Svenska Dagbladet 1987-10-12
En ny sorts företagare har trätt in på den europeiska scenen.
I en internationell opionsundersökning gjord av RISC (Institut de Recherches Internationales sur le Changement Socio-Culturel) fann man att var sjunde vuxen person i Europa (14%) beskrev sig själv på följande sätt: "Jag tillhör den typ människa som skulle kunna starta ett eget företag". Man hyser ingen tvekan om denna självuppfattning. De tillfrågade sa att de "instämde helt" i påståendet att de kunde starta eget. Eftersom entreprenörskap kan skapa både ekonomisk tillväxt och jobb kan nationalekonomerna tolka dessa undersökningsresultat som ett hoppfullt tecken.
I likhet med sina föregångare har Europas nya potentiella entreprenörer ett påtagligt behov av att lyckas. De vill bevisa sin förmåga genom att övervinna hinder. Att tjäna pengar under tiden är inte ett självändamål utan ett tecken på kompetens och framgång inom det verksamhetsområde man har valt.
Det är emellertid kännetecknande för de nya entreprenörerna att de har precis samma syn på konsumtion och status som andra i samhället. De är inte mer materialistiska än den övriga befolkningen. Den stora villan, det fina bostadsområdet, den flotta bilen, gourmeträtterna, de dyra årgångarna på vinerna och andra av livets materiella glädjeämnen utgör incitamenten för entreprenörerna i precis samma utsträckning som för de löntagare som inte är intresserade att driva egna företag. De nya företagarna är inga "valpar" speciellt intresserade av lyxkonsumtion; det har Stig Malm och socialdemokratiska partikongressen fått på hjärnan genom att förstora enstaka undantag eller att titta på den egna valaffischen från 1985.
Sådana vanföreställningar är ett tecken på dåligt omdöme, eller dålig verklighetsförankring, eller bådadera.
Det som mer än något annat motiverar de nya entreprenörerna är strävan efter att leva ett rikt liv med möjligheter att till fullo använda all förmåga och kittla alla sinnen. De företräder inte en snäv livssyn med vinsten som den primära drivkraften. Vinsten är givetvis nödvändig om ett företag skall överleva, men de nya företagarna menar att entreprenörskap är inte enbart ett sätt att försörja sig eller skapa en förmögenhet utan ett sätt att leva.
Den kände amerikanska opinionsanalytikern och samhällsfilosofen Daniel Yankelovitch har funnit samma livsåskådning hos de nya entreprenörerna i USA:
"Förr i tiden strävade entreprenörerna efter erkännande och pengar. Idag söker de självständighet, kreativitet och äventyr. Man har omdefinierat entreprenörskap till en inriktning på livets expressiva sidor."
En intressant minoritet bland de nya företagarna använder företag för att förverkliga politiska och ideologiska ambitioner. Man jobbar med folkhälsans problem genom att driva en hälsokostbutik eller ett hälsohem. Man förverkligar sin vårdideologi genom en ny privat service för äldreomsorg. Bengt Westerberg har i flera tal presenterat exempel på sådana privata initiativ.
En annan intressant grupp av nya företagare fungerar helt i storföretags- eller förvaltningsmiljö. En del av dem är f d anställda. Inkomsten blir högre och man slipper byråkratin, sade Krister Eduards till SvD i måndags. Han var tjänsteman vid Sida men slutade och blev konsult åt Sida. Andra är nyutexaminerade från handelshögskolor eller tekniska högskolor: de förstår stordriftsfördelar och export och jobbar gärna åt storföretag. Men de vill inte vara anställda i storföretaget.
Uppdragstagare, inte löntagare, är den nya formeln.
