Svenska Dagbladet 1987-06-29
Hans L Zetterberg
Stig Malms beskrivning av vår tids hjältar fastnar på näthinnan: "de 28-åriga finansvalparna med blanka skräddarsydda kostymer och vit Porsche". Det stämmer rätt bra med den bild av Stockholms nya överklass som spritts av skvallerpressen om Handelshögskolans avhoppade studenter som gör sig enorma förmögenheter genom att sitta vid dataskärmar uppkopplade till Reutersystemet. Tutande i sina sportbilar far de sedan med sina läckra flickor till sus och dus på Café Opera och till fabulösa millionvåningar på Östermalm.
Skillnaden mellan skvallerpressens bild och A-pressens är att den senare också brukar låta förstå att allt detta sker på det arbetande folkets bekostnad.
Den bild av värdepappershandeln som här skapas används av Stig Malm och hans vänner att underblåsa klasshatet och skapa kampanda och sammanhållning i rörelsen. Men den fungerar även genom att vagt genera hela medelklassen och spä på dess skuldkänslor. Den svärtar ned den unga, välutbildade medelklassen, dessa härliga människor som med självförtroende och arbetslust tar ansvar för sina liv, ofta röstar på folkpartiet eller moderaterna, och gärna läser Svenska Dagbladet.
Det finns givetvis små möjligheter för fakta att tränga igenom när retorik-djävulen tar tag i Stig Malm. Men låt oss försöka. Det finns ju inom LO en lång tradition att hålla sig till verkligheten och vara baddare på statistik.
FÖRR låg marknader vid torg där gator och vägar möttes. Sedan kom tidningarnas eftertextannonser (t ex SvD:s Pryltorget) som inte är en geografisk plats med latitud och longitud utan ett nätverk av tidningens läsare.
I dag har vi också uppkopplade elektroniska marknader, där informationen om vad som finns att sälja och köpa och om priserna finns på datanät och kan avläsas på skärmar. Nyhetsbyrån Reuter har haft stor framgång i att organisera elektroniska marknader, så stor att den gamla verksamheten att förmedla nyheter till tidningar nu svarar för endast 9 procent av omsättningen.
Den svenska penningmarknaden fungerar via Reuter-skärmar. Riksbanken lät i vintras inventera penningmarknadens Reuter-skärmar. Vid årsskiftet fanns det skärmar på 420 ställen. I medeltal hade varje prenumerant fem-sex skärmar; totala antalet skärmar var 2 290. Vore penningmarknaden ett gammaldags torg skulle det alltså finnas 420 stånd och 2 290 säljare och köpare.
En tredjedel (34 procent) av de anslutna prenumeranterna i systemet är banker, finansbolag och kommissionärsbolag. Resten består huvudsakligen av finansförvaltningar i företag, myndigheter och organisationer. Bland de uppkopplade fanns vid årsskiftet 13 kommuner. På John-Olles tid som finansborgarråd hade Stockholms kommun kopplats in. Den skärmen användes utan ordentliga kontroller, och kommunen förlorade en halv miljard på sina transaktioner.
Självklart är även Stig Malms LO uppkopplad.
DE SOM kan hantera skärmarna uppgår till cirka 3 000 personer i Sverige. De betackar sig för att kallas "finansvalpar". De har ett hederligt arbete, inte utan spänning och stress. Deras framgångar och motgångar är lätt avlästa av chefer och arbetskamrater. Att bli rik på verksamheten är undantag snarare än regel.
De vanliga operatörer som ser kolleger bli framgångsrika vid skärmen brukar säga: "Det där kunde jag också ha gjort." Skillnaden är helt enkelt att en del har modet att göra det och andra gör det inte, åtminstone inte med rätt timing.
De undantag som blivit förmögna på verksamheten skiljer sig inte från flertalet andra nyrika i landet. De tillhör alla en generation som vuxit upp med föreställningen att det sociala ansvaret slutar när man betalt sin Skatt. Hela det nyrika Sverige saknar mycket av den anda som fanns i välbärgade borgarkretsar före välfärdsstaten: att rika har ett speciellt ansvar för konst, musik, teater, för kyrka och mission, för stadsmiljön och hembygden, och naturligtvis för samhällets olycksbarn.
Men inte kan man säga att de nyrika från penningmarknaden är fräckare och vulgärare än nyrika varit i tidigare generationer. Om något har de mer stil.
DET BRUKAR VARA fördelaktigare att låna in och låna ut på penningmarknader än i bank. Penningmarknadens vardag är att slussa kapital från den som har mer eller mindre tillfälliga överskott till den som behöver pengar. Penningmarknaden anpassar smidigt tiden som överskottet är tillgängligt för andra tills man behöver det själv. Och samtidigt anpassar den utlånarnas krav på avkastning och deras varierande vilja att ta risker. Resultatet blir billigast möjliga kapital.
Att penningmarknaden förbilligar kapital är bra: det hjälper industrins och handelns investeringar. Inte minst LO-chefen Stig Malm brukar kräva lägre räntor. Han kunde lika gärna kräva mer snurr på penningmarknaden, mer arbetsuppgifter åt "finansvalparna".
Penningmarknadens ränta är numera ett viktigare mått än Riksbankens diskonto. Användningen av diskontot försvinner antagligen helt med tiden. Det nämns mest i fraser av typen "räntan skall vara diskontot plus 3 procent". Om vi valde ut och regelbundet publicerade en bestämd ränta på penningmarknaden, t ex den som banker ger till varandra (som London-marknadens "libor") eller den som de allra bästa företagen lär betala när de lånar (New Yorks "prime rate"), skulle den rätt omgående ersätta diskontot. Så viktiga är de "finansvalpar" som är penningmarknadens aktörer och Reutersystemets skärmanvändare.
AKTIEMARKNADEN är en dvärg jämfört med penningmarknaden. Aktier handlar man vanligen på en riktig börs, en plats som kan visas i TV. Stockholms fondbörs är den svenska kapitalismens hjärta. För att vara ett litet land har vi en stor börs. Aktiehandeln i Sverige är belagd med omsättningsskatt, som inte oväntat är högre än i något annat land. Statens närvaro på börsen markeras även av annat än den höga beskattningen. I diagrammet visas börsvärdet vid årsskiftet för landets största aktieägare.
Lägger man samman statsmakternas aktieägande har man den största aktieägaren i landet. Fjärde AP-fonden, löntagarfonderna och kammarkollegium (som förvaltar statens aktieinnehav i PK-banken) ägde vid årsskiftet aktier för 24,7 miljarder kronor. I de Wallenbergska investeringsbolagen, som kommer som tvåa i storlek, var aktievärdet 19,5 miljarder kronor. Sedan finns Skandia (19,2), SPP (15,0) och Trygg-Hansa (12,4).
I år kan vi räkna med att staten ytterligare ökar sitt försprång. Löntagarfonderna tillförs mycket stora belopp i höst. S-makten är alltså störst på börsen. Den har trängt sig in i kapitalismens hjärta och blivit dominerande där.
VEM är egentligen ledarhunden för "finansvalparna"?
Varför skäller Stig Malm?
Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.