Svenska Dagbladet 1987-06-15

Hans L Zetterberg

Det skapande samhället

Socialismen har alltid haft svårt att hantera den skapande människan. Hon är ju inte jämlik - åtminstone inte på det vanliga sättet att vara jämlik. Men det finns genomarbetade socialistiska åskådningar om kreativitet, t ex Peter Weiss, Motståndets estetik. Dess idéer har dock haft föga genomslag i våra socialistiska partier och verkar okända för våra makthavare och i a-pressen.

Liberalismen har vanligen älskat kreativiteten med passion och försvarat den mot både konservatism och socialism. Den ovanliga utredningen från folkpartiet, Renässans för den skapande människan, som anmäldes i fredags på denna sida är ett sentida uttryck för liberalismens kärleksaffär med skaparkraften. Utredningens utgångspunkt är att kreativiteten sitter trångt i Sverige och politikerna kan och bör göra något åt detta.

Kreativitet är ett så viktigt ämne att man är böjd att applådera också dess politiska regissörer. Men Sveriges problem är faktiskt inte att vi har för lite skaparanda i samhället. Sveriges problem är att den politiska kreativiteten - den som ligger i innovationer i lagstiftning och beskattning och offentlig byråkrati - är större än den ekonomiska, vetenskapliga, konstnärliga, religiösa och moraliska kreativiteten.

Konservatismens syn på det skapande samhället är mer kritisk än liberalismens. Någon riktigt enhetlig konservativ åskådning om kreativitet finns inte. Men det som följer kan läsas som ett exempel på hur konservativa tänkare brukar tala och skriva om den skapande människan.

I det förlovade landet är alla sfärer i harmoni. Rikedom, ordning, kunskap, helighet, dygd och skönhet skapas där på lika villkor. Det kan kallas Allsidighetens Maxim.

I motsats till liberalism och socialism talar konservatismen ogärna det ideala samhället som en framtida utopi. Man hänvisar hellre till stiliserade beskrivningar av historiska samhällen, t ex romarrikets bästa århundrade eller högmedeltidens kultursyntes, när man skall förklara vad man menar med samhällets sfärer i harmoni.

I VERKLIGHETEN är moderna samhällen långt ifrån det förlovade landet.

USA är ett exempel på ett samtida samhälle i vilket ekonomin genomsyrar också andra institutioner än företag och banker. Dollarn har mycket att säga till om i politiken, i religionen, i konsten. När amerikanska romanhjältar i Scott Fitzgeralds efterföljd smeker den rika flickans hår känns det som dollarsedlar prasslar. Hennes parfym kan de inte beskrivas på annat sätt än att den doftar pengar. De ekonomiska värderingarna har erövrat också kärlekslivet.

Betraktar man det amerikanska samhället som helhet är det dock slående att den starka folkliga religiositeten bildar en motvikt till ekonomins dominans. Någon sådan spärr för materialismen har vi inte i Sverige.

Som exempel på ett samhälle i vilket politiken genomsyrar också andra institutioner än de politiska kan man nämna vårt eget land. Här griper politiken in och söker förvalta inte bara samhällets viktigare institutioner utan också medborgarnas vardagsliv. Beslut i politiska församlingar har tagits om vad som rör oss från födelse till död, från leksaker tillåtna i barndomen till tillåten storlek på graven.

De flesta av alla regleringar har införts i partipolitisk enighet. Utan att det blev några större protester har politiker tagit kontrollen över bostäder, jordbrukspriser, barnomsorg, sjukvård, utbildningsväsen mm. Först när det blev  tal om att med hjälp av löntagarfonder socialisera våra mest livskraftiga företag såg vi allvarliga protester från näringslivet.

Sett utifrån Allsidighetens Maxim har Sverige en ganska fräck grundlag som ger de politiska institutionerna suveränitet över alla andra institutioner. Det är märkligt att det inte finns en enda svensk statsvetare som ifrågasätter denna suveränitet. När man kommer in på frågan om politikens hegemoni verkar statskunskapen vara fången av det system den är satt att studera. I den allmänna debatten kallas politikernas överhöghet ''demokratisering''. Därför reagerar ingen.

LIKVÄL RÖR hon sig! De andra samhällsfärerna finns där, och de låter sig inte utan vidare absorberas. Allt är inte ekonomi och politik, penning- och maktkamp.

Det finns en sällsam kraft bakom Allsidighetens Maxim. Där ekonomin dominerar till den grad att allt får ett pris, där blir vissa varor och tjänster till klenoder utan pris. I den striktaste politiska planhushållning uppträder en underjordisk marknad med fria priser. Försöken att undertrycka konsten misslyckas genomgående, nästan som på beställning. Att förbjuda religioner har visat sig bli en aldrig fullbordad process. Där djungelns lag råder har en moral med omsorg om grannar utvecklats.

Men ingen skall tro att allsidigheten automatiskt vinner. Den finns där som ett frö. Men det behövs ansträngning och tradition att odla den. Den behöver stadfästas i varje samhälles konstitution, den måste försvaras med evig vigilans, återskapas av varje generation.

KONSERVATISMEN ser samhället som ett system i vilket alla sex sfärer är lika viktiga. De är också oupplösligt beroende av varandra. De skall ge varandra stöd. Den politiska makten behöver t ex. en del av näringslivets resurser; den behöver också religion och moral för att vara legitim, den behöver konst för sin lyftning, den behöver vetenskap för sin orientering.

Konservatismen menar att industri och affärsliv behöver mer än marknader; de behöver lagar, moralbud, kunskap och estetik. Konservatismen tar det som självklart att vetenskap och konst och religion skall ha stöd från statsmakt och näringsliv.

Liberalismen har ett öppet barnasinne för all kreativitet. Ett våldsamt skapande i en samhällssfär som inte balanseras av utvecklingen i andra sfärer ser de konservativa med misstro, som en cancer i organismen.

Det finns mycket av glädje och optimism i liberalismens syn på den skapande människan. Och det finns en myckenhet av vishet i konservatismens syn på det skapande samhället.