Svenska Dagbladet 1987-10-05

Hans L Zetterberg

Ideologi och praktik

Programförklaring, samhällsideal, livsåskådning, trosföreställning, opinionsrörelse - svaren är många när man frågar vad en "ideologi" är. Inte heller forskarna har varit eniga om hur man definierar en ideologi; buden har varit olika sedan ordet första gången användes i en boktitel i början på 1800-talet. Men en viss enighet finns numera.

En ideologi är en samling idéer om samhällets organisation, moral och kultur som -

är sammanhängande och systematisk,
täcker ett brett spektrum av samhällsfrågor,
kräver handling som överensstämmer med orden,
lever vidare från en generation till en annan,
förespråkas av kända talesmän och publikationer,
har förankring i politiska partier och/eller påtryckningsgrupper.

Med dessa kriterier blir liberalism, konservatism och socialism våra nuvarande stora ideologier. De är gamla och välkända. De njuter för ögonblicket alla av semester i sin intellektuella utveckling. Men anhängarna fortsätter att värva meningsfränder.

Fascismen är en ideologi som inte är helt död, men den saknar f n meningsfränder av betydelse i vårt land. Den som tror att ideologier är betydelselösa kan tänka ett ögonblick på hur fascismen under 30- och 40-talet drog vår värld in i andra världskrigets fördärv.

Vår tid har också en ny ideologi: den ekologiska. Den har nu funnits som samhällssyn i två generationer och har börjat få sina egna politiska partier. Det är spännande att leva i en tid som utvecklar en ny ideologi. Erfarenheten med fascismen visar att man skall vara uppmärksam. I miljöns namn får vi inte på någon punkt låta upphäva demokratin. Den ekologiska ideologin väntar ännu på en stor uttolkare.

Det fanns konservatism före Edmund Burke, liberalism före John Stuart Mill, socialism före Karl Marx. Den ekologiska ideologin har ännu inte fått sin Burke, Mill eller Marx. Den är ännu vag i konturerna. Anhängarna (särskilt centerpartisterna) har svårt att förklara den. Motståndarna har svårt att få grepp om den.

Den politik som fyller dagsnyheterna är en vegetation ovan jord. Partierna är plantor som kämpar för livsrum. De slingrar sig kring varandra och kompromissar med varandra. De anpassar sig till hinder, löser nödsituationer, solar sig i medgångar, hämtar sig från motgångar. Men växten ovan jord är inte allt. Partiets ideologi finns under jord. Då och då måste partiet suga näring ur sina ideologiska rötter. Utan ideologi blir partierna helt opportunistiska och också oigenkännliga från val till val för väljarna.

Ideologin vet föga om hetluften i dagspolitiken. Rötterna är gamla. De borrar i idéhistorien. Visst har ideologin en föreställning om hur plantan ser ut ovanför jord. Men den föreställningen bygger på att det inte finns andra växter i vägen, och att klimat och årstid är gynnsamma. Ideologi och praktik är ingalunda samma sak.

I sin bok om konservatismen (Conservatism: Dream and Reality, Milton Keynes, 1986) nämner den amerikanske sociologen Robert Nisbet några exempel på hur konservativa politiker avviket från sin tids konservativa ideologi i den praktiska politiken: Lincoln som skriver en proklamation om slavarnas frigörelse, Bismarck som lanserar välfärdsstaten, Disraeli som lagstiftar om sociala reformer på 1870-talet, de Gaulle som svänger helt om i politiken mot Algeriet. Liknande avvikelser från de andra ideologierna är lätt att dokumentera.

Bara en politisk fanatiker följer bokstavligt sin ideologi. I praktiken måste politikern ofta göra det lämpliga snarare än det ideologiska. Kjell-Olof Feldt är inte den förste i världshistorien som i praktisk politik avviker från den rätta läran.

De stora avvikelserna från ideologin är inte de stora statsmännens enstaka spektakulära politiska handlingar utan de många små besluten som tillsammans leder ett parti bort från dess ideologi. Ett bra exempel ges av liberalismen.

