Svenska Dagbladet 1987-08-10
Hans L Zetterberg
MAN SÄGER att svenskarnas tillit till överheten beror på att vi är dumma och godtrogna. Men det beror på vår historiska erfarenhet. Svenska fogdar och länsmän har faktiskt betett sig någorlunda hyggligt mot folket, hyggligare än vad som varit fallet i flertalet av Europas länder där man mer handgripligt fruktat överheten.
Vår industri tog bättre hand om sina anställda på våra utspridda bruksorter än vad som blev vanligt i Englands sammanträngda industristäder. Våra banker har inte gått omkull och lämnat spararna i sticket som i USA före den federala sparförsäkringens tid. Vår krigsmakt har länge varit oanvänd mot yttre fiender och inte sedan 1931 i Ådalen skjutit på den egna befolkningen. Vår kyrka har inte varit särskilt högdragen utan gett rum för folklig fromhet.
Allt detta borde bädda för allmänhetens förtroende för det svenska samhällets institutioner.
Men fakta talar ett mer nyanserat språk. Allmänhetens förtroende för olika institutioner kan mätas i opinionsundersökningar. Jämförande mätningar gjordes för första gången i de europeiska länderna för sex sju år sedan inom ramen för vad som kallades "European Values Survey".
I resultaten spårade man helt visst det svenska folkets goda historiska erfarenheter av vissa av samhällets institutioner. Vi låg högre än det europeiska medeltalet i förtroende för domstolarna och polisen. Även fackföreningarna åtnjöt större förtroende i Sverige än annorstädes. Men andra institutioner - t ex kyrkan, försvaret, storföretagen - ingav mer förtroende ute i Europa än i vårt land. Vad gäller parlamentet, pressen och skolan låg Sverige på europeisk medelnivå.
På det hela taget framstod svenskarna i denna mätning från början av 1980-talet som ungefär lika skeptiska mot sitt samhälles institutioner som fransmännen gjorde mot sina institutioner. Det säger kanske att den generation som vuxit upp med kvällstidningen Expressen inte längre tillhör de mest godtrogna och förtröstansfulla mot överheten.
UNDER SOMMAREN har SvD publicerat några opinionsundersökningar vilka visar de allra senaste årens förändringar i det förtroende vi har för de institutioner som utgör vår samhällsordning. Det övre diagrammet visar förtroendenivån för några viktiga institutioner. Pilarna i diagrammet anger den aktuella trenden sedan 1984: om förtroendet ökar, minskar eller förblir ungefär detsamma. (Allmänhetens förtroende för börsen mättes för första gången och trenden är därför okänd.) Siffrorna i diagrammet är procenttal och anger andelen som säger att de har "mycket stort" eller "ganska stort" förtroende för institutionen i fråga. Intervjuernas antal var 1008, och de gjordes av Sifo mellan den 22 april och 12 maj 1987 vid hembesök hos ett urval från hela riket i åldrarna l6-74 år.
Undersökningen visar att skattemyndigheterna omfattas av stort förtroende frän sex av tio svenskar (57%). Att detta förtroende är stabilt trots stigande skattetryck måste noteras som en prestation. Vi klagar på skatternas höjd, men de drivs in med avsevärd smidighet. Grattis till generaldirektör Lennart Nilsson i riksskatteverket, som fått oss att fortsätta den unika svenska traditionen att älska våra fogdar! Tack för den förenklade deklarationsblanketten och för att eventuellt buffelaktiga taxeringstjänstemän omskolas!
SJUKVÅRDEN OMFATTAS av förtroende från den största delen av den svenska allmänheten. Piedestalen har tidigare varit ännu högre. I våra dagar faller sjukvården snabbt från sin omhuldade ställning i folkopinionen. Förvaltningsbyråkraterna inom vården växer i antal, suger åt sig av resurserna, utarmar läkarnas inflytande på den egna arbetsplatsen och deras förtroendefulla förhållande till patienterna. Lyckligtvis är förtroendenivån för sjukvården ännu mycket hög, och det finns tid att se om huset.
Skolan, som också är ett monopol, tappar likaså en del av sitt stora förtroende. I tidigare generationer var skolan medelklassens speciella skötebarn bland institutionerna. I dag är det emellertid just i medelklassen som misstron mot skolan är mest utbredd. Det finns ingen ersättning för kunskap, och det skolväsende som i lärarutbildning, schemaläggning och personalpolitik tror annorlunda har missförstått sin uppgift och är ej värd förtroende.
