Svenska Dagbladet 1987-10-26

Hans L Zetterberg

Väljare, välfärd och mästerskap

VID PARTISTÄMMAN för tre år sedan ansåg sig moderaterna oövervinneliga och odödliga. Socialdemokraterna skulle förlora regeringsmakten och folkpartiet skulle utplånas eller förvisas till regionen med vår fyraprocentiga ättestupa. Att nästa statsminister skulle heta Ulf Adelsohn var självklart.

Valet 1985 blev en "korrigering av övervärderingen", som det heter på börsanalytikernas numera välkända språk. För moderaterna blev valrörelsen en frontalkrock med den offentliga sektorn. Det var förvisso inte i alla delar en avsedd och planerad krock. Socialdemokraterna valde att styra valdebatten så att den offentliga sektorn och dess klienter skulle känna sig ordentligt hotade av de moderata idéerna, inte inspirerade av dem.

Resultatet blev inte bara en s-seger utan också att den offentliga sektorns folk befäste sin ställning som den nya basen ur vilken s-väljare rekryteras. (Den gamla basen är industriarbetare och lägre tjänstemän.)

Frontalkrocken 1985 satte alltså sina spår i väljarkåren, spår som är bestående än i dag. I det stora diagrammet ser vi att de anställda i offentliga sektorn till 55 ā 60 procent återfinns på den socialistiska sidan. Bland väljare som är anställda i privat tjänst är fördelningen mellan blocken mer jämn. Bland de egna företagarna överväger de borgerliga med hela 70 ā 80 procent av rösterna.

I alla yrkeskategorier förlorade moderaterna 1985 mer kvinnor än män. Partiets kvinnor i vården och skolan gick kanske inte ända till socialdemokratin, men de drogs till Bengt Westerbergs folkparti. Skillnaden mellan män och kvinnor i stödet för moderaterna accentuerades när Carl Bildt tog över efter Ulf Adelsohn. Bildt stod för traditionellt "manliga" specialiteter som försvaret, rättsväsendet och Europapolitiken.

Offentliganställda och kvinnor är alltså moderaternas problemgrupper. Eftersom flertalet offentliganställda är kvinnor gör vi en mer komplicerad uppställning av partiets procentandel sympatisörer i olika undergrupper:

  Män Kvinnor Skillnad
man/kvinna
Privat
tjänst
19,6 16,5 3,1
Offentlig
tjänst
13,7 12,0 1,7
Skillnad
privat/offentlig
5,9 4,5  

Vi ser att gapet är klart större mellan offentliganställda och privatanställda än mellan män och kvinnor. Det är alltså de offentliganställda som är de moderata valstrategernas största problem.

I SITT TAL på moderaternas stämma i Malmö gjorde Carl Bildt en ny analys av välfärdspolitiken. Hans moderata politik handlar inte om neddragningar och kostnadseffektivitet; de hotande och kalla orden från 1985 är som bortblåsta. I stället är det värdighet och kvalitet i vården som framhävs. Det gäller att komma tillrätta med "det stordrifts- och monopoltänkande som format stora delar av svensk vårdpolitik". I moderaternas nya sjukvårds program är den offentliga sektorns uppgift att garantera den gemensamma finansieringen.

"Det handlar om rättvisa och solidaritet , säger Bildt. "Vården av livet får aldrig känna några grupp- och inkomstgränser."

Därmed är moderaterna i mittfåran av svensk välfärdspolitik. Per Albin Hansson, Erlander, Ohlin, Hedlund, Palme eller Carlsson kunde inte ha formulerat den gemensamma svenska värderingen tydligare.

Det nya i moderaternas inställning är att med den gemensamma försäkringen i ryggen skall medborgarna kunna välja precis den vård och just den omsorg som passar bäst för tillfället. Det är inte vårdorganisationen som skall välja patienter. Det är individerna som skall välja vård.

Ingegerd Troedsson beskriver moderaternas förslag till sjukförsäkring så här:

"Vår sjukvårdsförsäkring är en allmän, obligatorisk försäkring i försäkringskassornas regi. Den skall betalas efter förmåga, precis som den landstingsskatt den delvis ersätter, och följa patienten vare sig hon vill anlita landstingets öppna vård, sjukhem, sjukhus eller enskilda alternativ."