Några andra drag bidrar till att urskiljas de nya företagarna:
| Den gamla entreprenörstypen (enligt Max Webers synsätt) var beräknande, en person som rationellt övervägde hur olika strategier skulle påverka hans bokslut. Den nye entreprenörstypen litar mycket mer på sin intuition och kan acceptera även det irrationella. |
| Den gamle entreprenören var ofta en ensamvarg som ihärdigt eftersträvade att förverkliga en idé om tillverkning och marknadsföring. Den nye entreprenören är mycket mer intresserad av sociala kontakter. Han är inte en organisations- eller karriärmänniska utan en nätverksmänniska och fungerar genom en väv av sociala celler. |
| Den typiske gamle entreprenören var vanligen en fullfjädrad stadsbo, en borgare. Den nye anammar gärna lantlivet. Det händer ofta att han söker efter sina rötter i ett samhälle som fördaterar urbanisering, och inte så sällan vill han bo långt utanför stan. |
Här är några siffror som visar hur européer med böjelse för entreprenörskap förhåller sig till några aktuella strömningar inom opinionsklimatet jämfört med den övriga befolkningen. Siffran 25 representerar medelvärdet för hela befolkningen, och entreprenörerna ligger före i dessa avseenden:
| Prestationsbehov: 47% (22% över medelvärdet) |
| Önskan om ett rikt liv och fullt liv: 46 (21% över medelvärdet) |
| Polysensualism dvs strävan att använda alla sinnen 44: (19% över medelvärdet) |
| Acceptans av det irrationella: 38 (13% över medelvärdet) |
| Jämlikhet mellan män och kvinnor: 37 (12% över medelvärdet) |
| Sökande efter sina rötter, eller efter det lantliga: 36 (11% över medelvärdet) |
| 26 procent av entreprenörerna ansåg att status utgjorde en viktig bevekelsegrund - en helt obetydlig avvikelse från genomsnittet på 25 procent för hela befolkningen. (Så är det, Stig Malm!) |
Personer som känner sig hågade att bli entreprenörer är särskilt talrika i Frankrike och Spanien. Detta är ett av flera tecken på att Europas ekonomiska centrum håller på att flyttas från Centraleuropa till Medelhavsländerna. Kartan visar andelen med entrepreuranda i olika befolkningar: Frankrike 18%, Italien 15%, Spanien 23%, Västtyskland 6%, Schweiz 10%, Storbritannien 11%, Danmark 17% och Sverige 11%.
Det är särskilt intressant att 11 procent av de intervjuade kvinnorna ansåg sig kunna starta eget om de hade möjligheter till det. Att starta eget kan för många av Europas kvinnor framstå som ett säkrare sätt att förverkliga sina ekonomiska och professionella ambitioner än att ta anställning i ett mansdominerat företag. Fasta könsroller existerar, som vi såg, i långt mindre grad för de nya entreprenörerna.
Det är anmärkningsvärt att det finns så få personer (6%) i Västtyskland med en böjelse för entreprenörskap. Många tyskar är pessimistiska om möjligheterna att skapa nya arbetstillfällen och nya företag. De vill ransonera och dela på de jobb som finns genom att minska arbetsveckan. Men tyskarnas attityd är inte typiskt europeisk. Det är synd att Europas största fackförening, Metall i Tyskland, verkar vara den enda som ger inspiration till svenska LO.
Entreprenörer - både den nya och den gamla sorten - utgör en absolut minoritet i alla befolkningsgrupper som har studerats. Det är lätt för en politisk majoritet and införa reglementen och skatter som motverkar entreprenörskap.
Vissa västeuropeiska regeringar har skapat ett politiskt klimat som är gynsamt för den nya entreprenörsandan. Det har fordrat en återhållsamhet beträffande förordningar och skatter och storföretagsinspirerade fackföreningskrav. I Storbritannien finns ett flertal "företagszoner", dvs. områden med särskilda favörer för företagare. I Italien finns inga arbetsgivaravgifter för småföretagare. Där kan t ex modeindustrin organiseras som ett nätverk av småföretag med ett storföretag för logistik, finansiering, design och marknadsföring. Reallönerna är minst lika höga som i Borås.
Det stora motståndet mot de nya entreprenörerna finns hos de fackliga organisationerna. Illviljan och misstänksamheten mot de nya företagarna i LOs och TCOs korridorer är skrämmande. Man är rädd att löntagare skall bli egna uppdragstagare och därmed lämna facket. Man misstror deras lönesättning och förmåner. Man hatar deras livsstil. Ja, hat är tyvärr ordet: läs Malms uttalanden.
Endast ett Sverige med borgerligt styre kan ta tillvara de enorma möjligheter som den nya företagsamheten erbjuder. Centern, folkpartiet och moderaterna är helt eniga om att ge den nya företagsamheten de bästa chanser. Alla tre partierna har en trovärdighet när det gäller nya och små företag som vida överträffar socialdemokratins. Här är en stor och viktig fråga i valrörelsen 1988, en vinnare för borgerligheten och för riket.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.