Svenska Dagbladet 1987-11-30
Hans L Zetterberg
Man skall inte förbanna motpartens styrka. Man skall göra något åt sin egen svaghet.
Denna lärosats i levnadskonst bör svensk borgerlighet begrunda. Motparten är stark med sina två grenar: SAP och LO, s-partiet och s-facket. Vad har då borgerligheten gjort åt sin svaghet? Svaret på den frågan blir helt olika om man ser på vad borgerligheten gjort för att möta SAP:s makt och för att möta LO:s makt.
De borgerliga partierna har varit splittrade ända sedan socialdemokratin på 20-talet blev en väsentlig maktfaktor. Ingen borgerlig politiker har stigit in på scenen och gjort något bestående åt den borgerliga svagheten och splittringen. De borgerliga väljarna väntar fortfarande på sin hjälte.
Ingen samhällsprocess har heller funnits som tvingat fram en rationalisering av den verkningslösa borgerliga partistrukturen.
1900-talet sätter ett nesligt underbetyg åt dessa partiers förmåga att göra något åt den borgerliga svagheten. Kanske de borgerliga partierna kan lära något av historien om hur arbetsgivarna hanterat motsvarande situation.
Bilden är nämligen annorlunda vad gäller motståndet mot LO. När LO hade bildats 1898 och visat sin styrka, enades olika företagarförbund fyra år senare om att skapa en enda gemensam motmakt, Svenska Arbetsgivareföreningen. LO:s existens var SAF:s berättigande. Men SAF utvecklades med tiden till vår starkaste motmakt mot s-makten, en synnerligen viktig roll i ett land som Sverige.
SAF var från början, och är fortfarande, en ömsesidig försäkring som ersätter anslutna företag som drabbas av strejk. Ett företag som blir medlem i ett av förbunden blir därmed delägare i SAF och dess försäkring. På så sätt får företaget motståndskraft mot fackets stridsåtgärder. SAF:s nuvarande förmögenhet på ca fem miljarder kronor är (tillsammans med delägarnas ansvarsförbindelser) företagar-Sveriges trygghetsfond.
Ett huvudavtal slöts mellan SAF och LO 1938 i Saltsjöbaden som gav arbetsmarknaden fasta spelregler. Saltsjöbadsavtalet ingicks för att både SAF och LO ville hålla staten borta från löneförhandlingarna. Det kom att medföra att tre årtiondens lönebildning lades i SAF:s och LO:s händer. På 40-talet anpassade LO sina stadgar till den nya situationen och centraliserade makten: avtal skulle godkännas utan medlemsomröstningar och bara pyttesmå strejker fick förekomma utan godkännande av Landsorganisationen. (Så är det än idag.)
De båda parterna blev nu "bältesspännare", för att använda Nils Elvanders träffande bildspråk. De kämpade i dramatisk envig mot varandra, men var samtidigt helt förbundna med varandra. Mer än någonsin gällde att LO:s existens var SAF:s berättigande, och vice versa. Båda parter växte sig starka tillsammans i lönekampen. SAF gav inte efter för allt som LO vill ha under 50- och 60-talet.
Efter 1968, då LO och många andra delar av samhället radikaliserats, började LO alltmer gå "den politiska vägen" för att få igenom de krav som SAF vägrade att ta in i avtalen. LO utnyttjade socialdemokratins regeringsställning och partiets beroende av fackets hjälp i valrörelserna. Olof Palme ville inte gå emot LO, och de borgerliga kunde inte stå emot. Man kan säga att LO utnyttjade den politiska borgerlighetens svaghet för sina syften.
LO fick en politisk skördetid: 1971 kom ny arbetstidslag och äldrelag. 1973 kom lag om styrelserepresentanter och lag om svenskundervisning. 1974 kom den stora lagen om anställningsskydd, lag om facklig förtroendeman och lag om anställningsfrämjande åtgärder. 1975 kom lag om ledighet för utbildning. 1976 trädde ikraft lag om delpension och lag om studiestöd. Från och med 1977 gällde den stora medbestämmandelagen och den krångliga semesterlagen.
