Svenska Dagbladet 1988-02-01

Hans L Zetterberg

Europa - trots allt

Europa har tre stötestenar för tänkande människor. Vi kan inte värja oss för dem. Vi bearbetar dem fortfarande. Den första är nazismen.

Detta i tanke och handling organiserade barbari växte fram i Tyskland, Luthers, Kants och Goethes land som alltid varit Sveriges store handelspartner och kulturelle storebror. Dess protestantiska religion blev vår, dess universitet blev mönster för våra, dess socialdemokrati stod modell för vår egen. Idag skriver vi hemmavid om Zarah Leander och ute i världen skriver man om Kurt Waldheim, figurer i nazismens utkanter. De är små påminnelser om att vår världsdel inte kommer undan det hemska faktum att den födde nazismen.

Den andra stötestenen är kolonialismen. Vår världsdel, med de goda kulturländerna Spanien, England och Frankrike i spetsen, svarade för imperialistisk plundring, ockupation, slaveri, och utsugning. Sveriges eget lilla koloniala äventyr i Delaware skall i år hugfästas med kungabesök och mycket annat i USA. Stor oenighet har rått om hur jubileet skall firas. Socialdemokrater och UD släpar gärna fötterna i projektarbetet. Vi är bevisligen ambivalenta till vår egen kolonialism.

Den tredje stötestenen för européer är stalinismen. Vår finaste europeiska tradition, 1700-talets upplysning, har en utlöpare i marxismen som ville vara den vetenskapliga samhällspraktiken. Ryssland fick pröva på den. Stalins Sovjet är förvisso också ett Europas barn, Gulag är lika mycket som Buchenwald ett europeiskt projekt. I höstas hörde vi vänsterns intellektuella kvida, ja ibland vråla, inför Paul Johnssons samtidshistoria, Moderna Tider, som sätter Stalin i huvudrollen.

Ingen europé kan värja sig från stalinismens ohyggliga grymhet. Och nyss firade vi Raoul Wallenbergs födelsedag.

Till dessa stötestenar kan man om man så vill lägga en fjärde: Europas delning i öst och väst, symboliserad av Berlinmuren. Delningen är till största delen ett verk av Stalin, men den har fått ett eget liv genom de institutioner som byggts på vardera sidan, militärallianserna och handelsblocken.

Ett Europa som ställt till det så här illa för sig förlorade efter kriget det politiska initiativet till USA. Sovjet tog det militära initiativet. Det ekonomiska initiativet förlorades till USA, och senare även till Japan. Det moraliska initiativet trodde man länge skulle gå till tredje världen, till Indien med Mahathma Gandhi eller till Kina med Mao, eller kanske skulle det upptäckas någonstans i Afrikas negritude. Men därav blev intet.

På olika sätt gav den svenska efterkrigsgenerationen upp om Europa. Dag Hammarskjöld, Olof Palme, Jan Myrdal, Krister Stendahl representerar olika sätt att lägga det ohyggliga Europa bakom sig. (Jag förstår dem väl; jag flyttade själv till USA, ett land vars historia är antikolonial och som befann sig på rätt sida i kampen mot nazism och stalinism.)

Men nu är läget helt annorlunda. Det är en fröjd att vara europé idag. Missiler försvinner. Östeuropa öppnar ett fönster, och Gorbatjovs Sovjet försöker göra upp med Stalintiden. I Västtyskland vinner de goda krafterna Historikerstreif. Västeuropa har fått nya institutioner: parlament, domstolar, vetenskapligt samarbete, ECU-valuta och snart också en inre marknad. Konkurrensen från USA och Japan driver oss samman med gisselslag. EG är navet.

EG har nu inkorporerat Sydeuropa. Mot EG rör sig Skandinavien och Östeuropa.

Under den tid vi vände ryggen åt Europa byggde Olof Palme upp en position för Sverige i utomeuropeiska relationer. Vi skaffade oss ny kunskap och skicklighet i multilateral diplomati. Våra diplomater hjälpte uländers diplomater med kontakter, protokoll och internationell rätt. Vi kom att betraktas av de små och nya nationerna i världen som både duktiga och bussiga.

Det är rätt av Pierre Schori att kalla detta en "komparativ fördel" för Sverige. Men det är nonsens när han hävdar att den fördelen skulle gå förlorad om vi går med i EG. Varför denna uppgivenhet? Om något, ger EG oss en bättre plattform och en större chans att få våra synpunkter beaktade i världen utanför Europa.

Schori anklagade mig i ett tal i lördags för "total uppgivenhet när det gäller Sveriges framtid och Sveriges roll i världen". Själv tror han tydligen att det mesta av hans jobb försvinner om Sverige kommer med i EG. Var är det berömda Schoriska självförtroendet?

Den historiska uppgiften och inrikespolitiska kompromissen vi står inför är egentligen självklar: ge oss EG och behåll den aktiva utrikespolitiken.