Svenska Dagbladet 1987-04-27

Hans L Zetterberg

Borgerlighetens idéer

PÅ FREDAG är det första maj - arbetarrörelsens kamp- och festdag. Tal och banderoller handlar om hur bra det går för Sverige med en s-regering. Talen kommer också att handla om ideologi, om marxismens och socialismens välsignelser. De borgerliga brukar svara med att framhäva marxismens intellektuella undermålighet och socialismens fasor. Det är en dialog som pågått i över 100 år, nödvändig men en smula tjatig.

I förra veckan kom en analys av valet 1985, som visade att socialdemokratins och vpk:s väljare får en alltmer borgerlig åskådning. På årets första maj borde det alltså passa med en dialog, inte bara om socialismens idéer utan också om borgerlighetens idéer, dvs. om liberalism och konservatism.

Liberalismen är äldre än konservatismen. Den klassiska liberalismens idéer sådana de stadfästes årtiondet efter den engelska revolutionen 1688 innebar ett skyddsnät för den enskilde mot överhetens makt: Inga fick berövas sin rörelsefrihet och/eller egendom utan rättsligt förfarande enligt lagen. Inga frihetsberövanden fick över huvud ske för att kväsa fredlig opposition; pressfrihet och religiös tolerans skulle råda.

Statens handlande skulle baseras på en etik av fasta principer. Dessa skall vara okränkbara även om kränkningarna från andra synpunkter förefaller nyttiga. Myndigheternas och domstolarnas regler skulle upprätthållas även i de fall de gynnade anklagade förbrytare eller politiska motståndare.

Den klassiska liberalismens udd var alltså i första hand riktad mot alla former av statsmakternas godtycke. Den klassiska liberalismen stod med andra ord för rättsstaten. 1600-talets konstitutionella liberalism i England beredde vägen för en ekonomisk liberalism. Här är udden dels riktad mot statsmakternas ingripanden i det ekonomiska livet, dels mot monopol i form av skrån, bolag med exklusiva kungliga privilegier och mot karteller av olika slag. Den klassiska liberalismen stod med andra ord inte bara för rättsstaten utan också för marknadsekonomin.

TALET om rättsstaten och rättssäkerheten har återuppväckts av vår tids nyliberalism. Inte minst klingar det angeläget för svenska tjänstemän i den privata sektorn som nu får se en del av sina pensionsbesparingar indragna till staten.

Också den ekonomiska liberalismen har fått en renässans i vår tid. Under årtiondena i mitten av vårt århundrade växte en stark statsmakt fram i både vänster- och högerstyrda länder. Under den offentliga expansionens tid handlade debatten ofta om ett antal marknadsmisslyckanden som politiker och statstjänstemän skulle rätta till genom regleringar, skatteskalor och bidrag.

Det ledde till den svällande offentliga sektorn, byråkratstyre och höga skatter. Vi började då förstå att det onda i samhället uppenbarligen inte bara kommer från marknadskrafterna utan också från statsmakterna. Debatten började mer handla om politiker-misslyckanden än om marknadsmisslyckanden. Man började se byråkraternas beteende som styrt av egenintresse, t ex av intresse att få större, mäktigare förvaltningar, snarare än ett intresse att korrigera marknaderna i den allmänna välfärdens intresse. Och politikerna förlorade sin image som ljusets riddarvakt ständigt på vakt mot marknadens excesser.
Reaktionen mot politiker och byråkrater och återupptäckten av den smidigare styrningen genom marknadshushållningen är kärnan i våra dagars nyliberalism.

Alla partier i dag bär på en stor dos nyliberalism, mest dock moderater och folkpartister. "Låt företag göra mer, och stat och kommun göra mindre", är slagordet på alla områden.

DEN ANDRA borgerliga idétraditionen är konservatismen. Begreppet konservatism kom sent in i Europas historia. Det började användas efter franska revolutionen (1789-99) som en allmän sammanfattning av de tankesystem som i revolutionens och giljotinens efterbörd hävdade att revolutionens motståndare borde få behålla inte bara sina huvuden utan också ägodelar och det bästa av den gamla samhällsordningen.