SAF pendlade nu mellan hjälplöshet och uppgivenhet. Det var ojuste av en bältesspännare att ta hjälp utifrån. Det var nära att också SAF föll in mönstret att enbart förbanna motpartens styrka utan att göra något åt den egna svagheten.
Curt Nicolin blev ordförande 1976 och räddade organisationen. Han fick organisationens olika stämmor i samklang, byggde upp en omfattande regional organisation för avtalsservice, och han utvecklade informationsverksamheten ("systemförsvar") och SAF:s managementservice till medlemsföretagen. De två senare är värda särskild uppmärksamhet.
Systemförsvaret representeras av SAF:s avdelning för samhällskontakt, kongresserna, skolinformationen. Hit kan också räknas förlaget, presstjänsten och tankesmedjan Timbro, som dock ägs av Näringslivets fond, inte av SAF.
I en uppsats till SAF-kongressen 1984 skrev fil dr Carl-Johan Westholm några fundamentala sanningar om kampen för marknadsekonomi:
Marknadsekonomins stora brist är att den inte automatiskt försvarar sig själv. Det centralplanerade samhällets styrka är att hela dess beslutsapparat för vardagliga problem systematiskt och oavbrutet försvarar och bygger ut den centrala planeringen och dess ideologi.
Företagsamheten måste själv avsätta tid, pengar och personal åt allmänt systemförsvar, så att fria företag kan verka i Sverige. De borgerliga partierna i Sverige har bevisligen varit för svaga för att klara en sådan uppgift. Det är en smal lycka för dem att SAF tagit på sig systemförsvararens roll. Utan SAF:s opinionsbildande verksamhet på 70- och 80-talet hade Sverige varit ett annat land, fattigare på företag, fientligare mot privata initiativ, och ett land med färre borgerliga livsstilar.
Tidigare hade SAF använt information till allmänheten enbart för att stödja förhandlingsarbetet i avtalsrörelserna. Den systemförsvarande informationen började 1969 under ledning av Sture Eskilsson. I ett av de första projekten från hans nya avdelning för samhällskontakt möttes skolungdomens radikalisering med skriften "Välfärd" på ungdomarnas eget språk. 300.000 exemplar trycktes och 70 procent av lärarna använde den i undervisningen. Den vållade debatt, mindre på grund av sitt innehåll och mer på grund av att den överhuvud hade tryckts.
Systemförsvaret fortsatte med ett antal välgjorda kampanjer: "Bekämpa inflationen" från 1976 handlade om att det blir inflation när lönerna stiger snabbare än produktionen. "Fri företagsamhet - bra för Sverige" från 1977 blev en långkörare.
"Sätt fart på Sverige" från 1979 med budskap om vinstens betydelse: att lönsamma företag ger fler jobb och tryggare jobb. Samma år kom den mest ideologiska kampanjen "Satsa på dig själv" med kändisar som dragplåster. Här predikades individualismens höga visa i ett land som utvecklat ett kollektivistiskt idéklimat.
SAF svarade också för de första kampanjerna mot löntagarfonderna och stod fadder till 4 oktober-rörelsen.
Tio år efter dessa kampanjer är deras grundteser ganska allmänt accepterade och upplevs av flertalet som riktiga, ibland rent av självklara. LO har t o m gjort egen variant av kampanjen om vinstens betydelse. På alla språk kan sådant kallas för framgång.
Allt var dock inte konfrontation. Parallellt med systemförsvaret utvecklade SAF en service till företagen i vilket SAF-LO-PTK:s utvecklingsavtal är hörnstenen.
Det finns självklara begränsningar i det möjliga samarbetet mellan parter som har så olika slutmål som SAF och LO. Men detta hindrar inte att man kan hitta delmål kring vilka båda parter kan arbeta praktiskt tillsammans. Båda har t ex intresse av välorganiserade arbetsplatser och god arbetsmiljö. Ett särskilt bolag, M-gruppen, under ledning av Rolf Lindholm har fullföljt och fört ut traditionen från SAF:s tekniska avdelning.
