Svenska Dagbladet 1988-01-25

Hans L Zetterberg

Att styra Sverige - och avtalen

I år är det både avtalsrörelse och valrörelse. Det är ett utmärkt tillfälle att delta i åskådningsundervisning om hur Sverige egentligen styrs.

För att hantera förändringar och ändrade omvärldsvillkor har vi tre styrsystem. De heter politik, organisationer och marknad. De har olika föreställningar om hur man hanterar avtalen på arbetsmarknaden.

Det politiska systemet är det enda av de tre som står beskrivet i grundlagen. Här finns regering, ämbetsverk, riksdag, kommuner, partier. Detta system använder lagstiftning för att påverka framtiden. Det har en egen inneboende anpassningsrutin till förändringar som kallas valrörelse.

Det politiska systemet fick stor dominans i Sverige under 1900-talets mellersta årtionden. Det utgjorde under efterkrigstiden en oövervinnerlig frestelse för alla partier - kanske mest socialdemokraterna - att erbjuda välfärd i form av institutioner för omsorg om sjuka, äldre, barn, arbetslösa etc. Det fyllde behov och det skapade jobb.

Först på senare år har man allvarligt ifrågasatt om de storslagna offentliga monopolen eller nästan-monopolen på vård, hyresbostäder, utbildning, pensioner, arbetsförmedling och sysselsättningsskapande åtgärder etc är effektiva, människovärdiga och värda sitt höga pris. I lågkonjunkturen under andra hälften av 70-talet kunde detta system upprätthållas endast genom att vi tog upp stora utländska lån. Vad händer nästa gång tiderna blir dåliga?

Snart skall vi se detta system förhandla om löner för sina 1.8 miljoner anställda. Stat och kommun har blivit vår tongivande arbetsgivare. Det som sker just nu bland de privatanställda i verkstadsindustrin är stilla västanfläkt jämfört med de offentliganställdas kommande uppgörelse.

I alla tidigare avtalsrörelser med offentliganställda har politikerna gett efter. Hoppsan, har man sagt när konflikten pågått en tid, de strejkande är också väljare, väldigt många väljare. Bäst att ge dem vad de vill ha!

Innan det går så långt i år hinner antagligen regeringen reta tillräckligt många socialdemokrater så att vpk får ett tillskott stort nog att klara fyraprocentspärren i valet. Det förtjänar inte vpk som är ett parti i sönderfall.

Organisationsväldet eller det korporativa systemet är ibland lika utslagsgivande som det politiska, men har ingen plats i grundlagen. Här återfinns arbetsmarknadens parter och andra intressegrupper. Mekanismerna för framtidspåverkan är förhandling. Systemet har flera egna anpassningsformer, t ex jordbruksuppgörelsen och avtalsrörelsen.

Det korporativa systemet i Sverige har relativt självständigt skött samhällets lönebildning.

Avtalsrörelsen är det korporativa systemets viktigaste process. Man skall inte tro att den leder till några anställningsavtal. Förhandlarna producerar enbart regler och föreskrifter. En del av dessa gäller fackets roll på arbetsplatsen, andra villkoren för anställningskontrakt, andra hälsa, säkerhet, sjukdom, ledighet, övertid, utbildning, befordringsvillkor. Och dessutom tvingande regler för löneförhöjningar.

"Avtalsrörelser kan analyseras inte bara för sina ekonomiska konsekvenser, utan också som 'privat politik', en regelskapande process utanför riksdagen", skriver Anders Olsson och Tom R Burns i den bästa vetenskapliga uppsats som finns i ämnet. ("Collective bargaining regimes and their transformation: The rise and decline of the Swedish Model" i boken The Shaping of Social Organization av Tom R Burns och Helena Flaum (Sage, London 1987).

Politikerna är missnöjda med hur arbetsmarknadsparterna sköter regelgivningen till arbetsmarknaden. De starka avtalsuppgörelserna på 60-talet som avlöstes av de medlade avtalen på 70-talet har förbytts i kaotiska avtal på 80-talet. Sverige har blivit de stora strejkernas och de stora lockouternas förlovade land.

