Svenska Dagbladet 1987-07-27
Hans L Zetterberg
"Det är alltid förenat med stor risk att hävda att man tillhör intelligentian", säger den norske författaren Jon Michelet till tidningen Puls. Risken finns också i Sverige. I Finland och Danmark är risken något mindre. Där har inte Jantelagen ("Du skall inte tro att du är något") fullt samma karaktär av grundlag för samvaron som i Norge och Sverige.
Nu är det fel att tro att man behöver vara särskilt klok och begåvad för att tillhöra intelligentian i samhället. Det räcker med att man rutinmässigt arbetar med symboler i tal, skrift eller bild och utför systematiskt tankearbete som utmynnar i självständiga slutsatser baserade på fakta och förnuft. För de flesta betyder detta akademisk utbildning. Men en medlem i intelligentian kan också vara självlärd. Akademisk utbildning garanterar inte tillhörighet i intelligentian; vår värld rymmer många personer med akademisk examen som har svårt att tänka systematiskt och dra egna konklusioner baserade på fakta och förnuft.
Men universitetslivets symboler innehåller värden som intelligentian på olika sätt gärna bekänner sig till: lagerkransen som symbol för egna intellektuella prestationer, doktorshatten som symbol för självständigheten gentemot borgare och förvaltningsbyråkrater, och doktorsringen som symbol för äktenskapet med sanningens och vetenskapens gudinna.
Det är också fel att tro att intelligentian består av intelligensaristokrater, folk som tror att intelligens är den viktigaste mänskliga egenskapen. De förståndiga medlemmarna i intelligentian vet att kärlek och plikt kan vara minst lika viktiga som intelligens. Men ingen hamnar i intelligentian som är oförmögen att hantera symboler och abstraktioner, oförmögen att skriva eller räkna eller rita, och för det krävs naturligtvis ett visst mått av intelligens.
Intelligentian består av två slags personer som sinsemellan är ganska olika: experter och intellektuella.
Innan vi beskriver dem kan det vara värt att ha klart för sig vilka som inte räknas till intelligentian. Dit räknas inte vanliga företagare, dvs. handlare och fabrikörer. Dit hör heller inte vanliga byråkrater, dvs. förvaltnings- och organisationspersonal. Intelligentians fiende nummer ett är inte dumheten utan förvaltningsbyråkraterna. Intelligentians vänner är få, men till dem hör numera en hel del företagare.
Förvaltningsbyråkrater är agenter för ledningens allestädes närvarande önskan att styra och kontrollera. Till dem hör flertalet av statens ämbetsmän, organisationernas ombudsmän och företagens linjetjänstemän och arbetsledare. De behöver inte ge förståndsskäl eller övertyga med rön och data för att få som de vill. De kan helt enkelt säga att bestämmelserna är sådana, att partikongressen fattat beslutet, eller att chefen tänkt sig saken så här. De argumenterar i sin yrkesutövning utifrån de mål som överordnade instanser satt upp.
Den framlidne amerikanske sociologen Alvin W Gouldner kallade förvaltningsbyråkraterna för organisationernas "reptilhjärna". Reptilhjärnan är som bekant den äldsta delen i den utvecklade hjärnan. Den styr djupa drifter som hunger och sex och primitiva reaktioner som revirbevakning, försvar, attack och flykt. En god partiombudsman (som Sten Andersson bland socialdemokraterna) är en väl utvecklad reptilhjärna för sitt parti, ständigt bevakande, snabb till försvar eller attack, och kvick till flykt från farliga lägen. Det är intelligent, men inte intellektuellt.
Intelligentians livsluft är frihet - både i arbetet och på fritiden. Den skiljer sig därvid från förvaltningsbyråkraterna som inte är fria på jobbet. Intelligentians folk liknar därvid mer egna företagare som har stor frihet att disponera sin arbetstid och sitt företags resurser utan att fråga andra om lov.
De flesta inom intelligentian arbetar som anställda experter. Även om de är anställda inom en stor offentlig eller privat förvaltning brukar man numera inte kalla dem "byråkrater" utan "teknokrater". (I Sverige har dock ordet teknokrat också en mer begränsad och nedsättande mening: en ingenjör som utövar sin makt utan hänsyn till mänskliga värden.)
Teknokraterna behärskar specialiteter av kunskap. I motsats till förvaltningsbyråkraterna motiverar de sina ställningstaganden, inte enbart med hänvisning till makthavarnas anvisningar eller beslut på kongresser, utan också med hänvisning till förnuft och fakta.
