Svenska Dagbladet 1988-01-11
Hans L Zetterberg
Sovjetunionen har ett år av framgångsrik utrikespolitik bakom sig. Michail Gorbatjov framstår idag som den intressantaste politikern i världen. Förhållandet till USA har förbättrats genom toppmötet i Washington. Också med Kina har det börjat så sakteliga att röra sig i avspänd riktning. I Västeuropas huvudstäder anser man att Sovjetrelationerna överlag är goda; i London säger man att de är de bästa på årtionden.
Ett undantag till mönstret är relationerna mellan Sovjet och Sverige. De störs av rapporterade undervattenskränkningar. Delar av Sovjets krigsmaskin utnyttjar systematiskt svenskt territorium. Sovjet och Sverige har en genuin utrikespolitisk konflikt.
Det vi är vana vid är inrikespolitiska konflikter. Våra ledare ger föga hjälp när vi nu hamnat i en utrikespolitisk konflikt. Vi har en i utrikespolitik oerfaren statsminister och vi har en utrikesminister som är expert på inrikespolitik och vars hjärta finns i inrikespolitiken. Svenska massmedia är vana vid att vi moraliserar mot otrevliga utland, men totalt ovana vid att vårt land har äkta utrikespolitiska konflikter.
Kanske utrikeskorrespondenterna borde kallas hem att ta över kommandot på redaktionerna?
Konflikten mellan Sovjet och Sverige upplevs inte som en sådan. Svenskarna och deras medier ser endast en konflikt mellan ÖB och regeringen, en konflikt mellan Carl Bildt och regeringen, en konflikt mellan hökar och duvor i UD. Av utrikespolitik ser vi på sin höjd en konflikt mellan NATO och Warsavapakten.
I verkligheten har vi en helt egen konflikt mellan Stockholm och Moskva. Bara vi två. Bilateralt, som diplomaterna säger.
Varje nation har rätt till ett rimligt mått av säkerhet. Sovjetunionen är ett land som har för vana att ta för sig orimligt stora mått av säkerhet.
Det sovjetiska säkerhetstänkadet är så notoriskt att förståndiga politiker och diplomater bildlikt talat lärt sig att osäkra sin revolver när en ryss börjar tala om sitt lands säkerhet. Sovjet har för sin säkerhets skull inte bara många, ovanligt många, divisioner soldater vid sina gränser. Sovjet skall helst ha egna soldater påbåda sidor om gränsen.
Så är fallet vid gränserna till Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Afghanistan. Och, som vi vet, Sovjet styr sina undervattensfarkoster på båda sidor om svenska territorialgränsen.
- Jag vill helt klart på den sovjetiska ledningens vägnar förklara att vi aldrig gjort oss skyldiga till några kränkningar.
Så ljög den sovjetiske ministerrådsordföranden, Nikolaj Ryzjkov, till oskrymtade chefredaktören Christina Jutterström veckan före jul, och dunkade handflatan i bordet (DN 23/12 1987). Idag när han träffar statsministern kommer han att rakt i ansiktet på den hygglige Ingvar Carlsson upprepa lögnen.
Någon gång i en nära framtid löper vi risk att de sovjetiska politikerna ändrar detta spel och börjar tala ett mer glasnostiskt språk. De kommer att säga ungefär så här när vi påtalar intrången i svenskt vatten:
- Änsen. Vi är en stormakt som hävdar våra säkerhetsintressen. Vad vi gör i Östersjön tillhör fredens sak.
Svensk östpolitik måste gå ut på att för allt i världen undvika denna punkt. Det måste vara vi, och bara vi, som bestämmer över vårt territorium.
Ett lands utrikespolitik bör utformas så att det blir en sammanhängande enhet. Utrikespolitik är inte en serie lösryckta problem som kan behandlas var för sig. Den svenska utrikespolitiken är alltför benägen att tro att det ligger vishet i ta ett problem i sänder och tycka att varje dag har nog av sin plåga.
Regeringarna Fälldin-Ullsten, Palme och Carlsson har t ex alla fött berättigad kritik för att behandla frågan om den ekonomiska gränsen i Östersjön i isolering från allt annat som händer i relationerna till Sovjetunionen.
Sveriges politik i tredje världen har också komplicerat vår östpolitik. Sammanhanget saknas.
Utrikesministern beskrev saken rätt när han framhöll att "Kuba och Sverige i de flesta internationella frågor har en liknande inställning" (SvD 12/11 1987). Men han borde ha förtydligat och sagt att det gäller utrikespolitiken i tredje världen. I Vietnam, i Nicaragua, i Angola stör vi på samma sida som Kuba, dvs Sovjets sida. Sovjets stöd till dessa nationer skulle behöva vara större om inte Sveriges hjälp också fanns. Detta är arvet från Olof Palmes utrikespolitik, och den har (ännu) inte ändrats.