Den engelske historikern A J P Taylor beskriver sekelskiftets England som ett förverkligande av den klassiska liberala ideologin:

"Ända till augusti 1914 kunde en förståndig, laglydig engelsman leva hela sitt liv och knappast märka att staten fanns med undantag för postkontoret och polisen. Han kunde bo var han ville och hur han ville. Han hade inget personnummer eller identitetskort. Han kunde resa utomlands utan pass och lämna landet utan tillstånd från någon myndighet.

Han kunde växla sina pengar till vilken valuta som helst utan tillstånd och begränsningar. Han kunde köpa varor varsomhelst i världen på samma villkor som gällde för att köpa dem hemma. Ja, en utlänning kunde tillbringa hela sitt liv i England utan uppehållstillstånd och utan att tala om det för polisen.

I motsats till kontinentens stater krävde inte den brittiska att medborgarna skulle göra militärtjänst. En engelsman kunde låta sig värvas, om han så ville, i armén, flottan eller kolonitrupperna. Han kunde också, om han så ville, strunta i försvarsmakten. Personer i etablerade hushåll ombads ibland att sitta i jury. Annars var det endast de som så önskade som hjälpte staten. Den lämnade de vuxna medborgarna i fred."

Det första världskriget betydde slutet för den liberala samhällsorganisation som Taylor beskriver. De krigande nationernas medborgare, näringsliv och kultur mobiliserades för krigsansträngningen. Den nya ordningen efter freden resulterade i flera tyrannier och en myckenhet av illiberal nationalism. De tyska och ryska imperiernas kollaps gav upphov till totalitära stater, otroligt grymma mot stora medborgargrupper.

Det intressanta är att inte bara diktaturerna utan också demokratierna avlägsnade sig från den liberala ordningen. 1900-talet blev ett "statens århundrade" också i USA, Storbritannien, Frankrike och Skandinavien.

Med den allmänna rösträtten - en produkt av den liberala ideologin - blev det ett grundvillkor för politiken att vinna röster. Den viktigaste politiska tävlingsgrenen inom demokratins ram blev välfärden. Vi fick en tävlan mellan partierna att ge allmänheten välfärd betald av skattemedel och - ofta - också administrerad av statsmakterna.

Denna välfärdspolitik kallades "reformer". I konkurrensen med konservatism och socialism tvingades liberalerna alltmer avvika fån den klassiska liberala ideologin. Vi fick istället vad man i utlandet kallar en "reformliberalism" med utvecklad offentlig välfärdspolitik (t ex F D Roosevelt och W H Beveridge). I Sverige kom den att lägga sig så nära socialdemokratisk välfärdspolitik som möjligt och kallade sig "socialliberalism" (Bertil Ohlin). Folkpartiet lanserade det välkända slagordet "sociala reformer utan socialism". Partiet accepterade alltså inte att näringslivet socialiserades, men det accepterade socialiserad sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, et cetera och ett socialiserat utbildningsväsende och u-hjälp i statlig regi.

De politiska förutsättningarna som drev folkpartiet i denna riktning håller i våra dagar på att ändras. Två nya grenar av politisk tävlan inom demokratins ram har blivit viktiga. De styr redan en stor del av partiernas agerande utomlands när de söker väljarnas gunst. De märks också i Sverige.

Man tävlar för det första om att ge väljarna decentraliserade beslutsformer. Förr sa man att makten skall utgå från folket. Nu frågar sig väljarna när makten skall komma tillbaka till folket. Först när privata initiativ och lokal politik har misslyckats skall regering och riksdag gripa in, så lyder den nya tumregeln.

För det andra tävlar partierna (igen!) om att ge medborgarna frihet, personlig frihet. Det har lett till politiska kontroverser om skattetrycket och om den personliga integriteten. Tro mig, snart tävlar också de svenska partierna i grenen skattesänkning.

I detta historiska läge har de liberala partierna allt att vinna på att söka sig tillbaka till sina ideologiska rötter.

Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.