Svenska Dagbladet 1987-05-25

Hans L Zetterberg

Kämpande juridik

NÄR NÅGOT stort och nytt skall göras kallar ett energiskt statsråd på sin rättschef och en dynamisk börsbolagsdirektör på sin bolagsjurist. Till dem säger de inte: "Får vi göra så här?" De säger: "Det här vill vi göra. Vill du fixa det juridiska!"

I Sverige är juridiken alltmer något som fixar och underlättar och allt mindre något som styr.

DEN MEDELTIDA lärdomsgiganten Thomas Aquinos menade att Gud givit världen och människorna två uppsättningar av lagar. Den ena är naturens eviga lagar som inplanterades vid världens skapelse. Den andra är lagar som överlämnades från Gud, inte vid skapelsen utan vid senare tidpunkter. På Gamla testamentets tid fick mänskligheten tio Guds bud och på Nya testamentets tid reglerna att älska vår nästa som oss själva och att allt vad vi vill att andra skall göra oss skall vi göra dem.

Föreställningar om en natur- och gudagiven rättsordning är ett ledmotiv i västerländsk idéhistoria. Enormt mycket skarpsinne och lärdom har utvecklats kring detta tema av Aristoteles, Aquinos, Hobbes, Locke, Kant och många andra. Genom Montesquieus stora inflytande på moderna författningar lever av naturrätten inspirerade institutioner och lagar och rättspraxis vidare. Men naturrättens idé har diskrediterats de senaste hundra åren av betydligt mindre andar än dem som utvecklade den.

Vår tids sociologer och antropologer funderar ibland över om det går att hitta några gemensamma normer som är förutsättningar för alla samhällen som funnits och alla framtida samhällen som människor kan tänkas hitta på. Om det finns sådana fundamentala villkor för all samhällskonstruktion - sociologiskt nödvändiga normer - skulle den naturrättsliga traditionen få en vetenskaplig licens att leva vidare. Inte därför att Gud instiftat naturrättsliga normer, inte därför att de är inplanterade i människans biologi eller psykologi utan därför att de är ett långsiktigt mänskligt samspels yttersta spelregler.

Här skall vi inte trötta varandra med de slutsatser antropologin och sociologin har kring dessa frågor. De är snårigt skrivna och föga övertygande. I stället kan vi praktiskt och empiriskt söka ta reda på om det finns något kvar av Aquinos föreställning att tio Guds bud är evigt giltiga.

I ETT PROJEKT för sex sju år sedan gick opinionsforskare ut till representativa urval av befolkningen i olika länder i Europa och läste upp tio Guds bud. Ett och ett läste intervjuare upp buden och frågade, efter var och ett, om man tyckte att budet gällde. (Kring detta avsnitt av frågeformuläret blev det inte någon diskussion om frågornas formulering.) I tabellen nedan redovisas endast de som säger att budet gäller helt och fullt i dag.

De tre första buden har klart religiöst innehåll. De handlar om monoteism, besvärjelse och sabbat. De har mycket låg acceptans i dag utanför katolska Italien och Irland. Siffrorna bekräftar att Sverige och Frankrike är Europas mest avkristnade länder.

Fjärde, sjätte, nionde och tionde buden har familjemoraliskt innehåll. De handlar om relationer till föräldrar, make/maka och om begärelse till andras hustrur - och tjänstefolk. Dessa moralbud accepteras av en majoritet som giltiga. Men Aquinos skulle nog bli förskräckt över att var tredje europé i dag inte anser dem helt giltiga.

Femte, sjunde och åttonde buden uttrycker både moral och rättsordning. Du skall icke dräpa, stjäla eller bära falskt vittnesbörd. Här är acceptansen störst. Även i det sekulariserade Sverige säger i snitt nio av tio (87 procent) att de är helt och hållet tillämpliga.

I praktiken finns det alltså vissa lagbud som praktiskt taget alla i vår civilisation accepterar som bindande. Och de har funnits formulerade i många årtusenden. I femte, sjunde och åttonde buden finns med andra ord ett rättsligt fundament som bevisligen är praktiskt taget allmängiltigt. Det ger rättsordningen och den rättsliga argumenteringen en utgångspunkt bortom politikens lagstiftare, klassernas maktförhållanden, nationens intressen, de filosofiska diskussionerna och vanligt tyckande.

Föreställningen om ett antal bindande, allmängiltiga lagbud gör det möjligt att se rätten som en helt självständig kraft i samhällsutvecklingen. De som ger röst åt dessa lagbud får speciell auktoritet i samhällsdebatten. Denna föreställning om ett antal bindande, allmängiltiga lagbud gör det också lättare att förstå människors reaktioner inför vissa rättsövergrepp.

