Svenska Dagbladet 1987-12-21

Hans L Zetterberg

De otroliga marknadskrafterna

Kalle (5) ... köper en chokladbit, när han blir gottsugen.

Kakaon har framställts i Afrika och fraktats hundratals mil. Sockret kommer från Skåne och omslagspapperet från Medelpad. Fraktbåten var gjord i Japan och lastbilarna i Västtyskland (med däck från Frankrike och tändstift från USA). Etc., etc.

Det är ingen planbyråkrati som ordnat att Kalle kan köpa sin chokladbit utan att beställa den i förväg. Nej, tusentals marknader samordnade genom prisbildning - Adam Smith's osynliga hand - har ombesörjt att Kalle får sin chokladbit.

Berätta detta för barn och barnbarn. De har antagligen inte hört det förut. Skolan berättar gärna om socialstatens välsignelser men sällan om marknadsekonomins.

Sannsagan om Kalle är skriven av Göran Albinsson Bruhner och stod att läsa i Svenska Dagbladet den 21 maj 1985 och har tidigare även förekommit i en lärobok i ekonomi.

Göran Albinsson Bruhner är chef för SvD:s näringslivsredaktion. Han och kollegan på Dagens Nyheters ledarsida, Nils-Eric Sandberg ("Sander"), företräder med ett generöst mått av förnuft och humor marknadsekonomins sak i huvudstadens dagspress. Vecka efter vecka, ibland i medvind och ofta i motvind, skriver de marknadsekonomiska sanningar och räds varken de mäktiga, de rika eller de yrkesbröder som tycker annorlunda.

I dessa tider då prenumerationer skall förnyas vet jag att det finns personer som förnyar sina abonnemang på SvD och DN enbart på grund av behovet att läsa de välskrivande marknadsförespråkarna Albinsson och Sander. Om marknadsekonomin vinner över planhushållningen kommer tidningshistorien, liksom all annan historia, att skrivas på segrarnas villkor. Då blir Albinsson och Sander historiens hjältar.

Men det är långt dit.

- Vi skall ytterligare markera den socialdemokratiska modellen, mot marknadsstyrning och privatisering, säger socialdemokratins partisekreterare Bo Toresson i en intervju om partiets valplanering i SvD på luciadagen.

Det gäller inte i första hand Kalles kola, korv, kläder eller skor. För dem gör marknadskrafterna också enligt (dagens) socialdemokrater ett hyfsat jobb. Det gäller barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och skola.

"Här skall marknadskrafterna hålla fingrarna borta", står det på partiets affischer och i dess annonser.

- I sin nyliberala iver gick flera stater för långt, skriver finansminister Kjell-Olof Feldt i gårdagens SvD artikel på Brännpunkt om börskraschens efterbörd. Det allvarligaste misstaget, säger han, var att man litade på att marknaderna utan hjälp kunde fullt och effektivt utnyttja tillgängliga resurser.

- Det andra misstaget var att överlåta styrningen av så komplexa system som valuta- och kapitalmarknader till "de fria krafterna", skriver Feldt.

Den gemensamma nämnaren i Turesons och Feldts uttalanden är misstron mot marknadskrafterna. Socialdemokratin håller på att göra begränsningen av marknadsekonomin till en huvudfråga i nästa val. Valrörelsen, som skall lansera Ingvar Carlsson i rollen som gulligullig, erlandersk landsfader, får därmed ett välbekant ideologiskt inslag. Mer av statsmakternas styrning, mindre av marknadskrafternas styrning, är ett väl beprövat valtema för det nuvarande regeringspartiet.

Vad säger väljarna om detta? Har kraschen på aktiemarknaden den 19 oktober 1987 diskrediterat alla marknadskrafter som styrmedel? Sifo träffade sex veckor efter börskraschen och mitt under socialdemokraternas reklamkampanj mot marknadskrafter 1002 personer mellan 18 och 70 år och sa: "Man talar ibland om 'marknadskrafter'. Har du fått intrycket att de är bra för samhällsutvecklingen eller dåliga för samhällsutvecklingen?"

