Svenska Dagbladet 1987-09-14

Hans L Zetterberg

Sekteristisk utrikespolitik

ARBETARRÖRELSEN är vår största folkrörelse. Dess ledare, Ingvar Carlsson, var i förra veckan middagstalare i det kapitalistiska USA:s högborg, Vita huset.

Säsongen för Washingtons sällskapsliv började efter president Reagans semester och kongressledamöternas återkomst efter sommaruppehållet. När Carlsson höll skåltalet vid Vita husets bankett applåderade några av det republikanska partiets stora bidragsgivare. Vem vet, bland de 110 gästerna fanns kanske också någon bidragsgivare till insamlingen för contras, högerrebellerna i Nicaragua.

Aftonbladets Dieter Strand, rörelsens varningsklocka, var på plats i Vita huset. Han tyckte det kunde ha räckt om Reagan och Carlsson haft en arbetslunch.

Denna vecka skall Ingvar Carlsson möta sin rörelse i Folkets hus i Stockholm på socialdemokraternas partikongress. Där skall han sjunga Internationalen, hälsa gäster från olika antikapitalistiska och anti-amerikanska rörelser i u-länderna och olika utländska broderpartier. Här skall han i triumf peka på de goda statsfinanserna och försvara sin regerings kap av de rika pensionsfonderna i den privata sektorn. Han skall stå upp för de svaga i landet och världen. Han skall kalla socialdemokratin för landets största frihetsrörelse och deklarera att socialdemokratin också är landets största miljörörelse.

DET ÄR snabba svängningar för Carlsson. Abraham Lincoln kunde i norra Illinois tala mot slaveriet och i södra Illinois tala för slaveriet. I televisionens tid kan man inte göra så. En politiker måste vara en och samma person överallt. Det är det som kallas integritet.

Ingvar Carlsson har rykte om sig för integritet. Den behövs för att klara svängningarna, och för att tåla dem utan att bli cynisk och manipulativ. Det som var en artig viskning i Vita huset om att vi är oense får inte bli ett aggressivt rop i Folkets hus.

DEN VÄSENTLIGA frågan gäller inte Carlssons personliga integritet. Den väsentliga frågan är om den ''sekteristiska'' utrikespolitik han företräder passar en mogen och modern stat i vår tid.

Sverige är folkrörelsernas land. Vi har frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, idrottsrörelsen och numera också miljörörelsen. Att förklara svenska folkrörelser för utlänningar är knepigt. Motsvarigheter till ordet folkrörelse finns visserligen på engelska, franska och tyska, men betydelsen är en annan än vad svenska språket lägger i begreppet folkrörelse. Själv brukar jag förklara de svenska folkrörelserna för utlänningar med att de är sekter. Sverige är liksom USA sekternas förlovade land. Folkrörelser är ganska obegripliga för amerikaner, men de förstår sekter, samfund och kyrkor.

Den vetenskapliga förståelsen av samma fenomen fick sitt genombrott 1929 med en bok av teologen och religionssociologen Richard H Niebuhr som hette Social Sources of Denominationalism (Samfundsväsendets sociala grundvalar). Med den som bakgrund kan man förstå hur sekter fungerar.

SEKT ÄR en sammanslutning av likasinnade. Oavsett om dess ideologi gäller religion, politik, miljö eller levnadskonst håller sekten på godhet, jämlikhet och renhet.

Godhetens fiende är världens ondska: synden, kapitalismen, industrin, storstadens dekadenta livsstilar, eller dylikt. Jämlikhetens fiende är hierarkin och centraliseringen. För sekten är en konsekvent jämlikhet viktigare än ett starkt ledarskap. Renheten avhåller sekten från att leva eller tro som de ogudaktiga.

Motsatsen till renhet är världslighet. Sektens varningsklockor ringer som sagt när socialisten beblandar sig med kapitalister, den troende med hedningar, miljöaktivisten med miljöförstörare. Inom sekten slår man vakt om sin genuina tro, är på sin vakt mot förförelse från utomstående. Ger man sig ut i den onda världen är det som missionär, inte som kosmopolit.

I Washington var Ingvar Carlsson missionär. På National Press Club hette hans tal ''Den svenska modellen'', en lovsång till socialdemokratins Sverige. Svenska massmedier är vana att spela med i sekteristernas spel. Det är alltid matnyttigt att skriva om (kampen mot) synden. Ingen nyhet är större än att den lille David slår den onde jätten Goliat.

VÅR POLITIK i Centralamerika kan användas som ett åskådningsexempel på sekteristisk utrikespolitik.

USA:s granne i söder, Mexiko, är i praktiken en enpartistat med en tradition av revolutionär retorik och reaktionär praktik. En outvecklad demokrati och en merkantil ekonomi kämpar en oviss kamp mot fattigdom, analfabetism, klassklyftor och befolkningsexplosion.

Mexiko är en krutdurk. Tändhattarna heter Kuba och Nicaragua, regionens två marxistiska stater. Trådarna till tändningen går till Moskva. Reagan vill med alla medel desarmera tändhattarna. Händelser i Nicaragua kan ha mycket stora konsekvenser för USA.

Det världsliga förnuftet säger att det är bäst för Sverige att stå neutral i denna konflikt. Händelser i denna region har inga direkta konsekvenser för oss i Norden. Men Sverige ger på olika sätt hjälp och stöd till Nicaragua och Kuba. Svenska regeringen vill med Pierre Schori som härförare att tändhattarna skall fungera som socialistiska och helst också demokratiska stater.

Sekten går alltså till brödraförsamlingarnas hjälp på andra sidan havet. Den kapitalistiska ondskan skall bekämpas och internationell lag skall upprätthållas. Våra ambassader blir missionsstationer i en ond värld.

EN GAMMALDAGS, rationell och världslig utrikespolitik går ut på (1) att endast bry sig om de utländska förhållanden som har negativa konsekvenser för det egna landet och (2) att alltid handla så att man skapar så liten ovänskap med andra länder som möjligt. Finland för sin utrikespolitik ungefär så. En sådan utrikespolitik är förankrad, inte i landets sekter men i dess eliter, vilka också är de grupper som har flertalet internationella kontakter.

Det vore bra om Ingvar Carlssons besök i Vita huset kunde markera början till en nedtrappning av de sekteristiska inslagen i svensk utrikespolitik.