsson.

Omständigheterna har nämligen drivit Carlsson in i ett postmateriellt dilemma. Skall postmaterialisterna i den offentliga sektorn bli bönhörda när de skriker att kärnkraften måste bort oavsett de ekonomiska konsekvenserna? Eller skall deras fackliga ledare bli bönhörda i kraven på lönehöjningar, något som postmateralisterna högt åstundar?

Den politiker som vågar förklara sammanhangen får min respekt.