Svenska Dagbladet 1987-10-19
Hans L Zetterberg
Ute i stora världen formar sig 1980-talet till demokratins och marknadsekonomins triumf.
Nio länder i Latinamerika har sedan 1979 gått från diktatur till demokrati. Nicaragua kan bli det tionde. USA har bestämt sig för att inte isolera denna kommunistiska diktatur med blockad o d som man gjorde med Kuba. Nicaragua skall snarare integreras i den demokratiska gemenskapen.
På Filippinerna vinner demokratin. Sydkorea kan bli demokratiskt inom ett år. Nordkorea står kvar som ett åskådningsexempel på det torftiga liv som blir ett lands lott om man inte vill ha demokratiska institutioner, inte vill ha marknadsekonomi, och inte vill integreras i den kapitalistiska världsekonomin. Jämförelsen mellan Nord- och Sydkorea är intellektuellt övertygande och precis, nästan som ett vetenskapligt experiment, redo att avläsas av världen vid Olympiaden nästa år.
Marknadsekonomin framstår överallt som förnämligare än planekonomin. Avregleringar och skattesänkningar upptar politikernas medvetande. USA är inne i den 59:e månaden av ekonomisk uppgång, ett rekord i fredstid.
13 miljoner nya jobb har skapats i USA sedan 1982. Det är mer än Europa och Japan tillsammans lyckats med. USA har också fått en skattereform som bl a sänkt marginalskatten från 70 till 28 procent.
"Förenta Staterna har blivit ett skatteparadis", säger finansminister James A Barker III med uppenbar belåtenhet. (Han kommer till Stockholm idag för att berätta för Kjell-Olof Feldt om sina bedrifter.) Liknande skattereformer förväntas i många länder. Storbritannien var först på plan. Japan och Västtyskland är på gång. Även tredje världen prövar en politik med sänkta skatter och hög tillväxt: Botswana, Egypten och Thailand är exempel.
Europa går med pedantisk noggrannhet mot ekonomisk integration i en gemensam inre marknad. Kärnvapenupprustningen håller på att vändas i nedrustning.
Sett med borgerliga ögon är världen just nu sällsynt skön!
Är då allt fröjd? Nej, man kan alltid hitta problem att diskutera: t ex världshandelns brist på balans, det amerikanska budgetunderskottet, skuldkrisen. Fundamentalismen med sina raka, enkla svar på mångfaldens rikedom växer till problem på många håll. Förenta Staterna tycks dessutom ha svårigheter med opinionsbildningen i världen. USA förlorar själar till Sovjet.
Den politiska och ekonomiska mångfalden har gjort de kapitalistiska demokratierna överlägsna de kommunistiska diktaturerna. Mångfalden är stökig. Samma mångfald som ger politisk vitalitet och ekonomisk styrka sänder motsägelsefulla signaler till världens folk. Är USA för krig eller fred, för frihandel eller protektionism?
Det var Reagan som 1982 föreslog noll-lösningen för Europas medeldistansmissiler. Men det är Gorbatjov som får äran av förslaget. Med 8 mot 1 slår Gorbatjov sin rival Reagan som fredens man i en västtysk opinionsundersökning.
Reagan arbetar enträget för en fri världshandel och kommer att lägga in sitt veto mot kongressens handelsrestriktioner om inte lagförslagen radikalt ändras. (Det är sannolikt att hans veto kommer att upprätthållas vid kongressens omröstning.) Men i Latinamerika och Japan uppfattas Reagan och hans Amerika av den breda allmänheten som grymt protektionistiska, fiender till deras livsviktiga export.
Har allmänhetens uppfattning - eller missuppfattning - i sådana här frågor några konsekvenser? Spelar det någon roll att världsopinionen om en supermakt är rätt eller fel?
En som tror att det spelar roll är Charles Z Wick. Han är chef för USIA, United States Information Agency. Han tog upp problemet när han mötte USIA International Council, en grupp chefredaktörer, förläggare och opinionsbildare från näringslivet i Washington för tio dagar sedan. Deltagarna fick också höra och utbyta åsikter kring den globala kampen om själarna med försvars-, utrikes- och finansministrarna och med vicepresidenten och presidenten själv. Det blev ett bra tillfälle att avläsa hur USA ser på läget i kampen mellan öst och väst just nu.
Väst vinner mot öst därför att väst har en överlägsen organisation av näringslivet. Västs marknadsekonomi skapar mer resurser än östs planekonomi. "Frihetens och tillväxtens globala ekonomi är på väg, den håller på att byggas", sade President Reagan vid en lunch i Vita Huset.
"De kommunistiska nationerna vet detta lika bra som vi. De vet att de står inför ett val. De måste antingen gå med i det nya världssystemet eller hamna på efterkälken."
