Svenska Dagbladet 1987-09-25

Hans L Zetterberg

(s)ekten som blev statskyrka

Folkrörelserna, det svenska samhällets speciella sekter, uppstod i den stora oredan som följde 1800-talets expansion av städer och industri. De sökte lösningar i gemenskap på det nya samhällets problem. Och de reagerade negativt på det gamla samhället.

Sverige på 1800-talet var en privilegiestat. Här fanns hierarkisk myndighetsmakt, auktoritär arbetsgivarmakt, rituell kyrka. Den konstnärlig smaken formulerades av kungliga akademier. Livsstilar bestämdes av det borgerliga patriarkatet. Men det fanns tryckfrihet och, tro det eller ej, fler tidningar än idag. Ett medvetandet kunde spridas att den rådande samhällsordningen var gjord för en annan tid och för att lösa andra problem. Det fanns också på det sena 1800-talet utrymme för rebeller, åtminstone om de inte använde våld och inte tog i för hårt mot majestätet och moralen.

Privilegiestaten, eller valda delar av den, framstod som en ond makt för 1800-talets folkrörelser, dvs nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen. Rörelserna hade mycket av intern demokrati och ville ha demokrati också i det större samhället. De förnekade det samhälle som fött dem och började livet med en inbyggd motvilja mot traditioner, eliter, privilegier, statens och kyrkans ämbetsmän.

Förbluffande mycket av detta lever kvar än idag. Förra året fick inte Sverige begrava sin mördade statsminister. Det skulle partiet göra. En statsbegravning med ärkebiskopen och andra biskopar och med sex generaler som bar kistan mellan rader av paraderande militärer var otänkbar för SAP. Utformningen av Palmes begravning visade hur motviljan mot privilegiestatens symboler, grundlagd hundra år tidigare, lever kvar i arbetarrörelsen. Det blev röda fanor, inte blågula.

Sektens egen kod för livsföring är strängare än samhällets lagstiftning, något som många fått erfara. Ove Rainer är väl den mest kända på senare tid. Inskränktheten är regel för alla sekter, socialdemokratin inte undantagen.

Sekter är jämlika grupper baserade på medlemmarnas personliga bekännelse. De är därför sköra organisationer. De delar sig lätt. Den som inte är för, han är emot, de orena utspys och nya sekter uppstår ur gamla. Delningskedjorna är komplicerade. De religiösa delningarna berörde bl a Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (som stannade inom svenska kyrkan), missionsförbundare, baptister, pingstvänner, maranata och nu senast Guds barn. De socialistiska delningarna är ännu krångligare, vilket framgår av bifogade diagram.

Motvikterna mot sektens splittring heter centralisering och hierarki. Goda illustrationer på starka motvikter ges av den romersk-katolska kyrkan. Den har centraliserat makten till Rom. Dess prästerskapet och andra tjänare är en byråkrati med väl definierade positioner och ranger. De centrala instanserna kräver lydnad och kan sätta makt bakom orden. De håller kontroll över utnämningar och befordran inom prästerskapet. Därmed kan den också hålla uppsikt över läran.

Irrlärornas företrädare bestraffas i karriären och isoleras i oskadliga befattningar. I nödfall kan de dömas eller bannlysas.

LO-SAP har i ett århundrade kunnat hålla ihop huvudfåran av arbetarrörelsen. Det är en prestation. Medlen har också för LO-SAP varit centralisering och hierarki. Fackföreningsrörelsen centraliserades delvis därför att motparten, SAF, var centraliserad. 1940-talets stadgeändring i LO gav centralorganisationen kontroll över strejkvapnet, och i praktiken av avtalen. Valsystemet gör kommunister osannolika på LO-kongresser och obefintliga i LO-toppen.

Inom den politiska grenen av arbetarrörelsen, Socialdemokratiska arbetarpartiet, hade man inte tillgång till mycket av hierarkisk kontroll. SAP kunde dock genom det svenska systemet med listval till politiska församlingar kontrollera sina folkvalda: de som under mandatperioden utvecklade avvikande åsikter kunde flyttas ned till icke-valbar plats.

Det väsentliga för rörelsens sammanhållning och stabilitet är emellertid något annat. Arbetarrörelsen fick genom sina valframgångar tillgång och kontroll över den offentliga sektorns utnämningar. Därmed hade man en hierarki i vilken man kunde placera sina nyckelpersoner utan att man behövde organisera partiet som en hierarki. Detta är hemligheten som gör att SAP på en gång kan vara både jämlik sekt och stabil hierarkisk kyrka.

I strid med grundlagens krav att kompetensen äger företräde ger arbetarrörelsen de sina ett nära monopol på offentliga tjänster på ledarskaps- och mellannivå. Betrakta regeringens utnämningar. Här är ett smakprov från A till Ö:

Listan över socialdemokrater som fått bra jobb i den offentliga sektorn kunde göras mycket längre. Om vi tar med kommuner och landsting skulle vi kunna fylla hela denna sida med utnämningar av socialdemokrater. Flertalet delegater till den pågående partikongressen skulle återfinnas.

Visst finns det några namn på vår lista härovan som kan kallas mest kompetenta för jobbet, t ex Allan Larsson på AMS och Sten Johansson på SCB. Men i flertalet fall rymmer vårt land en borgare eller kommunist som är lika kompetent som den utnämnde.

Det sekteristiska utnämningsväsendet är en anstötlig del av samhällsordningen i en modern stat. De offentliga skattefinansierade tjänsterna är inte till för att vara kitt i en rörelse.

Sekten drar en mycket skarp gräns mellan medlemmar och utomstående. Endast medlemmar kan man riktigt lita på. Det är också därför de får jobben.

Misstron, den inbyggda misstänksamheten, mot utomstående är påtaglig i alla sekter. Det finns en ständig fruktan för infiltrering. Misstron kan ta sig otäcka uttryck, som åsiktsspionage. Det är ingen tillfällighet att vi i den stora (s)ektens kölvatten haft IB-affär, sjukhusspion, och nu SSI-affären.

Väljarkåren blir alltmer världslig och kosmopolitisk i sina värderingar. Vill vi egentligen ha en sekt vid makten, en sekt som dessutom lyckats bli statskyrka?