I Asien, Amerika och Afrika är vi alltså på Sovjets sida. Varför inte i Europa? frågar man sig i Moskva. Jo, därför att "vissa kretsar" - moderaterna, krigsmakten, försvarsindustrin och Svenska Dagbladet - motarbetar Sovjets "fredsvänliga" politik.
Detta är inte bara propagandafraser i Moskva, det är ett fruktansvärt missförstånd. För hela svenska folket, dess partier, organisationer och institutioner fördömer de sovjetiska gränskränkningarna och krigsförberedelserna på svenskt vatten i Östersjön. Det vore bra om veckans höge gäst, Nikolaj Ryzjkov, fick detta enkla besked från alla sina kontakter med svenska grupper: "För övrigt, herr ministerrådsordförande, anser vi att Era styrkor inte skall använda svenskt territorialvatten".
Statsminister Ingvar Carlsson hoppas att "det politiska priset" som Sovjetunionen för betala för fortsatta skändningar av de "heliga" svenska gränserna skall bli så högt att supermakten avstår. Det gäller särskilt om Sverige lyckas fånga en sovjetisk ubåt på sitt vatten eller sänka den. Då kommer kränkningarna automatiskt upp på den internationella dagordningen. Även utan en sådan incident har svensk diplomati möjlighet att föra upp saken på den internationella politiska agendan.
Statsministern tänker här i rätta banor, men gör tyvärr ett räknefel. Han har en överdriven uppfattning om "det politiska priset" som det internationella samfundet kan tvinga Sovjet att betala för fortsatta intrång.
En politisk kostnad för Sovjets invasion i Afghanistan utkrävs varje år i FN när många länder, däribland Sverige, fördömer Sovjet. Vad Carlsson i bästa fall kan räkna med är att liknande formuleringar används med ordet "Afghanistan" utbytt mot ordet "Sverige". Våra vänner i Vietnam, Nicaragua och Angola kommer inte att säga något alls - de kan inte gå emot Sovjetunionen i FN. Men USA och flera andra NATO-stater och i bästa fall Kina, Japan och några till kan komma att ta till orda i FN.
Kanske berörs saken också någon gång i förbifarten på ett toppmöte under punkten "regionala frågor". Sådant är "det politiska priset" i formell mening. Det betalas lekande lätt av Sovjetunionen. Inga internationella "politiska pris" hindrar Sovjet frön att teckna INF-avtal eller Östersjöavtal, kort sagt bedriva den utrikes- och säkerhetspolitik man behagar.
Det finns givetvis ett pris också utanför dessa formalia, men inte heller det torde avskräcka Sovjetunionen. Den planerade västeuropeiska förstärkning av konventionellt försvar skulle kanske i någon mån påskyndas av Sovjets framflyttade positioner i Norden. Den nukleära nedrustningsprocessen - INF-avtalet och dess fortsättning – skulle däremot inte avstanna; den styrs av andra krafter än händelser i Stockholms skärgård.
Summa summarum, "det politiska priset" Ingvar Carlsson kan ta ut av inkräktaren är föga mer än några ord i FN plus marginella inslag i några av de storpolitiska processer som pågår. Sverige och Östersjön är inte centrala i storpolitiken.
Under ubåtskonfliktens gång mot vad regeringen kallar blod som flyter och fan som tar inkräktarna kommer ett slags pris att utkrävas också av Sverige. Motparten kommer att tala fränt om vår "aggressivitet" i Östersjön. Bilden av det fredsälskande Sverige kommer att svärtas. Vi har f n ganska små resurser att slå tillbaka sådan propaganda från ett stormaktsblock.
Låt oss inte i all stress och inrikespolitisk träta tappa bort hjärtpunkten. När vår statsminister talar om att höja priset som inkräktarna skall betala -- och utkräva det också i blod - har det större effekt på hemmaopinionen än på den internationella opinionen. Regeringen understryker mer entydigt än tidigare att Sverige älskar friheten mer än freden.
När omvärlden lärt sig att för oss är frihet viktigare än fred blir vi farliga för varje inkräktare. Då, om inte förr, inser han att priset han får betala är prohibitivt.
Nikolaj Ryzjkov igår och idag: - Jag vill helt klart på den sovjetiska ledningens vägnar förklara att vi aldrig gjort oss skyldiga till några kränkningar.
- Änsen. Vi är en stormakt som hävdar våra säkerhetsintressen. Vad vi gör i Östersjön tillhör fredens sak.
DET POLITISKA PRISET
Sverige i FN 30 september 1987:
"I strid med folkrätten fortsätter Sovjetunionens nu sjuåriga krig i Afghanistan. De sovjetiska invasionstrupperna måste dras bort."
Vänlig nation i FN i framtiden?
"I strid med folkrätten fortsätter Sovjetunionens mångåriga intrång i svenskt territorialvatten. De sovjetiska krigsfartygen måste dras bort."
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.