FÖR VISSA av vårt samhälles institutioner kommer det inte som en överraskning att de förlorar i allmänhetens förtroende. Polisen har ännu ej funnit Olof Palmes mördare. Försvaret har inte lyckats hålla Sovjets marinstyrkor på rätt sida av kustgränserna.
Det fallande förtroendet för försvaret är oroande. Politikerna bär sin del av skulden. Vi har lätt en ny politikergeneration. Bildt, Carlsson, Johansson och Westerberg är duktiga politiska tekniker men ovana statsmän. Det märks mest i deras okänslighet för symbolfrågornas stora betydelse i politiken. Vid förvarsuppgörelsen behandlades försvaret som vilken kompromissbar välfärdsangelägenhet som helst. Carlsson och Westerberg gjorde upp bakom ryggen på de andra i en fråga där enighet har ett symbolvärde som är lika stort som det är svårt att mäta i miljarder.
Försvaret är neutralitetspolitikens grund och ett villkor för en oberoende utrikespolitik. Neutraliteten har förvisso stark förankring hos folket. Men vad innebär neutralitetspolitiken i dag för mannen på gatan? Jo, att soldater kastar handgranater i Töre-fjärden, när vår underdimensionerade ubåtsjaktstyrka har semester. Det är verkligen att utsätta vår heligaste ko för spott och spe. Jag fruktar att förtroendet för försvaret är ännu lägre efter sommaren än vid mätningen före sommaren och att raset drar med sig problem för neutralitetspolitiken.
OCKSÅ ARBETSMARKNADENS organisationer förlorar i allmänhetens förtroende. LO har besvär med sitt största förbund, Kommunal, och SAF får inte förtroendet att förhandla för sitt största förbund, Verkstadsföreningen. Stig Malm och paret Önnesjö-Ljunggren har det inte lätt, men de är valda att ha gott humör i både goda och dåliga tider.
DUBBELT SÅ många svenskar har stort förtroende för industriledare och bankdirektörer som för politiker. I det nedre diagrammet finns förtroendet för direktörer och politiker inritade sådant det upplevs bland de olika partiernas sympatisörer. För att lägessiffror för direktörer har medeltalet tagits av förtroendesiffrorna för industriledare och bankdirektörer.
Moderaterna ligger högt i förtroende för direktörer och lågt i förtroende för politiker, en inställning som de i stor utsträckning delar med folkpartister. Socialdemokrater har högst förtroende för politiker, men saknar ingalunda förtroende för direktörer. Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt, som då och då prisar näringslivet, är inte så udda inom socialdemokratin som aktivisterna i LO och på Aftonbladet vill lä oss att tro. Misstror direktörerna gör däremot vpk-arna. Miljöpartisterna avslöjas i detta diagram som de som ligger närmast anarkismen: utan förtroende för vare sig politiker eller affärsmän.
TILL SIST, låt oss medge vad som är uppenbart: allmänhetens förtroende för pressen är pinsamt lågt. Till största delen är detta inbyggt i varje system av västerländsk modell med en fri press som kritiskt skall granska de andra institutionerna i samhället. Den fria pressen har inte ansvar inför någon annan instans än sig själv. Det är innebörden av att vara fri. Journalister på de större redaktionerna har också större frihet från förvaltningsbyråkrater, politiker och ägare än vad läkare har på sjukhusen och lärare har i skolan. Genom att påtala missförhållanden bidrar pressen till att vi lär en bättre värld - och pressen får det otack som är världens lön när de höga och mäktiga kritiseras.
Men till en del är det låga förtroendet för pressen självförvållat och beror på att vi glömt att förtroende skapas när vi är starka i sak och hovsamma i tonen
DET TILLHÖR grunddragen i konservativ politik - i klar motsättning till radikal och revolutionär politik - att vara aktsam om det förtroendekapital som finns i samhället. Goda ledare sprider förtroende, inte misstro.
Om vi tappar förtroendet for samhällsordningen blir livet - "elakt, rått och kort" för att tala med Hobbes. Om medborgarna förlorar alltför mycket av tilltron till samhällets institutioner kommer samhällskrisens vanliga symtom: sund skepsis övergår i kortsiktighet, demoralisering, anarki.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.