Svenska Dagbladet 1987-12-07

Hans L Zetterberg

Nykonservatism är ordet

Borgerliga idéer dominerar i det politiska opinionsklimatet. Sällan har vänsterns visioner varit så otydliga. Vem söker idag inspiration i löntagarfonder? Vem eggas av Albanien, Vietnam, Kuba, Jugoslavien?

Eller de nya afrikanska staterna som skulle socialiseras undan imperialismen?

Höstens försök att blåsa liv och legitimitet i vänsterns projekt från Palmes första regeringsperiod, Vietnam och Kuba, känns som en unken pust i opinionsvindarna. Professor Rita Liljeströms SIDA-projekt om tvångskommenderade arbetare i Vietnam väcker tilltro, men ingen entusiasm för den sociala strukturen i den kommunistiska stat som vann Vietnamkriget.

Utrikesministerns och kabinettssekreterarens besök på Kuba generar snarare än inspirerar. Faktiskt verkade lastbilschaufförernas kommentar om det förhatliga UNITA när de släpptes ur fångenskapen oförvillat riktiga: "det är klart att ett land vill befria sig från sovjetiska rådgivare och kubanska trupper!"

Den intressanta politiska debatten finns idag nästan helt på den borgerliga planhalvan. I den debatten börjar nykonservativa inslag alltmer komplettera de nyliberala. Det politiska opinionsklimatet är konservativt i kultur-, försvars- och miljöfrågor. Det är liberalt i näringslivsfrågor och i kyrkopolitiken. Det är fortfarande socialdemokratiskt i välfärdsfrågor, med ett viktigt undantag: i frågan om barnomsorg har opinionen länge varit för valfrihet, och en välkommen enighet om borgerlig familjepolitik presenterades i förra veckan.

Att en ny gemensam nämnare i det politiska opinionsklimat heter nykonservatism har dock föga med partipolitik att göra. Nykonservativa idéer kan accepteras i alla partier och läger. Carl Bildt kallar med viss rätt socialdemokraterna för "karbonmoderater".

I sitt berömda tal i Uppsala den 30 maj 1980 framhöll Gösta Bohman de liberala idéernas roll i sin tids högervind: Det slags reaktion som ligger i de senaste årens högervind är framför allt en liberal revolt mot offentlig maktfullkomlighet, mot växande byråkrati, mot den pågående politiseringen av samhällslivet och mot tendensen att begränsa spelutrymmet för enskilda människor.

Folkpartister protesterade mot att moderaterna, det konservativa partiet, tog på sig "deras" liberala kläder. Anklagelsen avvisades bland annat med argumentet att folkpartiet under Ola Ullsten inte stoltserade i några liberala kläder.

Det var ett effektivt argument. På den tiden låg det mycket i Staffan Burenstam Linders elaka observation att folkpartisterna i regeringen varje morgon när de vaknade ställde sig frågorna "vad har landet för politiska problem idag?" och "hur skulle socialdemokraterna lösa dessa problem?" och sedan gick de till kanslihuset och gjorde precis så.

Idag tror vi naturligtvis att det blir annorlunda om folkpartiet återkommer till regeringen med Bengt Westerberg i spetsen. Långsamt har för övrigt hela folket lärt sig att socialdemokraterna är bara ett parti bland flera andra, inte nödvändigtvis det tongivande och mest intelligenta.

Idéhistorien ger förvisso konservatismen rätt att bära den marknadsekonomiska kostymen. Liberalismen är äldre än konservatismen, och marknadshushållningen fanns på plats i teori och praktik när den konservativa ideologin formulerades. Edmund Burke (1729-1797), konservatismens lärofader, var god vän med marknadens profet, Adam Smith (1723-1790). Burke beundrade Adam Smiths bok The Wealth of Nations som gav en stor roll åt marknadens "osynliga hand". Burke skrev en översvallande recension av Smiths andra storverk, Theory of Moral Sentiments i sitt årliga nyhetsbrev, Annual Register. Den tidiga konservatismen accepterade för övrigt inte bara marknadsekonomin utan också den liberala rättsstaten.

