Svenska Dagbladet , 1987-08-24

Hans L Zetterberg

Gossepolitikerna

80-talet kan kallas gossepolitikernas tid i Sverige. Inte därför att partiledarna är direkt purunga. Några har begynnelsen till grå tinningar. Men alla utom Werner är nya på jobbet och har unga gossars iver och osäkerhet.

Till en början såg det ut som svensk politik hade ett helt normalt generationsskifte. Krönmark fick stå tillbaka för Adelsohn, Troedson för Bildt, Molin för Westerberg, Åsling för Johansson, och Feldt för Carlsson.

Men det finns ett mönster under ytan som är mer än att yngre kommer och äldre går. 80-talets politik tycks rata rutinerade chefer och hövdingar. Vi väljer istället teknokrater från mellannivå - tjänstemannatyper - som våra politiska ledare. Ingen utom Carlsson (som varit ordförande i SSU) har tidigare lett en stor organisation, förvaltning eller företag. Ingen har stor utlandserfarenhet eller exportindustrins vana att tänka globalt. Ingen har klassisk eller historisk bildning.

Våra nya partiledare är i första hand sakkunniga. I styrningen av parti och land har Bildt, Carlsson, Johansson och Westerberg så att säga mer expertis än erfarenhet. Det verkar som vi på fullt allvar valt att överlåta skötseln av landet till byråkrater och organisationsmänniskor. Storföretagen, de stora ämbetsverken, LO m fl har tyngre ledare än partierna.

Kanske har partiorganisationerna förfallit också i vårt land så att de har lika svårt som i USA och Västtyskland att vaska fram de tunga ledarna. Partiernas förfall gör att massmedia håller på att överta rollen att sålla demokratins ledare.

Borgerligheten går in i 1988 års valrörelse med tre fräscha partiledare. I jämförelse med Ulf Adelsohn, det vitala fullblodet med sant gosselynne, är moderaternas Carl Bildt tryggt förutsägbar. Han är mer konservativ och imponerande kunnig. Moderater från olika hörn av partiet börjar känna sig väl tillfreds i hans sällskap. Men det är en lång väg kvar tills han rört väljarkåren i själen.

Centerns Olof Johansson är lika pålitligt prövande och väl förankrad i sin politiska hållning som företrädarna Fälldin och Söder. Fälldin har inte varit en störningsfaktor för Johansson - som Bohman var för Adelsohn. Johansson är inte fullt så ivrig och arbetsam som de andra. Men på kort tid har han samlat centern kring sin person. Partiets utsikter är dock bleka, och blekheten färgar av sig på Johansson.

Bengt Westerberg är den mest dynamiske av de borgerliga partiledarna. Han är på något sätt också den mest oförutsägbara, trots att han har en mer intrimmad personlig stab bakom sig och trots att han som person är mycket systematisk.

Väl medveten om sin framtoning som sifferkarl och expert har Westerberg och hans vänner nu gjort en medveten ansträngning att visa honom som en mer allsidig människa och politiker. Det sker i en intervjubok av Kurt Samuelsson som heter "Att tro på människorna. Möte med Bengt Westerberg", (Rabén & Sjögren). Man kan säga att det är en gossepolitikers examensprov inför en välvillig examinator. Man riktigt hör Samuelssons glädje: kandidaten klarade sig, nu är gossen en riktig politisk ledare! Det är nämligen att skapa denna föreställning som är avsikten med boken.

Det finns många fina formuleringar av Westerberg som räddats i Samuelssons bok. Några exempel:

Vi tror mer på marknadens osynliga hand än på mygelekonomins osynliga handslag.
Om vi vill ha tillväxt kan vi inte i fördelningspolitiskt nit ensidigt kapa topparna. Då måste vi låta de nya skotten växa och bära frukt innan vi skördar, inte snabbt vara framme med skattesekatören och klippa bort dem.

En liberal språkman och formuleringarnas mästare som Gunnar Helén kunde inte ha sagt det bättre. Det finns också allvarsord som inte är politisk vältalighet men som griper därför att Westerberg uppenbarligen tar dem på personligt allvar. Två exempel:

Ett samhälle blir torftigt och hårt om inte konsten, vetenskapen och religionen blir vitala och spännande balanserande krafter.
Helt utan egen förtjänst är vi fäder och mödrar i ett land där de största bekymren är förkylning på dagis och höjda matpriser.

Vi kunde lika gärna ha varit etiopier, uttröttade och utarmade efter åratal av inbördeskrig, terror och naturskövling. Det kunde lika gärna vara vi som såg våra barn svälta.

