Svenska Dagbladet 1987-08-17
Hans L Zetterberg
Förra veckan blev Europas vecka i Sverige. Asea gick in i Europa, snabbt, elegant och djärvt. Regeringen är ännu stum av häpnad över den privata företagsamheten. Bron till Europa, med motorvägen Malmö-Köpenhamn, blev färdigutredd och konkretiserad i bild, läcker och välkommen. Hatten av också för den offentliga företagsamheten!
I denna veva efterlyste Carl Hamilton i TV-Rapport "en intelligentare EG-debatt". Själv är jag nöjd om vi får en EG-debatt som blir lika intelligent som den vi hade 1970. Debatten var inte alls ointelligent utifrån de förutsättningar som då gällde. Idag är emellertid förutsättningarna annorlunda.
När förutsättningar för en etablerad politik förändras är det en smärtsam process att ändra politiken. Likväl måste den ändras. Det gäller både inom näringslivet och i politiken.
En stor händelse i huset Wallenbergs historia inträffade den 16 februari 1960. Då köptes de sista av det amerikanska bolagets ITTs aktier i svenska Telefonaktiebolaget L M Ericsson. Därmed återfördes denna industri i svensk ägo. Händelsen symboliserar vad som under lång tid varit affärspolicy för Wallenbergssfären: att med svenskägda företag och Sverige som bas erövra världsmarknaden. Wallenberg blev det mest internationella och samtidigt det mest svenska. Genom åren har buden från utlandet att överta ägande avvisats. Familjens patriotism var lika övertygande som dess internationalism.
Idag råder andra förutsättningar för elektroteknologin. Det räcker inte längre för svenska Asea att vara minst bland de största. Forskning och utveckling, rationell produktion, marknadsföring och kreditgivning kräver en större skala. Sverige är för litet, Norden är för liten; hemmamarknaden heter Europa, utlandsmarknaden heter Amerika och Asien.
Peter Wallenberg ställdes inför kravet att överge familjens policy om utlandsägande och gå samman med Stephan Schmidheinys schweiziska Brown Boveri. Tradition och sentimentalism fick vika för en industriell logik med andra förutsättningar än de som rådde på faderns tid. Smärtsamt men nödvändigt.
Sverige sade 1970-71 nej till fullt medlemskap i den europeiska gemenskapen. Folkopinionen hade på Erlanders tid tyckt att fullt medlemskap i EG var en fördel. Men med 1968 års idéer i luften och Olof Palme som statsminister vände opinionen. Låt oss se vilka förutsättningar som då rådde i EG och i Sverige.
På 60-talet och 1970-71 när vi hade vår förra Europa-debatt stod tullfrihet högst på EGs dagordning. Europa skulle bli en stormarknad. Man var villig att gradvis utvidga frihandeln till att omfatta också Sverige utan att landet behövde bli medlem i gemenskapen. Sverige erbjöds ett omfattande frihandelsavtal med EG. Vi fick därmed många ekonomiska fördelar utan att behöva ta på oss några tunga politiska förpliktelser.
Detta passade regeringen. Tre punkter stod på den svenska dagordningen.
(1) Sverige skulle fortsätta den neutralitetspolitik som i viss mening grundlagts redan av Carl XIV Johan och som hjälpt oss att stå utanför två världskrig under 1900-talet. Vissa paragrafer i EGs konstitution, Romfördraget 1957, gör en självständig neutralitetspolitik omöjlig.
(2) Sverige skulle i konflikten mellan nord och syd vara u-ländernas bästa vän, och den internationella solidaritetens förespråkare i ord och handling. EGs ledande nationer bestod av de gamla europeiska kolonialmakterna. Om Sverige hamnade i deras sällskap skulle man ha föga förtroende för oss i u-länderna och det skulle bli svårt att spela en speciell roll.
(3) Sverige skulle vara nedrustningens katalysator i konflikten mellan öst och väst och småstaternas talesman mot stormakterna. Då kunde man inte ansluta sig till en union som var västdominerad och NATO-ansluten.
Av dessa tre skäl mot EG-anslutning gavs i debatten på 60-talet offentlighet åt det första. De övriga två var till en början mer dolda, nästan en hemlig dagordning som blev alltmer allmänt erkänd sedan Palmes efterträtt Erlander. För Palme var de nödvändiga grundstenar i en mer aktiv utrikespolitik.
Erlander hade redan 1962 i stor hemlighet tagit reda på att Frankrike och EGs dåvarande starke man, general de Gaulle, skulle acceptera svenskt medlemskap med förbehåll för neutraliteten. (Om denna intressanta episod kunde man först läsa i Axel Waldemarsons artikel i SvD den 15 mars 1981 och detaljer redovisades av Arvid Fredborg i DN den 6 augusti 1985 kort efter Erlanders bortgång.)