Bildt gör klart att moderaternas välfärdspolitik inte är en fråga om någon budgetneddragning. Välfärden kommer antagligen att kosta lika mycket som i dag.

Folkpartiet har på sitt landsmöte redan lagt fram liknande tankegångar. Enda skillnaden tycks ligga i praktiska detaljer: folkpartiets tanke är att patienten väljer läkare och läkaren väljer sedan bästa vårdorganisation, medan moderaterna ger patienten en mer utslagsgivande roll i valet av vårdorganisation.

Bildt har i sitt stämmotal ryckt undan grunden inte bara för en fortsättning av socialdemokratins attack mot moderaterna från 1985 utan också från den vanliga föreställningen från 1985 att moderaterna vill ha en mindre generell välfärdspolitik än folkpartiet.

SOCIALDEMOKRATERNA har i praktiken blivit motståndare till en garanterad välfärd kompletterad med inbyggd valfrihet. Partiet har med de kommunalanställdas benägna bistånd ställt sig vid sidan av denna utveckling. Socialdemokraterna tror som bekant att de är utomordentligt väl skickade att styra ett modernt land. "Det socialdemokratiska partiet är för närvarande, helt enkelt, mästare i att regera", skrev Arbetet den 21juni1987 i sin stora serie av ledare om partiets framtid. Ingen inom partiet protesterade mot denna beskrivning.

Sanningen uppenbaras långsamt för oss själva och världen. Agneta Dreber i Stockholmspartiet har sett den. Hon svarar för valperiodens hittills betydelsefullaste politiska händelse, sammanbrottet för John-Olle Perssons s-styre i Stockholm.

Motiven att fälla John-Olle Persson sammanfattade Agneta Dreber i en debattartikel den 27 december 1986 i Dagens Nyheter. Den handlar om daghem och andra värdefulla ting i icke-kommunal regi. Det väsentliga var dock att hennes partis beslut att gå koalition med de borgerliga partierna i Stockholm byggde på en korrekt insikt om verkligheten. Insikten gäller i Drebers ord den "syn hos många ledande s-politiker att den offentliga sektorns huvudsakliga uppgift är att ge arbeten åt så många som möjligt så att de kan bli kommunal- eller statsanställda". Hon tillägger: "troligen har de kommunala fackliga organisationernas nära anknytning till socialdemokratin bidragit till detta."

Socialdemokraterna har helt enkelt drivit en alltför expansiv anställningspolitik i den offentliga sektorn, inte bara i Stockholm utan i hela landet. De har anställt och anställt. Och så har de på fackets initiativ stiftat lagar som gör det intill omöjlighet svårt att minska antalet anställda. Det stora antalet personer - 1.817.000 stycken 1985 - som skall ha lön från de offentliga kassorna medför att få eller inga får en rejäl lön - trots att skatteintäkterna drivits i topp.

Statsmakterna har därför blivit huvudman för ett nytt proletariat av lågavlönade och fått de offentliganställdas fackföreningar mot sig.

Detta är ju inte mästerligt, det är dåraktigt! Det är faktiskt så dåraktigt att både kapitalister och socialister kan inse att det är dåraktigt.

MELLAN 1970 och 1985 ökade de offentliganställda med 43 procent. Lägg därtill att pensionärerna också ökade. Resultatet av mästerskapet i regerande kan studeras i diagrammet här intill. Debatten om ökningen av välfärdsstatens offentliganställda har ingenting att göra med vilket parti som bäst för de fattigas eller de rikas talan. Själva visste socialdemokraterna knappast vad de gjort förrän en vacker dag de kommunalanställda var fler än metallarbetarna. I stum förvåning såg de hur Marjasin och "Blomman" rök ihop om vem som skulle bestämma mest.

Debatten gäller mästerskapet i att regera, att vara förståndig och förutseende i politiskt ledarskap. Och här kommer socialdemokratin att framstå som århundradets förlorare. Deras makt var stor. Men deras vision för välfärden sträckte sig inte längre än till att beskatta och anställa.

Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.