Att konservatismen innefattar den liberala marknadshushållningen är alltså ingenting som Gösta Bohman hittade på till sitt tal i Uppsala 1980.

En viktig skillnad mellan den liberala och den konservativa traditionen är att konservatismen inte vill tolka hela samhället i marknadstermer, endast näringslivet. För näringslivet ändras därför nästan ingenting om det politiska opinionsklimatet slår om från nyliberalism till nykonservatism.

Men för andra delar av samhället har ett sådant omslag tydligare konsekvenser. Konservatismen har alltid sökt skydda ämbetsmän från penningens makt som den anser vara korrumperande för förvaltningen. Och konservatismen har alltid sett andra former för utvecklingen av religion och moral än marknadens. Man kan inte erbjuda frälsning och dygd till den högstbjudande. Också vetenskap och konst vill de konservativa inte lägga helt i marknadens händer.

De borgerliga, privatförmögna familjerna där biskopen, domaren, politikern, generalen, godsägaren, bankiren, fabrikören, teaterdirektören, konstnären och professorn (plus något svart får) finns bland syskon och kusiner har varit konservatismens sociala bas. I Sverige har socialdemokrater, ibland med liberalers hjälp, underminerat den basen. De konservativa idéer som nu växer fram finns framför allt i andra delar av samhället.

Det nationella oberoendet och försvaret har alltid haft högsta prioritet för de konservativa. I den allmänna opinionen ökar nu känslan att vårt förvar är för svagt och måste stärkas. Försvarsbeslutet för ett år sedan var det första som hade helt och hållet förberetts sedan Sovjets kränkningar och krigsförberedelser mot vårt land beskrivits av ubåtskommissionen. Beslutet var för vekt; kränkningarna fortsätter.

- Fan ta den eller de som kränker vår nationella integritet, sade utrikesminister Sten Andersson i lördags. Det låter bra. Men det är nog bättre att stärka försvaret mot fienden än att svära mot fienden. Eller använda det försvar vi har. Det är för närvarande förbjudet att utan vidare använda kustartilleri och torpeder mot misstänkta inkräktare. Därmed visas i handling vår nuvarande vilja och förmåga att skydda den nationella integriteten.

Är svordomen att uppfatta som kontraorder till kustartilleri och torpedbärande flottenheter? Nej, bort det. Den lägger endast ännu en sten på den börda som befälhavarna i fältet har. Regeringen borde läsa på om det som brukar kallas "överstars revolt" i militärlitteraturen. Det jäser bland de närmast berörda i försvaret.

Det känns trist att behöva skriva som dessa ting denna vecka då INF-avtalet skall undertecknas av Gorbatjov och Reagan, och då vi alla deltar i jublet. Men det är ett historiskt faktum att småstater kränks lättare och oftare när stormakterna är på gott humör och på god fot med varandra. Vi har vår nations ledare för att de skall tänka på sådant också när de skickar gratulationstelegrammen till Reagan och Gorbatjov.

I ett par års tid har vi nu registrerat en förstärkning av miljöopinionen. Det är ett annat uttryck för nykonservatism.

Socialdemokraterna blåser f n på dessa opinioner med en annons- och affischkampanj som berättar att marknadskrafterna gett oss äpplen som inte ruttnar så snabbt, bröd som inte möglar så fort, leverpastej som varar länge, snövitt papper och metallglänsande bilar. Men det skall vara stopp och belägg när detta går ut över naturen. Tack för den sanningen, säger de nykonservativa.

Deras konservativa förfäder bildade Friluftsfrämjandet 1892. Märkesåret 1909 bildades Svenska naturskyddsföreningen. 1916 var det dags för Riksförbundet för hembygdsvård. Till bedrifterna i det konservativa Sverige hörde inrättandet av nationalparkerna 1909: Abisko, Sarek, Stora Sjöfallet, Ängsö, Gotska Sandön och flera till. Det var reservat för det allmännas räkning i vilka naturen skulle vara fredad för varje ingrepp från marknadskrafter och statsmakter.