Teknokraterna har i vårt århundrade blivit ansvariga för produktion, vård och kommunikation. De har blivit en synnerligen mäktig grupp i samhället. De har sällan något ägarbevis till de organisationer de styr, men har genom sin kunskap ändå ett slags praktisk kontroll.
Ingenjörerna i Vattenfall och Kärnkraftsinspektionen äger inte kärnkraftverken, läkarna äger inte sjukhusen, journalisterna äger sällan tidningarna. Men genom sin professionella kompetens bestämmer de i praktiken hur dessa institutioner skall skötas.
De intellektuella är intelligentians grädda. De är kritiker, författare, forskare, journalister och konstnärer som står relativt fria från samhällets tunga apparater. En 100-procentig intellektuell finns knappast. Det skulle i så fall vara en person som August Strindberg som kan leva på sin penna och/eller pensel och låta den helt styras enligt eget val. Jan Myrdal kommer kanske närmast idealet av en samtida svensk intellektuell.
De intellektuella är helt beroende av kulturell frihet i alla dess former: vetenskaplig, konstnärlig, politisk. Åsiktsfriheten i samhället skulle dock aldrig överleva om enbart de intellektuella var dess försvarare. Vår lycka ligger i att de mäktiga teknokraterna också behöver åsiktsfrihet. De vill vara i stånd att kritisera vad de anser vara vidskepelse i fråga om skogsbesprutningens faror, behovet av investeringskapital, dataskärmars hälsorisker, kontrollen av aids, et cetera. De behöver frihet för sin rationalitet. Med denna frihet kan de framgångsrikt frigöra sig från tradition, överhet och förvaltningsbyråkrati. En allians mellan intelligentians två delar - teknokraterna och de intellektuella - utgör vår främsta garanti för åsiktsfriheten.
Förvaltningsbyråkrater tycker vanligen att åsiktsfrihet är en störningsfaktor i arbetet. På många håll i världen kan de utnyttja domstolar, polis eller militär mot dem som tredskas. När intellektuella och teknokrater tvingas uppge sin frihet och underordna sig förvaltningsbyråkrater råder åsiktsförtryck. Carl Thams försök att sätta munkavle på Sidas konsulter i Vietnam är ett aktuellt exempel.
Riktigt råa former av åsiktsförtryck kallas "stalinism". Stalin kväste intelligentian i Sovjet. Gorbatjov söker upprätta dess värdighet, men risken för återfall i någon form av stalinism finns kvar.
Karl Marx var en intellektuell med borgerlig bakgrund. Han tyckte att intellektuella saknade egen makt, vilket var sant på hans tid. Intelligentian, menade han, måste välja sida: antingen stanna hos borgerligheten eller sluta upp kring arbetarklassen. Själv menade han sig kunna bevisa att den enda revolutionära klassen i samhället var proletariatet. Framtiden tillhörde proletariatet. Det var därför riktigt för en sann intellektuell att ställa upp för arbetarklassen.
Strömmen av intellektuella som förfördes av detta resonemang sträcker sig från Friedrich Engels till Göran Therborn.
Marx fick dubbelt fel. För det första blev intelligentian med tiden så stark att den tävlar med borgarklass och arbetarklass om makten. Dess resurs, kunskap, har i det moderna samhället blivit en lika viktig produktionsfaktor som arbete och kapital. För det andra blev den faktiska utvecklingen för arbetarklassen den motsatta mot vad Marx förutspått. Under den mogna kapitalismen blev arbetarklassen pacificerad, inte revolutionär. Den går hellre till varuhuset än till fackföreningsmötet. I stället skapade utvecklingen en liten grupp alienerade intellektuella som blev systemets kritiker, och som ibland utvecklade en revolutionär inställning.
Idag är intelligentian i huvudsak borgerlig. Det gäller i hög grad teknokraterna och i ökande grad de intellektuella. Socialdemokratin är förvaltningsbyråkraternas parti, inte intelligentians. Den socialdemokratiska partikongressen i höst kommer att domineras av kommunal- och landstingsråd och av ombudsmän. Som en röd tråd genom motioner och debatter kommer vi att finna den frihetsfientlighet som är typisk hos all förvaltningsbyråkrati. Kongressens höjdpunkt blir ett lika sympatiskt som ohistoriskt tal av ordförande Carlsson om socialdemokratin som frihetsrörelse och om medborgarrätten som kräver mer makt och skattepengar åt förvaltningsbyråkratin.
Gråt då i höst du älskade svenska folk! Och samla dig till motattack du svenska intelligentia!
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.