Svenska Dagbladet 1987-11-09

Hans L Zetterberg

Efter börskraschen

- Detta är den första krusningen på ytan på flera år som visar att vinden med goda börsnyheter vänder.

Så kommenterade Bernard Baruch en bolagsrapport som berättade om en svag nedgång från en i övrigt hög vinstnivå i ett stort börsbolag.

Tiden var nyåret 1929 och det var strålande börstider på Wall Street där Baruch arbetade. Han sålde sina aktier och hade därmed en bestående förmögenhet på tio miljoner dollar. Sen blev han en legendarisk samtalspartner på New Yorks parkbänkar och rådgivare till flera presidenter.

Kraschen på den överprissatta börsen vid Wall Street 1929 kom när också andra nyheter började tolkas pessimistiskt snarare än optimistiskt. "Sådana tankar rörde om först i dussintals, sedan hundratals och till slut i tusentals bröst ... och gjorde slut på uppgången", skriver John Kenneth Galbraith i sin bok The Great Crash 1929 (New York, Houghton Mifflin, 1954).

Den vetenskapliga förståelsen av börsers beteenden kom med Vilfredo Pareto (1848-1923), en italiensk samhällsvetare. Han hade börjat som nationalekonom och bidrog storligen till ekonomisk teori. Men han fann den ekonomiska vetenskapen alltför begränsad för att förstå vissa "irrationella" problem, bland annat i politiken. För att kunna vara rationell om det irrationella övergick han till sociologi.

I sin sociologi gjorde han typologier och teorier om tidsandan. Tidigt tillämpade han dem i tolkningen av skeendet på börsen. I en uppsats från 1901 skrev Pareto om betydelsen av stämningen på börsen:

"Under en stigande tendens mottas med gillande varje argument som går ut på att ett företag skall gå med vinst. När en fallande tendens råder blir ett sådant argument absolut avvisat.... En person som under fallande tendens vägrar att köpa vissa aktier tror sig ledas uteslutande av förnuftet. Han vet inte att han, omedvetet, ger vika för de tusen små intryck som han uppsnappar från det dagliga ekonomiska nyhetsflödet. När han senare, under den stigande tendensen, köper samma aktier, eller liknande aktier som inte erbjuder bättre chanser till framgång, tror han återigen att han endast följer förnuftets direktiv och han förblir ovetande om det faktum att hans övergång från misstro till tilltro beror på känslor som nyhetsatmosfären omkring honom har gett upphov till."

I dag, den 9 november 1987, har vi en annan tolkning av ekonomins fakta än den 18 oktober. Prognoser justeras, budgetar revideras, lönekrav omformuleras, investeringsbeslut ändras eller uppskjuts. T o m världspolitiken problem och möjligheter omdefinieras. Det råder en annorlunda, mer pessimistisk anda, och den styr tolkningen av det som sker. Många bollar är i luften, och tiden mognar för nya beslut och ny politik.

Man skall inte söka orsakerna till 1930-talets depression i börskraschen 1929. Därom är forskarna numera eniga. "Nuförtiden tonar historikerna ned betydelsen av kraschen", säger John A. Garraty, känd professor i historia vid Columbia-universitetet, i den nyligen utgivna boken The Great Depression (New York, Anchor, 1987).

Depressionen på 30-talet var ett internationellt fenomen som ländernas politiker, affärsmän och journalister skyllde på varandra.

Västeuropa skyller börskraschen den 19 oktober 1987 på Washingtons ekonomiska underskottspolitik och Washington skyller den på Bonns envisa räntepolitik. Thatcher klagar ovanligt nog på Reagan.

Det skall alltid vara händelser utanför det egna landet som är ansvariga för elände.

Innan orsakerna till syfilis var upptäckta och kartlagda kallades sjukdomen för "franska koppor" i England, för "spanska sjukan" i Frankrike, för "italienska smittan" i Spanien, "kristna sjukan" i Turkiet, "kinesiska lustsjukan" i Japan, och "morbus gallicus" av tyska och svenska läkare. Sen bestämde alla sig (utan bindande bevis) att skylla den på amerikanska indianer som sägs ha smittat Columbus sjömän.

