Svenska Dagbladet 1987-06-09

Hans L Zetterberg

Lenins modell

NÄR LENIN införde kommunismen i Ryssland 1917-22 var han utomordentligt målmedveten. Han visste ganska precis hur kommunistpartiet skulle ta över kontrollen av regering och förvaltning. Marken var förberedd. Intellektuella hade sedan länge underminerat regimens legitimitet. Bonderevolter hade drivit tsaren på flykt. Krigsmakten var upptagen i världskriget. Lenins bolsjeviker kunde koncentrera sig på att ta över statsmakten.

Partiet gjorde inte som våra svenska socialdemokrater: reserverade alla viktiga befattningar för sina medlemmar. Visst förekom det att partimedlemmar tog toppjobb. Men det vanliga var att den hårt disciplinerade partikadern sattes, inte i chefstolarna utan bredvid dem. Partimedlemmar rekryteras i eller utplacerades i krigsmakt, rättsväsen, sjukhus, skolor, järnvägar, fackföreningar, akademier, ja i alla samhällets grupperingar utom enskilda hushåll. Bondehushållen berövas sin självständighet genom kollektivisering av jordbruket. Partiet styrde sedan genom att dirigera, kontrollera och terrorisera cheferna och vanligen också deras underlydande. Inom partiet löpte maktens trådar samman hos partisekreteraren och ordföranden. Inget annat parti var tillåtet. Partiet hade maktmonopol.

Marx hade skrivit mycket om hur den kapitalistiska ekonomin fungerade, men nästan ingenting om hur en socialistisk ekonomi i praktiken skulle organiseras.

Lenin som alltid var mer intresse rad av att kontrollera än att producera satte alla industrier under centrala partikommittéer och satte partimedlemmar i alla fabriker att hålla tummen i ögat på allt och alla.

DENNA MODELL att styra ett land genom ett parti som är i, men inte av, förvaltningsapparaten imponerade mycket på Mussolini och Hitler. Den kopierades i valda delar när nazisterna tog över Tyskland på 30-talet.

Men Hitler menade att att Lenins gjort ett stort misstag genom att beordra partimedlemmarna att ta över driften av industrin och att fördriva eller mörda de kapitalistiska direktörerna. I sin revolution 1933 höll Hitler efter sina brunskjortor som inte fick komma innanför de tyska fabriksgrindarna. Krupp och de andra industrialisterna skulle sitta i orubbat bo och arbeta för Hitlers rustningar. Riket behövde deras dynamiska företag, deras kunskap och teknologi. ''Tror du att jag är så galen att jag förstör Tysklands näringsliv'', sade Hitler när frågan kom på tal om vad man skulle göra med Krupp.

HITLER BESEGRADES trots sin krigsindustri. Bidraget till Hitlers nederlag är Sovjetunionens största bidrag till historien. Det gav Västeuropa de goda årtionden vi ännu njuter av. Men i Östeuropa införde Stalin den sovjetiska modellen: kommandoekonomi och kollektiviserat jordbruk. Det sovjetiska imperiet medförde ingen lysande kultur, inga stora vetenskapliga och konstnärliga idéer till Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och de andra öststaterna. Endast militär makt och polisstatens metoder hindrar dessa länder att göra vad de vill göra, nämligen säga adjö till sovjetmodellen. De var större civilisationer innan den infördes än de är idag.

LENINS MODELL att organisera en ekonomi akterseglas av 1900-talets historia. De fria, entreprenörbaserade ekonomierna utvecklas snabbare, medborgarna får en högre levnadsstandard och kulturlivet är rikare. Trots att kommunistvärlden satsar mer på ingenjörsutbildning blir innovationerna flera i västvärldens marknadsekonomier.

Historien upprepas i Tredje världen. Där blir de kapitalistiska länderna påtagligt rikare än de socialistiska. (Att flera av de senare är mottagare av svensk uhjälp har inte ändrat detta utfall.) Lättare än de socialistiska klarar de kapitalistiska utvecklingsländerna försörjningen av en växande befolkning.

Till nöds och med stora upp offringar kan Sovjetunionen upprätthålla en avancerad militär teknologi. Men även militärledningen inser att utan en avsevärt bättre ekonomi förmår inte landet i längden vara supermakt. Framför allt behöver Sovjetunionen få del av västvärldens nya elektroniska och biologiska teknologi och innovationstakt.

DEN STORA FRÅGA som förföljer de länder som antagit den kommunistiska modellen för ekonomin är: Hur kan man utveckla ekonomin utan att förlora den politiska kontrollen? Från alla världsdelar - Östeuropa, Sovjetunionen, Kina, Kuba, Etiopien - kommer samma svar: det är intill omöjlighet svårt. Entreprenörskap och modern teknologi förutsätter decentraliserat beslutsfattande, internationella kontrakt och kontakter, utbildning i utlandet, marknadsorientering. Allt detta går svårligen ihop med partiets maktmonopol. Kina har hittills klarat problemet bättre än andra kommunistregimer.

Men även här går moderniseringen i sicksack.

Gorbatjovs offentlighet (''glasnost'') och nydaning (''perestrojka'') är till för att vitalisera socialismen, inte för att göra den mer lik vår blandekonomi, inte för att införa politisk demokrati med fri debatt och organisationsfrihet.

Efter Gorbatjovs reformer kan en familj i Moskva i år få till stånd att starta en restaurang som eget företag. Men antalet anställda utöver familjemedlemmarna är maximerat till en person. Det kommer aldrig att bli några stora svårkontrollerade företag av detta! Personer med vissa serviceyrken, t ex en barberare, kan få tillstånd att arbeta på fritiden, ungefär som läkare kan få det enligt Dagmar i Sverige. Men frisören måste ha kvar sitt offentliga barberarjobb så att han eller hon förblir en lättkontrollerad person. De sk joint ventures (partneravtal) mellan västliga bolag och sovjetfabriker som nu är möjliga verkar bli små och få, och sovjetparten skall ha den effektiva kontrollen.

Hittills har öppenheten och nydaningen berört media och kultur och diplomati mer än ekonomin. Utan att ännu ge utlovad vitalitet åt ekonomin gör den nya öppenheten och nydaningen de stora kontrollkadrerna i kommunistpartiet nervösa. Kommisariernas reaktion väntar runt hörnet. De menar att Gorbatjov har galna prioriteringar. Det gamla gardets man, Gromyko, lär säga att Gorbatjov nog går åt rätt håll, men med fel timing. I all sin brillians och med allt sitt självförtroende är Gorbatjov en jagad man som har mycket bråttom.

VÄSTVÄRLDEN är naivt förtjust i de nya orden ''glasnost'' och ''perestrojka''. Gorbatjov är populär i Västeuropas opinionsundersökningar. Men situationen är allt annat än stabil. Väst behöver en beredskap att möta ett topprustat Sovjet i vilket de gamla kontrollerna inte längre fungerar som förr och de nya ännu inte är på plats. Och Västeuropa behöver en beredskap inför den dag då Östeuropa överger sovjetmodellen och söker utplåna spåren av sovjetisk närvaro.