Svenska Dagbladet 1987-05-18

Hans L Zetterberg

Tystnadens spiral

NÄR MEDBORGARE tar fram sin tidning för att få reda på vad som är gångbart som samtalsämnen under dagen får de inte alltid stöd för de egna åsikterna. De får i stället redaktionernas urval av ämnen och åsikter.

Att inte hitta sin egen åsikt i tidningen gör många läsare betänksamma. De kan t o m förlora självförtroendet och dra tillbaka de egna åsikterna från vardagslivets samtal. Det vi egentligen tror på hamnar då i en tystnadens spiral.

MASSMEDIERNAS inflytande över opinionsbildningen är ett kärt diskussionsämne. För hundra år sedan ansåg de flesta som uttalade sig om saken att tidningarnas inflytande på medborgarnas opinioner var enormt och direkt.

Vid 1900-talets mitt tonade man ner mediernas betydelse. Forskningsrapporter tog fasta på att medborgarna läste tidningar med stor urskiljning och kom ihåg radio och TV-program mycket selektivt enligt sina egna intressen och sina redan formade åsikter eller fördomar. Redaktionen må ha gjort en tidning, men läsaren gör en annan och mindre tidning genom att välja och vraka: ingen läser allt, och ingen bryr sig om allt han läst. Andra forskare tog fasta på att informella grupper eller bekantskapskretsens opinionsledare filtrerade och omtolkade mediernas budskap. Påverkan från medier var inte så direkt som man trott.

På 80-talet kommer talet om de mäktiga medierna åter tillbaka i forskningens fokus men i ny och mer sofistikerad tappning. Det är framför allt Elisabeth Noelle-Neumanns teori om "tystnadens spiral" som drar åt sig uppmärksamheten. Massmediers inflytande över medborgarnas opinioner är mäktigt men till stor del indirekt. Mediernas viktigaste roll i opinionsbildningen är att ange vad som i dagsläget är en acceptabel räjong av åsikter, säger Noelle-Neumann. Medier lär oss alltså inte att tycka och tänka utan snarare vilka opinioner som är gångbara i umgänget. Åsikter som vi tror är godtagbara i umgänge också med relativt ytligt bekanta kallas "allmän opinion".

I våra dagliga samtal framför vi helst allmän opinion, dvs. åsikter som har eller kan tänkas få stöd av andra i vår krets. Driver vi för mycket av opinioner som inte delas av andra riskerar vi att bli isolerade. Vi blir "udda". I värsta fall stöts vi ut ur gemenskapen.

Personer som är väl integrerade i samtalskretsar och nätverk (släkt, arbetskamrater, grannar, vänner) får lätt och snabbt kunskap om vad andra tycker. De kan därför frimodigt uttrycka sin variant av den allmänna opinionen (och kanske dessutom en och annan helt udda personlig åsikt) utan att störa gemenskapen.

Personer som är dåligt integrerade i sina samtalsgrupper och därför saknar kunskap öm vad som är gångbara opinioner har lätt att "göra bort sig". De håller därför gärna tyst och deltar ogärna i offentliga samtal.

De som på detta sätt står en smula utanför har blivit allt flera i det moderna samhället. Tidningar, radio och TV - inte personliga kontakter - blir deras huvudsakliga källa till kunskap om hur andra tycker och tänker, dvs. vilka opinioner som är gångbara. Endast medierna lär dem "allmän opinion".

TILL DE GRUPPER som har dålig personlig markkontakt med allmänhetens samtal hör de moderna yrkespolitikerna. De vet vad som sägs och är gångbart i sammanträdesrummen, på kommunalkontoren, bland vännerna på partiexpeditioner. De kan också hålla reda på vad företrädare för olika organisationer tycker och tänker. Dem kan man samla i ett sammanträdesrum eller nå per telefon. Men organisationsföreträdarna är numera mest akademiker som vet allt om sin organisation utom hur snacket går bland vanliga medlemmar.

Yrkespolitikernas arbetssituation blir därför sådan att de inte vet så mycket om vad som rör sig bland vanliga väljare. De liknar de många människor som lever isolerade från vardagslivets samtal. Även om de fysiskt ibland finns i vardagslivets kretsar är de stämplade som "makthavare" och "överhet" och bemöts därför med viss reservation.

Sålunda blir yrkespolitikerna - liksom den del av deras väljare som lever i isolering - hjälplöst beroende av massmedier för att få veta den allmänna opinionen.

Häri ligger mediernas makt över vår tids yrkespolitik. Makten finns alltså inte i första hand på ledarsidor som försöker tala om för politiker vad de skall tycka och tänka. Makten ligger i att redaktioner visar vad som är gångbar och allmän opinion.

KAN REDAKTIONERNA missbruka denna makt? Ja, säger Noelle-Neumann. Nyhetsmedier, också i ett demokratiskt land, tenderar i praktiken att bli en talkör. Vissa redaktioner väljer ut de godtagbara ämnena. Lokala medier förstärker sedan vad nyckelredaktionerna tagit upp. (För Sveriges del skalle vi säga att nyckelredaktioner finns framför allt hos dagstidningarna i Stockholm, radions Ekoredaktion, TV:s Rapport och Aktuellt. Det är förbluffande svårt för en redaktion i Göteborg och Malmö och andra städer utanför Stockholm att sätta tonen för andra tidningar än den egna.)

Genom detta nära nog åsiktsmonopolistiska arrangemang är det möjligt för medier att styra den allmänna opinionen.

NÄR STORA GRUPPER av medborgare - ibland t o m majoriteten - vänder sig till medier för att få reda på vilka åsikter som är gångbara finner de inte alltid stöd förde egna åsikterna. De får i stället nyckelredaktionernas speciella urval.

De förlorar då självförtroendet, drar sig tillbaka från samtal och bidrar sålunda till de egna opinionernas förtida död. Det kan tänkas att de själva behåller sin åsikt, men för sig själva. De visar den inte, söker inte övertala andra, slåss inte för den. Därför kallas denna teori om åsiktsbildning "tystnadens spiral".

För att vara en västerländsk demokrati har Sverige en påfallande begränsad räjong av godtagbara åsikter. Massmediernas nyckelredaktioner består oss med lagom-ämnen och lagom-åsikter och resultatet är en allmän opinion på lagom-nivå.

Det är faktiskt en smula löjligt med ett västeuropeiskt land där vänstern inte kan tänka sig att ha en vpk-are i regeringen och borgerligheten inte öppet kan tänka sig en moderat statsminister.