Dagens problem med skuldkris, räntor, valutor, underskott, global värdepappershandel, råvarupriser, handel är alla internationella. De kan, liksom 30-talskrisen, endast lösas i internationellt samarbete. Att skylla på varann leder ingenstans utom möjligen till fördärvet.

Den största ekonomiska olycka som kan drabba Sverige är att bli fången i ett spindelnät av minskande världshandel. Vi behöver en världshandel som växer en eller två procent om året enbart för att stampa på samma fläck och inte åka baklänges mot fattigdom.

Totala importen i 75 länder, måndadsvärden (millioner) i U.S. gold dollar. Källa: Charles P.
Kindleberger, "'The World in Depression 1929-1939", University of California Press 1975. 

Bilden här bredvid visar världshandelns krympning månad för månad under depressionen 1929-1933. Då höjdes tullar och spreds handelshinder, internationella krediter ströps, regeringar insisterade på full och omgående betalning av krigsskadestånd och andra utlandsskulder, länder devalverade sin valuta för att göra exporten lättare och importen dyrare.

Industriländerna höjde skatteskalorna under dessa år och drog in pengar från hushållen för att täcka växande budgetunderskott. Och av alla dessa skäl minskade världshandeln.

Historiens lärdom är att politiker inte lär sig annat från historien än det som kortsiktigt gynnar deras parti och land. Det största hotet mot världens välstånd är att typen av åtgärder från 30-talets början upprepas vid 80-talets slut.

Det var ingenting i Sverige som utlöste börskraschen den 19 september. De senaste veckorna har visat för envar att vår aktiebörs hänger ihop med världens övriga börser. I dygnet-runt handeln i kedjan New York-London-Tokyo är Stockholm en liten medpassagerare som följer de stora. Politiker som tror att valutareglering och lagstiftning om internationell dataöverföring skyddar finansmarknaderna från otäckt utländskt inflytande lever i en drömvärld.

Börsdatorn i Stockholm är ännu inte är direkt uppkopplad till de andra börserna via satellit. Vår börs är ändå en del av ett internationellt nätverk genom vilket det flyter utslagsgivande information och signaler om köp- och säljbeslut. Tidsrymden för påverkan räknas inte som förr i månader, veckor och dagar utan i timmar, minuter och sekunder.

I själva verket har Sverige de senaste åren kunnat styra färden mot rikedom och välstånd endast obetydligt mer än den lille gossen som fått en leksaksratt i familjebilen. Chaufförerna har hetat USA, Japan och Västtyskland. Under lång tid har det varit USA som kört, men nu vill USA lämna över till Västtyskland och Japan ett tag för att pusta ut och få ordning på underskotten. Sveriges Kjell-Olof Feldt har varit pojken med leksaksratten. Han har brummat och tutat och låtit förfärligt självsäker. Men det var andra som körde.

Dock, i börskraschens kölvatten råder faktiskt andra villkor. Just nu finns det en ovanligt stor möjlighet att påverka balanserna och regelverken i världshandeln genom kunskap, analys, politiska argument och praktiska projekt. Sällan har världspolitiken varit så öppen för goda idéer från små stater.

Dessa kritiska veckor då världshandelns öde avgörs finns utrikesministern och hans kabinettssekreterare i Centralamerika. Där är de fredens apostlar och praktiserar sekteristisk utrikespolitik. De problem de ägnar sitt skarpsinne åt har inga konsekvenser för Sveriges folk.

I krisen på 30-talet förmedlade dåvarande regeringen ett uppdrag till Bertil Ohlin att för Nationernas Förbunds räkning utreda världshandelns problem. Det blev den bästa av analyser. Tyvärr kom uppdraget sent, flertalet länder hade redan valt en nationalistisk politik att lösa de internationella problemen.

Det verkar uteslutet att vår regering skulle svälja förtreten att professor Assar Lindbäck sagt sanningen om löntagarfonderna. Han borde annars inkallas för råd och projekt som kan bidra till att rädda expansionen i 80-talets världshandel.

Men den regering vi nu har hjälper givetvis hellre marxistregimen i Nicaragua än den kapitalistiska världshandeln.