Under efterkrigstiden har tjänstemannarörelsen växt. Därmed minskade LO:s dominans på arbetstagarsidan. Det kom in en tredje man i bältesspännarnas envig.
Någon gång i slutet på 60-talet drabbades Sverige av Den Stora Dårskapen: den offentliga sektorns anställda började växa i ohämmad takt. Statsmakterna fann sig vara huvudman för ett låglönekollektiv.
Den offentliga sektorn har idag 1.9 miljoner anställda, den privata 2.6. De offentliganställda har ökat 76 procent de senaste femton åren, de privatanställda har minskat 8 procent.
SAF, som bara sysslar med den privata sektorns avtal, har sett sin dominans på arbetsgivarsidan vittra bort. LO har fått kommunalanställda som sitt största förbund, något som lett till försvagning och splittring. Ett helt nytt bälte har spänts.
LO slåss nu inom både det gamla och det nya bältet, både mot privata och offentliga arbetsgivare.
Avtalsrörelsen har blivit allas krig mot alla i vars förlängning skymtar den ena dystra devalveringen efter den andra. Avtalen mellan LO och SAF är inte längre normgivande. Flertalet av SAF:s förbund tycker i detta läge att de centrala avtalen är en dålig affärsidé. Ett undantag gjordes i förra avtalsrörelsen som ägde rum ett par veckor efter mordet på Olof Palme. Då ville ingen part ha osäkerhet och konflikt.
I år blir det inga centrala avtal på den privata sidan. Leveransen av en rimlig lönenivå till finansministern är osäker. Dalaupproret oroar fackets förhandlare. Avtalen riskerar dessutom att bli försenade så att funktionärerna inte får tid och lust för valarbetet. Allt detta innebär att LO står tomhänt i spelet om politiskt inflytande. Dessutom ifrågasätts LO:s moraliska ledarskap efter Stig Malms försummelser, hyckleri och borsta-mig-på-ryggen i Folksams optionsaffär.
Men det väsentliga är inte dagsproblemen utan att LO har en inbyggd kris. LO är en bältesspännare med två bälten att slåss inom och fler än en motpart i båda två. Organisationen har helt enkelt skaffat sig en omöjlig roll i samhället. Och som man bäddar får man som bekant ligga.
Den fråga vi måste ställa är om LO:s kris kommer att dra ned också SAF i fördärvet. Det gäller att styra och ställa så att SAF blir en meningsfull organisation oavsett vad som händer med den forne bältesspännarpartnern LO.
Närmast till hands ligger att tänka sig en sammanslagning mellan SAF och Industriförbundet, industrins organ för remisser och kontakter med regering och myndigheter. Sådant har diskuterats förut mest med utgångspunkt att undvika dubbelarbete. Nu skulle utgångspunkten vara att föra Industriförbundets handläggare och utredare i närmare kontakt med företagen genom SAF:s omfattande lokala servicenät och managementservice. Europafrågorna pockar och företagen behöver mycket hjälp.
Vissa branschföreningar och arbetsgivareförbund kunde stå starkare sammanslagna. Elektrikerna är här ett föredöme. I Norge har arbetsgivareföreningen och industriförbundet nyligen gått samman.
Av särskild vikt tycker jag det är att SAF:s systemförsvar garderas mot förtäckta hot av typen: LO går med på bättre avtal om systemförsvaret läggs ned. Eller, regeringen ger bättre villkor om systemförsvaret skrotas.
Bäst vore nog om en del av SAF:s förmögenhet permanent kunde överföras till Näringslivets fond så att avkastningen är systemförsvarets eviga budgetram. De skatteavbränningar som detta kan kosta är ett pris värt att betala för ett uthålligt, långsiktigt och oförstörbart systemförsvar.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.