Den s k engångsskatten uppväckte t ex en reaktion också från dem som inte alls drabbades av skatten. Upprördheten över indragningen till staten av den privata sektorns pensionssparande var inte enbart betingad av att några förlorade i ett politiskt spel. Den var betingad av känslan att regeringen Carlsson brutit mot lagbud som är oändligt viktigare än riksdagens majoritetsbeslut i en skattefråga.

DET ÄR INTE fashionabelt i Sverige att hävda vad som här skrivits.

Uppsalaskolan i filosofi, dvs. främst Axel Hägerström (1868-1939) och hans lärjunge, Adolf Phalen (1884-1931), formulerade en teori om moraliska och juridiska utsagors innehåll. Kort och gott menar de att moraliska och rättsliga utsagor ingenting säger om verkligheten och därför inte kan vara sanna eller falska.

De är emotiva utsagor.

Vilhelm Lundstedt (1882-1955) hävdade i Hägerströms efterföljd att det inte finns några juridiska rättigheter och skyldigheter som ligger utanför den samtida tillämpningen av gällande lag. Han kom till ungefär samma slutsats som i USA framfördes av Oliver Wendell Holmes (1841-1945): lagen är vad domstolarna dömer, punkt och slut.

Ja, han gick längre och hävdade att dit rättsväsendets sanktioner inte når där finns ingen lag. Sålunda avvisade han tanken på existensen av en mellanstatlig eller internationell rätt. Det rättsmedvetande som finns utanför domstolars utslag är irrelevant.

Idén att människor har rättigheter har bara lett dem till fanatism och olycka, menade Lundstedt.

Uppsalaskolan rensade upp i ett träsk av tysk romantik och grumlig konservatism i svenskt rättsväsende. Det var bra.

Men kuren blev för stark för patienten. Avklädd och naken förlorade svenska rättslärda självförtroendet. Om Justitias ideal var vidskepelse och metafysik, fanns det då någon fast mark för jurister? Träsket hade inte rensats och torrlagts, det hade rensats och översköljts av en stor sjö. Ingen botten fanns nu för juristerna att stå på.

Visst kunde man som förr tjäna staten eller kapitalet. Men man hade efter Hägerström inga egna värderingar att försvara - de var ju metafysik - och därför återstod endast att vara teknisk konsult åt beslutsfattarna.

Så blev rätten i Sverige reducerad till ett instrument för antingen kapitalet eller den socialdemokratiska staten.

Det går en ganska rak linje från Lundstedts skrivningar till 70-talets välartikulerade socialdemokratiska formuleringar att lagen är ett politiskt verktyg (Lidbom).

I WIEN i Österrike och i Cambridge i England fanns liksom i Uppsala filosofer som punkterade de etiska omdömenas pretentioner och nationalromantisk och naturrättslig juridik. Men där förlorade inte de rättslärda självförtroendet och traditionen att upprätthålla rätten som en helt självständig kraft i samhällsutvecklingen.

I Österrike publicerade Alfred Verdrass 1958 sin bok "Abendländische Rechtsphilosophie", vilken innehåller en utmärkt framställning av den moderna naturrättens axiom att mänsklig värdighet är överordnad all social ordning. Fem teser specificerar förverkligandet av axiomet:

1. Ett samhälle måste erkänna hos varje individ en sfär i vilken man handlar som en fri och ansvarig person;
2. Lagen måste skydda och garantera denna personliga frihet;
3. Myndighetsutövning måste begränsas;
4. Denna begränsning måste garanteras i lag;
5. Människor vars värdighet kränks av lagstiftning eller myndigheter behöver inte lyda de kränkande lagarna eller direktiven.

Liknande tankegångar återfinns i Storbritanniens rättsdebatt.

Det verkar alltså som om Wien-filosoferna inte alls demoraliserade Österrikes jurister och Cambridge-filosoferna inte alls demoraliserade Englands jurister, trots att de i allt väsentligt hade likartade åsikter om juridiska utsagors sanning som Uppsalafilosoferna.

VI MÅSTE söka återupprätta rätten som en helt självständig kraft i den svenska samhällsutvecklingen. Vi behöver en kämpande juridik. Den behövs för skyddet av medborgarnas frihet och rättigheter. Vi behöver den i värnet om miljön. Vi behöver den när skattemyndigheter överväldigar medborgare. Vi behöver den för att mänsklig värdighet skall styra vår behandling av sjuka, äldre, invandrare och andra svaga grupper i samhället.