Svenska Dagbladet 1988-01-18
Hans L Zetterberg
Det är något rörande omedvetet över svenskars sätt att närma sig de stora livsfrågorna. Ingen tar dem på samma allvar som amatörfilosofen Johannes i Lars Ahlins nya roman Livsfrukt, men få saknar svar. Och vi läser gärna om Johannes.
Det är vanligt i västvärlden att tolka livet som ett drama. Den dramaturgiska tolkningen har också gjort insteg i psykologi, psykiatri, socialpsykologi och sociologi. Den slår ut de mekaniska modellerna, t ex behaviorismen.
Sedan antiken har man talat om dramats två huvudformer: tragedi och komedi. I vissa länder - t ex Finland, Irland, Ryssland, Israel - tycks det falla sig naturligt att se livet som övervägande tragiskt. Här finns en större betoning av det vardagslivets lidande som saknar förklaring och förlösning: den älskade väljer en annan och man påminns hela livet om detta; barn växer upp och fyller föräldrar med förhoppning men dör på tröskeln till vuxenlivet; modern offrar allt för sin familj men familjen hamnar i vanära eller misär. Livet i dessa samhällen är i grunden tolkat som en tragedi. Det är uthärdligt endast därför att tragedin är oändligt gripande, och därför att de onda kan utstötas ur gemenskapen och frälsare kan uppträda som offrar sig för de utsatta.
I Sverige ser man vanligen inte på livet på detta sätt. Sifo frågade 1985 allmänheten så här: "En del säger att livet på det hela taget är en tragedi, och andra säger att livet på det hela taget är en komedi. Vad tycker du? Är livet mest tragiskt eller mest komiskt?"
Var fjärde (27%) svarade "vet inte". Det helt dominerande svaret i Sverige var att livet är mest komiskt (62%), ungefär var tionde (11%) tyckte att livet är mest tragiskt.
Den svenska samhällskomedin är dock inget glatt lustspel. När vi ber svenskarna att säga tre ting som beskriver svenskarna så väljer de i första hand att säga att svenskarna är avundsjuka (49%), stela (33%), arbetsamma (24%), naturälskande (19%), tysta (14%). Nästan ingen säger att svenskarna är lyckliga (3%), sexiga (0.4%), och ingen säger att svenskarna har humor.
Detta svenska folk som älskar naturen mer än varandra ser alltså livet som en komedi, men det är uppenbarligen en komedi utan humor. Det är en absurd komedi vi spelar upp i vårt land.
En samhällsstruktur baserad på en komisk modell blir givetvis annorlunda än en som är baserad på en tragisk modell. Detta utreddes på 50-talet av den amerikanske kritikern Kenneth Burke och utvecklades därefter av hans sociologiske eftersägare, Hugh Dalziel Duncan. Det hemliga har t ex en annan funktion i tragedin än i komedin. I tragedin bärs hemligheten med värdighet, den får inte avslöjas, den personliga integriteten är total. Att invigas i hemligheten förändrar livet. I komedin är hemligheten skamlös, den personliga integriteten är tunn. Att inviga någon i hemligheten är en inbjudan till hyckleri.
I länder där livsdramat ses som en komedi får man en annan syn på avvikare och normöverträdare än där den tragiska visionen dominerar. I komedin gör den avvikande bort sig, blir utskrattad, gör avbön och återintegreras i gemenskapen. I tragedin blir avvikaren utfryst, stenad, dödad eller landsförvisad. Den humana behandling av brottslingar med återanpassning som mål vilken utmärker Sverige har sin tysta förutsättning i komedins syn på tillvaron.
Men komedin övergick i tragedi när storspionen och landsförrädaren Bergling rymde under oövervakad permission. Anna-Greta Leijon fick byta fack och regisserar nu en tragisk pjäs i vilken brott förstör livet för både brottsling och offer.
De senaste årens händelser i Sverige har på punkt efter punkt lärt oss att se mer av tragedin och mindre av komedin.
Palme-mordet var en tragedi. Att det är ouppklarat och oförstått är en ofullbordad tragedis struptag på åskådarna.
Miljöpartiet har aktualiserat en tragisk version av världens öde, en ny form av global ondska att rädas och bekämpa.
För första gången i en avtalsrörelse - ja faktiskt just idag – inser vi att själva tanken att en facklig ledare, SAF-general eller löneminister som lamslår landet i en stor strejk eller lockout orimligen kan återgå till att vara en respekterad ledare när det hela är över. I komedins Sverige kan man vara riksbuse en vecka eller två, inte i tragedins. I det tragedins Sverige som nu växer fram kommer vi att utspy sådana personer ur vår mun. För gott. Se upp Stig Malm, opinionsklimatet är inte längre det du är van vid!
Och behöver vi tillägga något om den vrede som i tragedins nya klimat drabbar de tre borgerliga partiledarna om de i valrörelsen fortsätter traditionen från komedins dagar att ge varandra farsartade tjyvnyp?
Det verkar också som om vi håller på att omvärdera förnuftets roll i vårt samhälle. Igen har mordet på Olof Palme fungerat som utlösare av en djupare process. Vår oförmåga att fatta det och att gripa gärningsmannen har tufsat till vår tidigare så starka tro på att förnuftet styr.