För att mer systematisk pröva halten i Westerbergs liberalism kan vi använda de fyra idéer som John Gray, lärare i statskunskap vid Oxford, funnit som den minsta gemensamma nämnaren för alla liberalismens faser, skolor och traditioner. De är individualism, jämlikhet, universalism och förkovran.

Individualismen i liberalismen innebär att individen alltid har överhöghet över alla kollektiv, även familjen. Ett testfall är här arvsrätten. Westerberg säger helt i linje med den konsekventa individualismen: "Min principiella utgångspunkt är att nästa generation inte har någon speciell rätt att ta över vad den första skapar." (s 27) I praktiken är dock Westerberg här beredd att underlätta arv av företag mellan generationer. Han kompromissar alltså i riktning mot konservatismen, som sätter familjens rätt högt.

Jämlikheten i liberalismen är idén att alla människor har lika värde och ingen samhällsordning får baseras på diskriminering av individer. Här har Westerberg också sina principer klara. Jämställdheten kräver t ex kvinnlig värnplikt, "ett totalförsvar med rätt kvinna och rätt man på rätt plats" (s 35).

Universalismen i liberalismen är idén att hela människosläktet är en enhet och att historiska och kulturella skillnader är ytliga och tillfälliga. Denna föreställning får genklang i Westerbergs diskussion av u-hjälpen: "Det finns en djup solidaritetskänsla i en liberal människosyn" (s 103). Det är betecknande att boken inte innehåller något avsnitt om de specifikt svenska värderingarna; de är inte viktiga för liberalismen.

Förkovran i liberalismen är idén att alla människor och institutioner kan förbättras. Själva titeln på boken "Att tro på människorna" väljer ut denna aspekt av liberalismen. Westerberg är bergfast övertygad om alla människors utvecklingsmöjligheter. Han tror t o m att utvecklingsstörda kan förkovran sig om de slipper institutionsvård (s 12).

Jag blev ledsen att finna att Bengt Westerberg inte skiljer mellan konservatism och nyliberalism. Denna skillnad kan vi återkomma till vi annat tillfälle då vi diskuterar moderata idéer.

Gossepolitikerns ytliga och påklistrade bildning drabbar Bengt Westerberg när han finner "Pica della Mirandolas sätt att uttrycka sin humanism så tilltalande att jag (Westerberg) velat medverka till att sprida det i vår tid" (s.13).

Giovanni Pica della Mirandola (1463-1494) var en italiensk humanist som bland annat skrev orationen "De hominis dignitate". Det är möjligt att Westerberg läst denna skrift, men jag tror det inte. Pica driver där tesen att människan skall inte begränsas av något. Hon är sig själv nog, skall vara sin egen herre, frigjord från "naturens skala". Om Westerberg skulle läsa upp texten för sina väljare bland sjuksköterskor, lärare, miljövänner och andra ömhudade medmänniskor skulle de fly i förskräckelse. För här är renässansen humanism med sin ohämmade och obarmhärtiga individualism.

Westerberg vet nog dessvärre inte vad humanism är. Litet längre fram i texten säger han att "välfärdssystemet behövs för att marknaden ska kunna fungera på ett utifrån de humanistiska värderingar vi tidigare talade om acceptabelt sätt" (s 48). Han menar nog humanitära värderingar men säger humanistiska. Det finns ingenting i de humanistiska värderingarna som säger att vi skall älska krymplingar, idioter och obotligt sjuka. Men våra humanitära värderingar påbjuder denna barmhärtighet. Kunde inte Kurt Samuelsson ha besparat sin skyddsling denna fadäs? Erik Hjalmar Linder införde distinktionen i den svenska liberala idédebatten redan på 1940-talet.

Sverige blir kanske inte bättre av att gossepolitikerna lär sig idéhistoria. Men Ingvar Carlsson som snart skall föreläsa vid Harvard och Northwestern University i USA kan ju ta notis och undvika att bli idéhistoriskt pretentiös och grumlig.

Kalla alltså inte statsmakterna för "samhället". Kom ihåg att "medborgarrätten" är medborgarnas (även de rikas) rätt gentemot staten, inte den demokratiska statens rätt mot rika medborgare. Säg inte att välfärdsstaten är ett uttryck för "humanistiska värderingar" utan för humanitära värderingar. Kom ihåg att i USA används ordet "frihet" i en annan mening än på socialdemokratiska partikongresser.

Folket skall väl inte behöva vara oroligt för att dess gossepolitiker gör bort sig utomlands.

Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.