Svaren blev att 50 procent tyckte att marknadskrafterna var bra, 10 procent att de var dåliga, och resten svarade på annat sätt eller visste inte hur de skulle svara.

Bara var tionde väljare tycker alltså att marknadskrafter är något dåligt för samhällsutvecklingen. Det är onekligen ett annat intryck än det man får när man hör politiker eller läser politiska reportage.

Inom partierna var fördelningen av svaren denna:

Det kommer nästan alltid som en överraskning för politiker att väljare gillar marknadens styrning.

Politiker är experter på beskattning och reglering. Deras yrkesförmåga, yrkeskunskap och yrkeserfarenhet är att beskatta och reglera - varken mer eller mindre. De skall hedras för att de åtar sig dessa nödvändiga verksamheter. Bristen på uthållig folklig kärlek till deras yrkeskår - "politikerföraktet" - har ingenting att göra med deras personliga vänsällhet och välvilja utan ligger i deras specialisering på så impopulära aktiviteter som beskattning och reglering.

Marknaden behöver politiker. I samspelet mellan marknad och politik avgörs om ett samhälle av modern västerländsk typ blir lyckat eller misslyckat. De bästa politikerna lever för att få marknaderna att fungera bättre. De lagstiftar om klara och fasta regler för kontrakt, mått, valuta, kunskapsspridning mm. Det politiska arbetet att skapa EG:s inre marknad är ett bra exempel.

De goda politikernas grundinställning är att ta bort regleringar och snedvridande skatter snarare än att reglera mera och beskatta hårdare. De vet att marknaderna på sikt är självreglerande.

Problemet med politiker är att de så gärna - så väldigt gärna - tror att politisk reglering är överlägsen marknadsreglering. Socialistiska politiker har en hel ideologi som hävdar att planhushållning är bättre än marknadshushållning. Och borgerliga politiker tycker vanligen - utan ideologi eller trots sin ideologi - att just deras reglerande är överlägset marknadens. De vill helt enkelt utnyttja sin yrkesskicklighet.

Båda har fel. Väljarna tror mer än politikerna på marknadens styrning. På denna punkt har vår demokrati en inbyggd missvisning.

Kjell-Olof Feldt hävdade med ganska stora åthävor att han kunde dämpa spekulationen på aktiebörsen genom omsättningsskatt på aktier. Pyttsan, det stoppade ingen börskrasch. Börserna fick själva korrigera sin överspekulation. Regleringsmisslyckanden är faktiskt vanligare än marknadsmisslyckanden. Historiens tumregel är lätt att avläsa: politiker misslyckas oftare än marknader.

Opinionsfrågan som vi citerade är en del av en längre konversation som Sifo haft med allmänheten. En annan fråga har gällt statsmakterna: 28 procent tyckte i december i år att att statens styrning var bra för samhällsutvecklingen, 34 procent tyckte den var dålig.

En tredje fråga har gällt huruvida framtiden för Sverige bör bero mer på marknadskrafterna eller mer på statlig styrning. Bara 3 procent säger att i framtiden bör det vara mer av den statlig styrningen, 22 procent vill se marknadskrafterna spela en större roll, och 62 procent vill ha samma blandning av statlig styrning och marknadskrafter som vi nu har.

Frågorna ställdes första gången 1972 och har upprepats flera gånger. Vi kan rita en kurva över hur uppskattningen av marknadskrafterna förändrats de senaste 14 åren. Se diagrammet härovan.

Tron på marknadskrafterna hade ett lågvattenmärke i mitten på 70-talet under inflytande av den "röda vågen". Nyliberalismens framgång på tidiga 80-talet speglas klart i kurvan som når sitt hittills högsta värde 1984. Valkampanjen 1985 gav tron på marknaden en liten knäck. Men den har repat sig sedan dess. Börskraschen har inte brutit den uppåtgående trenden.

Vi går in i valåret 1988 med marknadskrafternas flagga nära nog i topp.