Svenska Dagbladet 1987-04-21
Hans L Zetterberg
Våra nuvarande partiledare är experter som läser utredningar och lyssnar på föredragningar. De kan politikens sakfrågor. De läser inte sagor och myter, inte heller folklig historia. Om de gjorde det skulle de förstå sin egen roll och politikens personfrågor bättre.
Folket prövar alltid sina ledare innan de blir accepterade. I sagornas värld är detta självklart. Den som vill ha kungadottern skall lösa tre gåtor, den som vill bli ledare skall klara tre prov, den som vill bli den högste skall motstå tre frestelser.
Prins Tamino, hjälten i Trollflöjten, går igenom prövningarnas tempel. Han skall upptas bland de invigda, ja, efterträda den ädle Sarastro som ledare för tempelorden. Men först tre nödvändiga prövningar för att utveckla sig själv och bevisa för tempelbröderna att han är värdig ledarskapet.
Det första provet som tempeltjänarna ställer Tamino inför är till synes enkelt: att hålla tyst oavsett vad som sker. (Ett sådant prov har Roine Carlsson större förutsättningar att klara än Ingvar Carlsson.) Ett andra prov gäller uthålligheten i uppgiften som skall sättas före älskog och kärlek.
Vid det tredje och avgörande provet står Tamino och hans älskade Pamina framför Skräckens port med en vild fors på ena sidan och ett hav av eldsflammor på den andra. De två har mod och sinnesnärvaro. De består provet och tar sig igenom Skräckens port. En jubelkör hyllar dem. Tillsammans tar de vård om templet och leder människor i dyrkan av skönhet och visdom. (Goethe tyckte så mycket om detta slut att han skrev en fortsättning på Trollflöjtens libretto.)
Folket vill alltid veta om en ny ledare är modig eller feg, elak eller godmodig, om han är en man eller en fjant, om han är sann eller falsk, om han väljer plikt eller älskog, om han står för sina gärningar eller skyller ifrån sig, om han är tålmodig eller gnällig, om han är vis eller dumdristig. Lojalitet mot ledaren beror på hur svaren ut faller på sådana frågor.
Valkampanjer är effektiva och' ibland grymma avslöjare av kandidaternas karaktär. Demokrati med personval är ett modernt påfund, men de anknyter till urgamla processer om hur ett fast förhållande skapas mellan ledare och ledda. I Sverige där vi väljer enligt partilistor är det i praktiken bara partiledarna som blir kända och bedömda.
Ingvar Carlsson blev inte statsminister efter en valkampanj. Han är statsminister därför att Sten Andersson nominerade honom på ett slutet möte. Carlsson testas av folket i efterhand. Det sker nu och det kommer att ske igen, inte minst i valkampanjen nästa år.
Journalisterna är de tempeltjänare som står för utformningen av proven. Det är en av deras uppgifter i samhället. Två gånger sade Ingvar Carlsson till dem att han inte visste mer än massmedia om Bofors medgivanden om vapensmuggling. Det kunde man med skäl tvivla på När Carlsson efter betänketid skulle reda ut saken gick ett sus genom landets redaktioner: han skyller på oss journalister, vi som bara gjorde vårt jobb.
Så visste vi plötsligt något mer om vår nye ledare. Vår ledare är gnällig snarare än tålmodig. Vår ledare står inte för sitt ord utan skyller ifrån sig på andra. Och dessutom är han, som sagt, slarvig med sin sannfärdighet.
Resultatet av prövningen var nedslående för alla, även oppositionen. Alla vill ju att landet skall ha en god ledare.
I förra valrörelsen var UIf Adelsohn statsministerkandidat. Han blev ordentligt åtgången i massmedia bl a för ett uttalande om att bada i en kärnkraftsbassäng vilket stämplade honom som dumdristig. Han har förståelse för Carlssons svårigheter. I Dagens Nyheter den 15 april skriver Adelsohn:
- Jag vet, av erfarenhet, hur lätt ett sådant uttalande blir slarvigt och ofullständigt. Och sedan utnyttjas in absurdum av motståndare och massmedier.
Så ser det ut ur den prövades perspektiv.
I valrörelsen 1985 var medierna så upptagna av att pröva Adelsohns lämplighet som nationens ledare att de glömde bort att skärskåda dåvarande outsidern Bengt Westerberg. Den senare får säkert sin prövning före nästa val, särskilt om han skulle framtona som den främste borgerlige statsministerkandidaten.
I allt högre utsträckning kommer det politiska Sverige framöver att koncentrera sig på frågan hur lämplig Bengt Westerberg är som ledare för nationen. Vi vet från förra valrörelsen att han är kunnig och saklig och att han klarar TV-ålderns krav att vara skjortmannekäng. För några veckor sedan vann han tveklöst debatten i Eskilstuna mot Ingvar Carlsson. I Westerbergs fall behöver väljarkåren veta mer, inte om hjärnans egenskaper men om hjärtats.
Centerns nye ledare, Olof Johansson, har små chanser som statsministerkandidat. Han kommer därför som Westerberg 1985 lätt att bli bortglömd av TV i valkampanjen. Han kommer att klaga över att "centerns budskap inte kommer ut". Men kanske Olof Johansson borde vara nöjd ändå. Det är nog bättre för en partiledare att bli ignorerad av massmedierna än att bli vägd på deras våg och befunnen för lätt.
Carl Bildt sällade sig till Carlssons kritiker under den senares prövning de gångna veckorna. Men Bildt är också ny som partiledare och gör sin första valrörelse 1988. Förr eller senare står Bildt själv som sagans prins inför Skräckens port i tur att se sin karaktär testad.
Tro inte att press, radio och Tv sätter upp prövningar för partiledare av elakhet eller för sitt eget höga nöjes skull. Processen är ett slags naturlag och kan dokumenteras från urgamla tider då varken demokrati eller massmedier fanns.
Från massmediernas synpunkt vore det enklast om vpk trots kritiken mot Lars Werner ändå gav honom ett nytt mandat. Om inte är alla partiledare i 1988 års va] oprövade av och inför folket. Del är faktiskt i mesta laget för de journalister som skall arrangera en rättvis prövning.
Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.