Den klassiska konservatismen känner man igen på dess respekt för tradition och religion, kung och fosterland, lag och ordning, rang och värdighet, nation och familj. Denna konservatism är måttfull och praktisk i sin inställning till livet och sätter aldrig allt på ett kort, vare sig kortet heter känslor eller förnuft. Den är skeptisk till världsförbättrare oavsett om de dyker upp till vänster, till höger eller i mitten. Den motsätter sig all slags låt-gå-mentalitet, både i affärslivet och förvaltningen. Konservatismen vill t ex skydda politiken och förvaltningen från krassa förvärvsbegär och har därför ofta omfattats av ämbetsmän.

Klassisk konservatism sådan vi möter den hos Burke i England, Hegel i Tyskland och Bonald i Frankrike var fientlig till industrialiseringen. De traditionella gärningarna i en gemenskap byggd på släktens och hembygdens band inrutade människors liv i en naturlig miljö. 1800-talets industrialisering erbjöd ett osäkert liv i onaturliga gemenskaper och miljöer. De konservativa avvisade denna nya livsform; de var sin tids miljöpartister.

KLASSISK konservatism var också fientlig till finanskapitalism. Finanskapitalismen (liksom fabrikssystemet) bröt sönder bindningarna till släkten, gården, byn, skrået. I stället för gårdens trygghet och status erbjöd det nya penningväsendet bankböcker, reverser, aktier. De konservativa i den klassiska traditionen var misstrogna till dessa instrument. Även sedan de blivit vana vid det moderna finanslivets verktyg har de konservativa ofta predikat om strängare etiska regler för finansmarknaderna.

Genom den franska revolutionen korn individualismen in i samhällsklimatet. Revolutionen skrev lagar om myndighetsålder: En son behövde inte längre följa sin fader efter myndighetsdagen. Revolutionen avskaffade förstfödslorätten och gjorde syskon likvärdiga. Den favoriserade kompetens framför börd. Den öppnade yrkesval och karriär för alla som var intresserade och duktiga, tillät meniga att bli officerare inte bara inom det militära utan på alla livets områden. Den avskaffade fideikommiss. Den tillät skilsmässa. Den klassiska konservatismen var motståndare till de uttryck för individualism som genomfördes på familjens bekostnad.

Konservatism av detta klassiska slag blev också skeptisk till ohämmad marknadsliberalism. En obegränsad marknadshushållning upplöser ju etablerade traditioner och hierarkier och skapar nyrika uppkomlingar i eliten och rotlösa konsumtionsslavar i massan. Den skapar arbetslöshet och sociala problem. Ur detta dilemma hämtade den konservative Bismarck i Tyskland och den liberale Beveridge i England inspirationen till välfärdsstaten. Ja, det är faktiskt så att välfärdsstatens två stora arkitekter är borgerliga, inte socialister.

VÅR TID har återupptäckt och återupplivat en del av det konservativa idéarvet. Tonvikten ligger på försvar av nation och familj. 70- och 80-talens nykonservatism i västvärlden har en patriotisk underton. Nykonservatismen vill möta hotet från Sovjet med ett starkt försvar. Den söker organisera välfärdsstaten så att banden med familjen stärks och problemen med brottslighet, våld, alkoholism, knark och kaos minskar. (Nykonservatismen går t ex emot det dagsaktuella förslaget att omyndiga tonåringar skall få abort, avgiftning från knark och annan service och vård från välfärdsstaten utan att föräldrarna underrättas.) Den värnar om nationens hälsa och man kan räkna med att den står i första ledet i kampen mot aids. I allt är det familjens och nationens överlevnad som är vägledande för nykonservatismen.

Socialism och marxism i all ära, men det är liberalism och konservatism - borgerlighetens idéer - som är den europeiska civilisationens huvudfåra. Det är välkommet att socialdemokratins väljare får mer borgerliga värderingar.

Det är fint att vara borgerlig!