Svenska Dagbladet 1987-05-04

Hans L Zetterberg

Europas fred

I AMERIKA har man i generationer levat i trygg förvissning om att ingen invasion från utlandet hotar hem och härd och hembygd. Där har visserligen varit krig mot indianer och där har varit ett blodigt inbördeskrig. Men det var länge sedan, och det gällde inte utländska arméer.

Europa däremot har drabbats av två eller tre stora krig varje århundrade. Sverige är ett undantag, en udda nation i Europa. De läsare som vill fortsätta att leva kvar i den svenska idyllens första-maj-retorik att världens stora problem finns långt borta i Nicaragua och Sydafrika kan lämpligen sluta läsa här.

För nu skall vi för ett ögonblick sätta oss in i det övriga Europas situation. Där har främmande trupper, bataljer, ockupation, förstörelse och härjningar varit återkommande erfarenheter. Där vill man ha en realistisk planering för att inte på nytt bli ett slagfält och ett territorium besatt av främmande trupp.

EUROPA lever i en förkrigstid.

Om detta synes ett övermåttan dystert uttalande så kan vi ändra det och säga att Europa lever i en mellankrigstid. Det har gått 42 är sedan 1945 då senaste kriget slutade. Den förra mellankrigstiden varade 2l år från 1918 till 1939. Varje dag som nu går leder Europa ett steg närmare nästa krig.

Det nära nog permanenta krigshotet präglar vår inre, psykologiska verklighet med oro, hopp och längtan efter ledare med god vilja. Vi har lärt oss leva med detta. Och fredsrörelsen lever av detta.

Men det finns också en yttre verklighet som är historisk, diplomatisk, geopolitisk och militär. Den handlar om nationella intressen, politiska system, expansion, revansch, minoriteter m m. Den måste också bemästras. Säkerhetspolitiken låter sig inte reduceras till enbart psykologi.

I efterkrigstidens Europa har vi sett något paradoxalt: när den yttre säkerheten ökar genom upprustning kan den inre, psykologiska säkerheten minska.

Kärnvapen är billigare än arméer. Väst har valt att möta Östs större arméer genom att rusta sig med kärnvapen. Öst har svarat genom att skaffa fler kärnvapen. Europa år i dag så fullt av kärnvapen som balanserar varandra att tryggheten verkar ha minskat snarare än ökat.

ATT LYSSNA på samtalen om nedrustning av Europa ger för närvarande ett förvirrande intryck.

-- Hökarna har vunnit, säger en del. Reagans taktik att öka USA:s militära makt genom att placera medeldistansmissiler i Europa har tvingat Sovjet till nedrustningssamtal och stora eftergifter.

-- Duvorna har vunnit, säger andra. Sovjet och USA har tagit över fredsrörelsens mål. Avtalet om nedrustning i Genève kommer att ange att antalet medeldistansmissiler och kryssningsrobotar i Europa skall vara exakt noll. Även mindre kärnvapen skall bort.

Båda sidorna gratulerar sig själva. Men Västeuropa är oroligt. Har vi trots allt förlorat? Går det verkligen att byta yttre, vapenbaserad säkerhet mot inre, psykologisk säkerhet?

I BÅDE FÖRSTA och andra världskriget kom USA med tiden med soldater till Europa och avgjorde krigen. USA tog ett par år på sig att bestämma sig för att ge sig in i dessa krig. Vid ett nytt krig i Europa finns en amerikansk befälhavare på plats och inom två tre dagar måste han begära och få beviljat tillstånd att använda kärnvapen mot fienden; annars är stora delar av Västeuropa ockuperat.

Det stora frågetecknet för oss i Västeuropa är om amerikanerna vill slåss för oss en gång till. Frankrike och Storbritannien vill inte helt förlita sig på amerikansk hjälp och har skaffat egna kärnvapen. De räcker dock inte om Sovjet anfaller. Västeuropa behöver fortfarande USA. Man insåg snart att man behöver koppla USA till Europa på något sätt för att garantera att det blir en amerikansk insats. Ett exempel på kopplingen är att amerikanska trupper är kvar i Europa trots att vapenstillestånd rått i 42 år.

NATOS mission har sedan länge varit klar: att avskräcka Sovjet från att anfalla Västeuropa och att förhindra att Sovjet får en militär överlägsenhet som gör att Västeuropa ger efter utan motstånd för politiska påtryckningar.

Det senare är inte minst viktigt eftersom Sovjets närmaste mål i Västeuropa är politisk dominans, dvs att göra Västeuropas länder till ett slags lydriken i vilka Sovjets ambassadör skall vara den viktigaste personen i varje huvudstad.

TILL Natos förfogande vid anfall från Sovjets överlägsna arméer står ett flexibelt gensvar på tre nivåer:

Konventionella försvaret: att gå till sådan motoffensiv med vanliga stridsmedel att fienden tvingas välja mellan att trappa upp kriget med större kärnvapen och att begära förhandlingar. 
Europeiska atomkriget: att själv trappa upp och låta kärnladdningar avskjutna från Västeuropa explodera på sovjetisk mark och därmed framtvinga förhandlingar. 
Världsatomkriget: att börja det stora kärnvapenkriget och skjuta missiler över Atlanten för att träffa alla ställen där Sovjet har trupper, militära anläggningar eller centra av betydelse för sin styrka.

