Svenska Dagbladet 1987-07-20
Hans L Zetterberg
I år fyller USAs konstitution 200 år. Jubileet firas med pompa och ståt och med lärda seminarier och minnesskrifter. Konstitutionen var märklig när den antogs och är än märkligare idag. På denna sida i SvD har vi därför haft några artiklar om världens mest fascinerande grundlag.
Det antas vanligen att franska och amerikanska revolutionerna är samma andas barn. Den franska revolutionens idéer om frihet och jämlikhet dukade under i Frankrikes inre och yttre konflikter, men fick en fristad och en överlevnad fjärran från europeiska krig på den amerikanska kontinenten. Så brukar det heta. Men det är en förenkling som skymmer väsentliga olikheter mellan den franska och amerikanska revolutionen.
"Varför tog Edmund Burke avstånd från den franska revolutionen men accepterade den amerikanska?" Det är en knepig tentamensfråga i idéhistoria, statskunskap och sociologi. Ett korrekt svar bör visa hur olika de två revolutionerna var. I förbifarten lär det också ut en hel del om konservatismen.
Edmund Burke (1729-1797) är konservatismens andlige fader, dess guru som man säger nuförtiden. Han är för konservatismen vad John Stuart Mill (1806-1873) är för liberalismen och Karl Marx (1818-1883) är för socialismen. År 1790 utgav Burke skriften "Tankar om den franska revolutionen" (Reflections on the French Revolution). Den är både en inträngande analys av vad som hände under franska revolutionen och en epokgörande formulering av vad som med tiden skulle bli känt som konservativ samhällssyn. ("Konservatism" som begrepp i den politiska debatten blev allmänt först ca 40 år senare.)
Burke menade att en inhemsk, historisk tradition har rätt mot en främmande, imperialistisk makt. Han försvarade därför Irland mot England och hinduerna mot britsiska ostindiska kompaniet.
Han försvarade också det historiska Frankrike mot de radikala intellektuella som kallade sig "jakobiner" ur vilken revolutionens styrande junta rekryterades. Att jakobinerna var fransmän och inte en främmande ockupationsmakt var irrelevant för Burke. Det centrala var att de förgrep sig på de faktiska strukturer och värderingar som var Frankrike.
Den amerikanska revolutionen sökte frihet för existerande, levande människor, som utvecklat och etablerat vanor och levnadsregler i Den Nya Världen. Den franska revolutionen sökte inte frihet för Frankrikes existerande adel, präster, borgare och bönder. Den sökte frihet för en ny slags människa som inte fanns, men som skulle skapas av revolutionen genom fostran, utbildning, upplysning och - om så behövdes - terror.
Den amerikanska revolutionen representerade en stor intressentgrupp i Nordamerika. De hade en genuine investering i det amerikanska samhället. De älskade sitt Amerika som det var. De franska revolutionärerna representerade en mindre intressentgrupp. De älskade inte Frankrike som det var, men de älskade sin ritning av det Frankrike de vill skapa.
För att skapa det nya Frankrike löste jakobinerna de katolska prästerna, munkarna och nunnorna från banden till kyrkan och band dem istället med en ny trohetsed till Revolutionen. Förnuft och dygd skulle dyrkas som Gud, inte Jesus och Maria. Nya sekulariserade ritualer ersatte gudstjänsterna, och en ny almanacka gav folket nya helgdagar. Familje- och släktkänsla ansågs förnuftsvidrig: skilsmässorna blev enkla och många. Aristokratin utrotades genom systematiska, rationella avrättningar med giljotin.
I det gamla franska samhället gavs rättigheter och egendom till familj och civila sammanslutningar. Det var alltså byar, hemman, gods, skrån, församlingar, kloster, universitet et cetera som hade egendom och rättigheter. Revolutionens samhälle gav egendom och rättigheter endast till staten och till enskilda individer, inte till de civila sammanslutningarna.
Edmund Burke riktade en bitande kritik mot franska revolutionens lagstiftning och utvecklade därvid den konservativa ideologin med sitt försvar av familj och civila sammanslutningar, religion och privat egendom. Den amerikanska konstitutionen som försvarade dessa institutioner gick därvid fri från kritik och möttes av Burkes välvilja.
Samhället låter sig inte förändras enligt intellektuella ritningar. Denna sociologiska insikt är grundläggande i Burkes konservatism. Samhället förändras förvisso, men inte enligt ritning från samhällsingenjörer. Samhället är nämligen fullt av traditioner, av oplanerade följder av planerade handlingar, av djupa strukturer som endast delvis är kända för samhällets aktörer, av komplexiteter som bara kan förstås historiskt, av symboler som fick sin mening i tidigare generationer. Den politik som är möjlig i ett samhälle måste vara ödmjuk inför det som finns, pragmatisk snarare än dogmatisk.
Intellektuella med planritningar för alla andra medborgare är en förbannelse för de konservativa. Dessa radikaler må heta Robespierre och Saint-Just i franska revolutionen, Lenin och Trotksi i ryska revolutionen, eller Meidner och Edin i den fredliga svenska revolutionen. Alla möts de av äkta konservativ motvilja.
Folkets verkliga konstitution ligger i dess institutioners historia, inte i en text som kallas grundlag. Den verkliga konstitutionen för Förenta Staterna, menar Burke, var inte ett pappersdokument utan hela den konstellation av sedvänjor och traditioner som växt fram under två århundraden före amerikanska befrielsekriget som sammanfattades i dokumentets kompromisser.
Och visheten i den amerikanska författningen, kan vi tillägga, låg inte minst i möjligheten till förändringar genom tillägg och omtolkningar genom högsta domstolens beslut så att författningen hela tiden uttrycker den växande historiska erfarenheten.
Copyright 1987 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.