Finansminister Kjell-Olof Feldt har hotat att dra in parternas regelskapande privilegium och själv ta över. Ett sådant politiskt besittningstagande av avtalsrörelsen kallas "inkomstpolitik". Den finns i många industriländer, men inte i Sverige. Utredningen som Feldt hotfullt viftar med heter SAMAK och är ett gemensamt arbete av de nordiska socialdemokraterna.

Man skall inte tro att inkomstpolitik är någon lätt lösning för oss. Det politiska systemet i Sverige tål inte arbetslöshet - som t ex Storbritannien - och därför saknas marknadspåföljder av för höga avtal. Det politiska systemet har inte heller utvecklat administrativa kontroller eller skattemässiga sanktioner av för höga avtal - som t ex i Österrike.

Det är svårt för regeringen att arbeta direkt genom de fackliga organisationerna. De senare är numera en slags centrala nämnder som inte har någon säker mekanism att samla sina medlemmar och göra åtaganden gentemot regeringen. Facket är i praktiken en statskyrka; risken för lokala frikyrkor blir överhängande om facket engagerar sig för hårt i att hålla lönerna nere snarare än uppe.

En avgörande svaghet i vårt korporativa system, enligt Ohlsson och Burns, är att de olika fackliga organisationerna inte har något bra sätt att förhandla med varandra om relativa löner mm, innan de möter arbetsgivarna. De olika "kartellerna" räcker inte för ändamålet.

Så får vi istället infamt lurpassande uppgörelser mellan facken via deras olika förhandlingar med arbetsgivarna. Man förhandlar och binder upp alla aktörer till varandras fångar genom normer, formler och kontrollstationer, på senare tid en serie följsamhets- och prisgarantiklausuler. "Klausulerna" föder inflation

och devalveringar. På Dagens Nyheters ledarsida säger man rent ut att den svenska modellen blivit det svenska monstret.

Slutligen finns bland våra styrmekanismer marknadens system. Här gäller företagsamhetens regler. Lön betalas efter företagens bärkraft, svårighetsgraden i arbetet, den anställdes kunnande och erfarenhet, arbetsprestationen, och rekryteringsläget på orten, dvs om det är gott om eller ont om kompetenta arbetssökande.

När marknadssystemet breder ut sig får vi ett samhälle med allt flera liberala inslag. Så har varit fallet sedan tio år tillbaka eftersom marknadsekonomiska idéer då seglat i medvind. På tidiga 70-talet sade man ofta att allt ont kom från marknadskrafterna som därför borde kontrolleras och regleras. På 80-talet heter det att allt ont kommer från statliga regleringar, centralstyrning och byråkratisk överbemanning. Det innebär inte att moderaterna och folkpartiet varit vinnare i 80-talets val; de har dåligt utnyttjat tidsandan. Men det

innebär att den socialdemokrati, som vunnit valen, tvingats till större respekt för marknadslösningar - av både tidsandan och oppositionen.

I år tar marknadsekonomin stormsteg in i den privata sektorns avtalsrörelse. När Axel Strand på 50-talet för första gången använde ordet "löneglidning" betecknade det ett avtalsbrott, lön utöver ingånget avtal. Sedan dess har ordet haft en dålig klang. Ända tills denna avtalsperiod. Glidningen upplevs nu av företagarna och de högre tjänstemännen som den "riktiga" lönesättningen. De centrala avtalen ser de närmast som en slags skatt eller arbetsgivaravgift, eller i bästa fall, som en försäkringspremie för arbetsfred. Inom PTK-området är ungefär två tredjedelar av all lönehöjning en lokal "löneglidning".

Våra förhandlare och politiker kommer inte ifrån att hela den tillkrånglade avtalsrörelsen är avsedd att lösa ett relativt enkelt problem: vad skall A ge B i lön i år? Lockelsen att låta marknaden lösa detta problem direkt på företagsnivå är oövervinnelig. Det problem som SIF-strejken gäller är det lokala fackets inflytande när chefen och hans medarbetare talar löneförhöjning.

Här kommer vi helt säkert att möta en paradox. Den framtid som låter marknaden ta över en större del av lönebildningen garanterar på sikt facklig aktivitet. För facket är, som Anders Leion brukar säga, "marknadens barn". Där marknaden är stark känns behovet av facket störst och endast i den miljön kan facket överleva och ha meningsfulla uppgifter.

Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.