Inom Nato säger man att den enda avskräckning som skrämmer Sovjetunionen är hotet att ha Rysslands eget territorium bekrigat och de egna arméerna uppbrända av atomvapen. Att använda taktiska atomvapen på slagfält i Västeuropa påverkar inte Sovjetunionen särskilt mycket, inte heller att använda korta missiler dit de når, dvs. mot Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och andra satellitstater. Inne i Ryssland skall det smälla och brinna; då får det effekt på Sovjets ledare.

MOT SLUTET av 1970-talet, en av USA:s svaghetsperioder, blev Helmut Schmidt, socialdemokratisk kansler i Västtyskland, orolig för att kopplingen mellan Västeuropa och USA höll på att bli för svag. Stämningarna i USA år sedan länge sådana att landet frestas att kalla hem sina trapper från Europa. Men även om USA-soldater är kvar och anfalls och dödas vid en Sovjetattack, är det osäkert om USA verkligen vill utlösa det stora kärnvapenkriget med missiler över Atlanten och Ishavet. USA skulle i så fall se sitt eget land förstöras innan Sovjets trupper hunnit fram till Rhen.

För att så länge som möjligt hålla kriget borta från den egna kontinenten och kväsa världskatastrofen i sin linda, behöver USA en rejäl kapacitet att bedriva kärnvapenkrig från baser i Europa.

Därför ville Schmidt inbjuda USA att placera medeldistansmissiler och kryssningsmissiler i Västeuropa. Då, och endast då, kunde man vara säker på att USA skulle försvara Europa.

Så bad de allierade regeringarna USA att placera moderna kryssningsrobotar och medeldistansmissiler (Pershing 2) i Europa. Till journalister och väljare sade Natoregeringarna att missilerna behövdes för att balansera motsvarande vapen som Sovjet redan placerat ut (SS-20).

Så enkelt var det inte. Missilerna behövdes för att kopplingen mellan USA och Västeuropa skulle bestå. De nya vapnen skall varken bokstavligen eller bildligt vara riktade mot ryssarnas missiler. De riktas mot Rysslands hjärta, och de kan gå i bana över satellitstaterna utan att riskera nedskjutning. Avsikten med dem var och är att de skall inleda Natos upptrappningar till ett kärnvapenanfall på Sovjetterritoriet efter ett ryskt anfall med stridsvagnar och trupper. Utan denna möjlighet är det osäkert om USA vill delta i kriget på Västeuropas sida.

FREDSRÖRELSEN tror att vanliga människor begriper sådana här resonemang.

Men Västeuropas Natoregeringar trodde inte sina allmänheter om att kunna begripa säkerhetspolitik. Att man behövde USA kunde man ju medge. Men priset för inkopplingen av Amerika talade man helst tyst om. För priset var att kärnvapenkriget skulle börja från Västeuropas mark, och att de amerikanska medeldistansraketer och kryssningsmissiler som skall börja kärnvapenfasen i kriget därför måste finnas på plats i Västeuropa.

Natoregeringarna vågade inte föra ut en strategisk doktrin som innebär att Nato förvisso avstår från att börja krig, men att Nato omvandlar ett vanligt krig till ett kärnvapenkrig, att Nato är först med att använda stora kärnvapen och att Nato använder dem också mot civila mål inne i Ryssland. I stället sade de att hotet från SS-20 krävde utplaceringen av de nya medeldistansmissilerna och lovade att ta bort de nya vapnen om Sovjet tog bort sina.

På dessa premisser fick vissa Natoregeringar sina folk att acceptera utposteringen av medel distansmissiler och kryssnings robotar, låt vara med nöd och näppe. Motståndarna - fredsrörrelsen och Moskvas diplomati - fick se sig besegrade.

GORBATJOV synar nu bluffen och erbjuder sig att avstå från sina medellånga och korta kärnvapen.

För Västeuropas politiker är regeringarnas trovärdighet viktigare än försvaret mot Sovjets arméer. USA och Sovjet får göra upp i Genève om att medeldistansmissilerna m m skall bort. Kvar till atomförsvar på europeisk nivå har Nato ett antal bemannade bombplan av typ F-111. (De är mest kända för att ha flugit från England och bombat Libanon.) Det är osannolikt att de i större antal kan tränga igenom öststaternas luftförsvar med atombomber avsedda för Rysslands hjärtland.

Västeuropa är en nervös kontinent. Vi blir oroliga når USA är svagt, som det var under Ford och Carter. Vi blir oroliga när USA blev starkt under Reagan. Vi blir oroliga när USA och Sovjet inte talar med varandra som under Reagans första år vid makten. Och vi blir oroliga när USA och Sovjet förhandlar, som nu i Genève.

Den här gången är oron befogad. Den militära kopplingen mellan USA och Västeuropa håller uppenbarligen på att försvagas. Västeuropa håller på att byta en yttre kärnvapenkapacitet, som avskräcker Sovjet att använda sina överlägsna arméer, mot en inre tro på den goda viljan hos Gorbatjov och hans efterträdare att de inte låter sina arméer marschera västerut. Det är att byta en yttre, faktisk säkerhet mot en psykologisk.

Det hade känts bättre om nedrustningen hade börjat med att Osts armédivisioner först balanserades mot Västs. Och det hade varit bättre om Västeuropas Natoregeringar varit mer öppna mot sina väljare. Det går inte i demokratiska länder att ha en säkerhetspolitisk doktrin för eliten och en annan för massan.

Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.