De kommunistiska jättarna, Kina och Sovjet, har förvisso insett detta och släpper in sådana marknadsekonomiska inslag som enpartistater kan tåla. Sovjet vill dessutom knyta nära förbindelser med EG och Kina vill komma med i GATT.
I ansträngningen att stimulera kommunistiskt näringsliv med marknadsekonomiska inslag ligger Kina åtta, tio år före Sovjet, sade den amerikanske utrikesministern George P Schultz.
I Sovjet vaknade man sent till insikt att landet kan inte vara en stormakt på den militära och utrikespolitiska arenan utan ett effektivare näringsliv. Gorbatjov talar inte glasnost och perestrojka därför att han älskar demokrati utan därför att han vill att hans fosterland skall ha de ekonomiska förutsättningarna att fortsätta att vara supermakt. Om inte Sovjets ekonomi växer behöver landet för att hålla jämna steg snart använda tre gånger större andel av BNP än USA tar i anspråk för sin krigsmakt.
Men USA har också svårt att få fram sina 8 ā 9 procent av BNP till krigsmakten. "Det har blivit allt svårare att bibehålla och öka försvarsutgifterna", medgav försvarsminister Caspar Weinberger med en viss uppgivenhet i rösten. Att Sovjet talar glasnost och nedrustning gör inte uppgiften att upprätthålla försvarsanslagen lättare. Bristen på uthållighet i försvarsfrågan är och förblir demokratins akilleshäl.
I den fria världen föreligger ett monumentalt missförstånd i stora delar av den unga generationen. De tror att fred är ett naturligt tillstånd som endast hotas av militärer och vapentillverkare.
Generationsskiftet till "gossepolitikerna" i Sverige fick med en Carl Bildt bland de nya partiledarna. På en punkt är han inte typisk för sin generation. Han känner djupt den gamla sanningen att diplomatin är effektiv och freden är garanterad endast med hjälp av vapen och en fast vilja att använda dem. Alla länder har inte fått med en Bildt i sina generationsskiften.
Ett genomgripande generationsskifte bland Nya Zeelands politiker råkade bemanna politiken enbart med företrädare för den nya generationens missförstånd. Det har haft tråkiga konsekvenser för landets allierade. Om det blir flera sådana generationsskiften framöver kan de anti-kommunistiska allianserna snabbt falla sönder.
Därmed är inte sagt att det inte finns stort utrymme för nedrustning. USA:s långdistanskärnvapen är 40 gånger flera än vad som behövs för att förgöra Sovjetunionen. Sovjets är 36 gånger flera än vad som behövs för att förgöra Amerika.
Vicepresidenten George Busch sade att det fanns fullständig enighet inom NATO att nästa steg i nedrustningen är att minska dessa vapen till hälften på båda sidor. Görs denna neddragning på ett balanserat sätt påverkar den inte maktbalansen. Men innan något alls händer på denna front vill nog USA ha ett fungerande avtal om medeldistansmissilerna. Det är Sovjets gärningar, inte orden som räknas i Washington.
Enpartistaten tål en hel del marknadsekonomi. Kina och Sovjet behöver inte uppge en kommunistiska diktaturen därför att de tillåter vissa marknader att fungera.
Sverige betraktas med en viss nyfikenhet när detta problem diskuteras. Kommunisterna har tumregeln att om ett och samma parti kontrollerar utnämningarna till rikets viktiga poster är landet en enpartistat. Sverige ses därför icke utan skäl som en nära nog enpartistat. Att industrin i ett sådant land kan ha hög teknisk nivå och stora internationella marknadsandelar väcker nyfikenhet och respekt.
Överhuvud gäller att Kina och Sovjet sällan varit så positiva till socialdemokrati som just nu. Moskva verkar mycket angeläget att vinna socialistinternationalens förståelse.
"Skall USA stödja eller motarbeta Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen?"
Frågan plågar de amerikanska politikerna, och man får inte något entydigt svar.
Självklart skall vi hjälpa Gorbatjov, säger de mjuka liberalerna, han är århundradets man och detta är århundradets tillfälle. Samma liberaler blev synbart oroliga när generalsekreteraren var borta från världsscenen i flera veckor utan annan förklaring än att han hade semester.
De hårda konservativa har en annan åsikt. De är rädda att bli lurade. Förvisso skulle alla bli glada om Sovjetunionen demokratiserades. Men, säger de, att göra eftergifter till Gorbatjov och ge krediter för att Sovjet skall förändras är typisk kommunistisk utpressning. Visa först att ni genomfört demokratisering så skall vi sedan börja tala om eftergifter och krediter, är de hårdas linje. Reagan kommer nog att hålla sig till den.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.