Om samtidshistoriens drivkrafter tillfrågade Sifo allmänheten år 1985: "På det hela taget, vad tror du mest styr utvecklingen i Sverige - förnuftet, känslorna, slumpen eller försynen?"
Femton procent svarade "vet inte", de övriga svaren pekade på en klar dominans av åsikten att förnuftet styr i Sverige (56%). Här avslöjades en tro på rationaliteten som skulle glädja Voltaire och Diderot. Åren närmast före Palme-mordet trodde svenskarna på upplysningsidéer som om romantiken aldrig funnits och Nietzsche och Freud aldrig existerat.
I detta stämningsläge valde vi helt följdriktigt experter till politiska ledare: Westerberg, Carlsson, och Bildt. Adjö sa vi till de ledare som ville vara försvarare av värden och traditioner – Bohman och Fälldin - och till ledare som ville vara hjälpare - Karin Söder - och till en resultatinriktad gamesman, Ulf Adelsohn.
Vi skulle inte göra alla dessa val av förnuftiga experter till ledare idag. Opinionsklimatet har ändrats. I och med dessa val tappade politiken i relevans och kontakt med de nya stämningar som nu råder. Även i de största maktfrågor trodde vi då att förnuftet skulle vinna. Låt oss ta en illustration från utrikespolitik och en från inrikespolitik.
Den största frågan vi har i utrikespolitiken är ubåtskränkningarna. Man kan säga att i sin yttersta förlängning handlar de om huruvida Sverige skall bli ett sovjetiskt lydrike eller ej.
Ubåtsskyddskommissionen fann att kränkande ubåtar hörde hemma i Warszawapakten och att avsikten var krigsförberedelser. Sovjet förnekade. Vi svenskar som trodde på förnuftet 1983 sände då bevismaterial i form av bl a videoupptagningar från Hårsfjärden till Moskva med frågan: nu kan ni väl tro oss? Där förnekade man och ignorerade bevisens värde. Brottslingar avvisar som bekant nästan alltid åklagares bevis; det är därför rättssaker avgöras av en tredje part, en opartisk domare.
Episoden visar att även i nationens ödesfråga var vår tillit enorm att förnuftet kan vinna över maktvilja och nationella intressen. Att satsa på det militära försvaret kallades ännu för ett år sedan oförnuftigt av folkpartiet och socialdemokraterna: förnuftet säger att vi skall investera i industri, miljö och välfärdsreformer, inte i något som saknar produktionsvärde, hette det då.
Men bläcket har knappast torkat på försvarsuppgörelsen så höjs röster för en omprövning, trots att en ny avspänningsperiod inträtt i storpolitiken. Och gemene man är livrädd för att vi skall vara naiva i umgänget med Sovjet, och gläds att Ingvar Carlsson klarade av det den här gången.
Den viktigaste frågan de senaste tio, tolv åren i den inrikespolitiska kampen har varit löntagarfonderna. När Curt Nicolin slogs mot löntagarfonder vid ett massmöte i Stadsparken i Lund under fondmotståndets blomstringstid var det facklor, regn, mycket folk. Han läser upp sitt tal från ett manuskript, kraftfullt och med värme. Citerar Palme och Feldt. Efterlyser intellektuellt begripliga argument för kollektiva löntagarfonder. Näringslivet säger annars på goda grunder: Avskaffa fonderna.
När Curt Nicolin efterlyste "intellektuellt begripliga argument" för fonderna erkände han resonemangets, förnuftets överhöghet. "Gott, jag ser ingen fördel med fonderna, men lägg fram era argument. Är de hållfasta, så ändrar jag mig."
Även i det svenska näringslivets ödesfråga gällde alltså rationalitetens höga visa. Man mötte den socialdemokratiska maktviljan med orden: "Du har ju fel i sak!" Det var snyggt, men räckte inte långt. Fonderna infördes och överlevde valet 1985. Att de bara blev ca en fjärdedel så stora som Rudolf Meidner ursprungligen tänkt sig var en halv seger. Men det var demonstrationerna snarare än förnuftets överhöghet över socialdemokratin som gav de sakliga motargumenten politisk tyngd.
I år finns det knappast någon borgare som tror att ens de bästa förnuftsargument räcker att avskaffa löntagarfonderna, trots att fonderna gjort sitt bästa för att diskreditera sig själva. Nu är det bara en borgerlig valseger, en naken demokratisk maktdemonstration, som kan avskaffa fonderna.
Bilden av vårt land som en förnuftig, optimistisk, låt vara något absurd komedi är så civiliserad och sofistikerad att man endast motvilligt överger den. Vi skriver emellertid själva vårt drama. Våra gemensamma erfarenheter är stoffet. Dem kan vi inte förneka. Palme-mordet, fondmotståndets misslyckande, svindlande vapenaffärer, främmande ubåtar, spionrymning, miljöpartiets framgångar, allt detta är det stoff som skapar nya tankar hos oss om historiens drivkrafter, livets mönster, människans natur och egenskaper.
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.