Antagligen hade Sverige kunnat få medlemskap med neutralitetsförbehåll; Irland fick det 1972. Vid våra förhandlingar med EG som inleddes i november 1970 ville emellertid inte Palme att man prövade en anslutning till EG med förbehåll för vår neutralitet. Han hade de andra punkterna på sin utrikespolitiska agenda att beakta.
EG har förändrats sedan 1971. Tullfriheten har förverkligats och här får Sverige vara med. Men vi står utanför EG:s gemensamma arbetsmarknad, valutasamarbete och passfrihet. Idag arbetar EG med harmonisering av lagstiftning, produkter, tekniska normer, säkerhetsbestämmelser, handelsregler mm. Man vill skapa en "inre marknad" som skall vara klar 1992.
Svenska industrin har börjat "följa john" så gott det går. Hänger man inte med i harmoniseringen är man snart ute ur leken. Det är inte småsaker som anpassningen gäller. Förra året kom 57 procent av vår varuimport från EG och EG tog 50 procent av vår export.
Svensk statskonst gentemot EG är för närvarande också ren följa-john-politik. Beslut i regering, riksdag, myndigheter, domstolar blir alltmer ett eko av beslut fattade i Bryssel och Strasbourg. Vi följer alltså avgöranden och rekommendationer som vi inte varit med om att utforma. I det långa loppet kommer detta att vara påfrestande för den svenska självkänslan. Den nuvarande svenska Europapolitiken innehåller därför fröet till sin egen upplösning.
I retoriken fortsätter Sverige utan ändringar Olof Palmes aktiva utrikespolitik. Men hur är det i praktiken? Ingvar Carlsson var vis nog att avböja erbjudandet att bli ordförande i Palmekommisionen. Alla vet att utrikesministern är mer intresserad av Sverige än av de stora konflikterna mellan nord och syd och mellan öst och väst. Pierre Schori och Anders Ferm har inte Palmes lyskraft, och lär inte få rörelsens mandat att låta Sverige spela stora roller i världen.
Faktum är att nedrustningen mellan öst och väst idag drivs med ett helt annat momentum och av andra krafter än de som representerades av Alva Myrdal, Inga Thorsson och Olof Palme. Även Sovjetunionen och öststaterna söker nu avtal med EG. Vår u-landspolitik är föremål för omvärdering i marknadsekonomisk riktning. Svenska insatser i konflikterna mellan småstater och stormakter är mer trevande idag än på Palmes tid.
Frågan är om skäl nummer (2) och (3) för att stå utanför EG fortfarande äger giltighet. Skäl nummer (1), dvs. neutraliteten, torde EG, nu som tidigare, själv vilja avföra från diskussionen genom att ge oss ett förbehåll. Men tro inte annat än att politikernas omprövning av relationen mellan Sverige och Europa kommer att bli smärtsam. Precis som näringslivets omprövning.
Hur går då den politiska omprövningen? Moderaternas Carl Bildt var först på plan med sitt partis analys av Europafrågan. I ett stort tal i våras förordade han medlemskap i EG ("associering" var hans ord) med fullt neutralitetsförbehåll.
I en bok "Att tro på människorna" som Kurt Samuelson och Bengt Westerberg ger ut i veckan ges en allsidig bild av folkpartiets politik. Men ingenting nämns om Europa. Bengt Westerberg har nog inte tänkt färdigt.
Statsminister Ingvar Carlsson vill inte ha Sverige som medlem i EG. Han vill driva följa-john-politiken, men påminner oss om att Sverige faktiskt är med i det vetenskapliga europeiska samarbetet (Cern, Eureka etc.). Detta vetenskapliga samarbete är helt visst en skön europeisk detalj - men det är en mycket liten detalj satt i relation till handel, valuta, arbetsmarknad, lagstiftning.
Utrikesminister Sten Andersson har aviserat ett tal om Europa senare denna månad. Hans turnering av Palmes utrikespolitik och förklaring varför luften går ur den emotses med stort intresse. Lika intressant blir det att följa hur han balanserar budskapet till sitt partis två kärngrupper: de privatanställda socialdemokratiska industriarbetarna i industrin, som vanligen är positiva till EG, och de offentliganställda socialdemokraterna, vars flertal inte vill vara med.
Splittring hotar partiet i Europafrågan. Den norska EG-omröstningens effekt på arbeiderpartiet står som ett varnande exempel för de svenska partibröderna. Centern, vpk och miljöpartiet de gröna vill inte veta av Europa - utom som semestermål när det regnar i Sverige. De vill ha det tryggt och torftigt. Det är förståeligt, men kanske inte beundransvärt.
Bildtext: Folkopinionen hade på Erlanders tid tyckt att fullt medlemskap i EG var en fördel. Men med 1968 års idéer i luften och Olof Palme som statsminister vände opinionen inför förhandlingarna med EG 1970. Sedan har allt flera tyckt att fullt medlemskap är en nackdel för Sverige. Källa: Sifo.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.