Svenska Dagbladet 1987-05-11

Hans L Zetterberg

Att bilda opinion

SVENSK offentlig debatt håller på att förfalla. Den gäller allt oftare tekniska frågor. De underliggande värderingarna belyses sällan, flertalet åsikter verkar vara förtäckt utpressning, önskelistor, krav på andra och beskyllningar av andra. När framtidens historiker går igenom våra debatter kommer de antagligen att undra om 1900-talets svenskar verkligen var de andliga dvärgar som de efterlämnade offentliga debattinläggen antyder. Riktigt genomresonerade opinioner finns i dag mest inom privatsfären, inte i den offentliga sfären.

NÄR EN UNG människa börjar tänka på att flytta hemifrån dras frågan vanligen i långbänk - en långbänk i vilken opinionen värker fram beslut är nämligen karakteristisk för all viktig opinionsbildning. Hon vänjer sig själv och föräldrarna vid tanken på flyttning, diskuterar fördelar och nackdelar, väger bekvämligheten att bo kvar hemma mot friheten att ha egen bostad, resonerar igenom ekonomin. Hon arbetar sig igenom de grundläggande värderingarna: att älska sin familj och att bli en fri och ansvarstagande individ. Hon finner konflikten mellan familjekärleken och självständigheten skenbar: man kan älska sina föräldrar fast man inte bor hemma.

Resultatet blir en mogen åsikt. Den blir också basen för ett sunt beslut som man kan leva med trots att det leder till obekvämlikheter. Den mogna opinionen bildas i samtal, när man tar en åsikt i sin mun, klargör värderingarna bakom den, väger den mot andra åsikter och försvarar den. Så borde det vara också inom offentlig opinionsbildning. Men så är det inte.

DEBATTEN i Sverige drivs i allt väsentligt av de stora pojkarna, dvs. den offentliga sektorn och intresseorganisationerna. Debattörer med hemort i det fria näringslivet eller annan privat verksamhet är få. Och fria intellektuella utgör en försvinnande liten del av debattörerna.

Det finns förvisso en myckenhet av expertis inom den offentliga sektorn. Visst är det fint för svensk debatt att vi har som tradition att denna expertis lägger fram åsikter och förslag i föredrag och i tidningsartiklar också för en bredare allmänhet. Tyvärr kräver denna självklara verksamhet ibland civilkurage, ty förvaltningschefer har en förmåga att instinktivt ogilla den.

DEN DEBATTERANDE expertisens förankring i den offentliga sektorn har emellertid fått två följder. Dels medför den att debatten lätt blir teknisk. Detta är inte fel, men det gör debatten tråkig och full av byråkratins öglor av obegripliga ord. Dels har det medfört att grundläggande värderingar nästan aldrig ifrågasätts. Det senare är det väsentliga bekymret.

En rad faktorer tycks samverka för att hindra en svensk tjänsteman i offentlig tjänst att ifrågasätta de grundläggande värderingarna bakom sin verksamhet. Han eller hon har numera sällan den humanistiska bildning som gör ett klargörande av värderingar till en vana. Ogillandet från förvaltningschefer och regeringskansli blir också större om man gör förvaltningens och lagstiftningens grundläggande värderingar och existensberättigande till föremål för debatt bland utomstående. I grunden handlar det om självcensur från debattörernas sida; man varken vill eller kan gå in på sådana ämnen.

SOM åskådningsexempel på dålig opinionsbildning från den offentliga byråkratins sida kan vi ta ett argument som i dagarna är flitigt förekommande i Stockholms län:

- Ingen skattesänkning så länge det finns vårdköer.

Reportaget från City Akuten visade att köer och väntetid i den enklare sjukvården i första hand var ett organisationsproblem, inte en fråga om pengar. Men vårdens nödvändiga omorganisation i City Akutens efterföljd kräver ett ifrågasättande av invanda värderingar och en debatt om privatisering, eller snarare entreprenörisering. Då blir det tyst från den offentliga sidans debattörer.

Råheten i det citerade uttalandet, som t o m statsministern tog i sin mun i TV i förra veckan, är uppenbar för flertalet av oss. I klartext: Fortsätt och betala ni alla, vi tänker inte organisera om för att utnyttja operationssalar, mottagningar och personal på ett sätt som tar bort vårdköerna. Dessa utpressningsresonemang är tyvärr vanliga i den offentliga sektorns opinionsbildning.

SITUATIONEN är inte bättre när vi kommer till intresseorganisationernas opinionspåverkan. Konsumentkooperationen, bonderörelsen, arbetar- och tjänstemannarörelserna gav sig en efter en under 50- och 60-talen in i en aktiv opinionspåverkan. SAF gjorde då endast punktinsatser och dröjde till 70-talet med att engagera sig långsiktigt i opinionsbildning men bildade därvid skola.

Till det svenska organisationsväldet hör numera systematisk opinionsbildning. Repertoaren är stor: egna tidningar, åsiktsannonsering i dagspress och veckopress, budskap på affischpelare och bussar, pamfletter och böcker utställningar och symposier, debattartiklar av funktionärer, kursverksamhet.

Informationschefer och anställda funktionärer svarar för intresseorganisationernas opinionsbildning. De är mer intresserade av att övertyga än av att resonera. Vad kommer framtidens historiker att säga om LO-Tidningen och SAF-Tidningen som monument över opinionsbildningen i vår tid?

Helhetsintrycket är att ensidigheten i intresseorganisationernas medlemstidningar är påtaglig. Det är mer vittnesbörd än dialog. Man är mer angelägen om kampanjer än om konversationer. Opinionsbildningen blir därefter.

Intresseorganisationerna liksom partierna ställer krav på samhället. Men till skillnad från partier som alltid måste räkna med att ta ansvar för regeringsmakten, vägs ej intresseorganisationernas krav mot andra krav. Den ene ville återinföra karensdagar, den andre ville ha en löntagarfond; den ene ville ha fler daghem, den andre ville ha fulla livsmedelssubventioner etc. På basplanet resulterade detta i en opinionsbildning som kan karakteriseras som "dom"-tänkande och "julklapps"-tänkande. Typiska uttryck är:

Nu skall dom ta bort karensdagarna.

- Dom måste göra något åt bristen på platser på barndaghem.

- Vi skall ha förkortad arbetstid och högre lön.

- Vi kräver dagis åt alla och lägre skatt.

Dessa opinioner är omogna: ytliga, motsägelsefulla, föga genomresonerade och saknar ansvarstagande. Utan att egentligen avse det uppmuntrar intresseorganisationerna sådana opinioner. Man vågar inte längre begära det rationella från allmänheten, man vågar inte begära några offer för att uppnå väsentliga mål. Inte ens organisationerna själva torde i det långa loppet ha någon glädje av denna ordning.

ETT RIKTIGT ledarskap i landet skulle naturligtvis kunna bryta "dom"-tänkandet , "julklappstänkandet och utpressningstänkandet". Men har vi något sådant ? Lyssna på hur regeringen uppmuntrar "dom"-tänkandet i Bergslagen, "julklappstänkandet" hos pensionärer och barnfamiljer och "utpressningstänkandet" i landstingen.