Svenska Dagbladet 1987-04-06
Hans L Zetterberg
80-TALET HAR varit en god period i västvärlden för en konservativ och liberal samhällssyn och en dålig period för socialismens och planhushållningens idéer.
I USA har Ronald Reagan vunnit två presidentval. Han blev vald och omvald av en väljarkår som inte är fullt så konservativ som han själv i ekonomiska frågor. Men han stöds av de evangeliska kyrkornas moraliska rörelse. Den är numera så stark i de västra delstaterna att ingen kan bli president i USA utan dess medhåll.
Sannolikt får en republikansk kandidat samma stöd från den religiösa konservatismen i nästa val. Trots Iran-skandalen kan därför presidentens parti räkna med att utsträcka sin besittning av Vita huset.
I Japan fortsätter liberalerna att regera över efterkrigstidens mest framgångsrika ekonomi.
I Storbritannien blev den konservativa Margaret Thatcher omvald 1983 trots hög arbetslöshet. Hon blir av allt att döma omvald igen om det blir val till sommaren.
Thatchers populäraste åtgärd har varit privatiseringen av den brittiska allmännyttan, council houses, så att fler medborgare får äga sina hem. Oppositionen mot henne är splittrad. Labour har visserligen fått ett starkare grepp om sina fackliga kärngrupper, men det är ett starkare grepp om en allt mer minskande väljarskara i samhällets periferi. Söder om Birmingham finns ingen parlamentsledamot från Labour.
I Västtyskland vinner Helmut Kohls kristdemokrater i koalition med liberalerna nytt mandat över socialdemokratin och die Grünen med löften om en fortsatt tillväxtvänlig politik som minskar inflation och arbetslöshet.
I Frankrike förlorar den vänster president Mitterrand fört till makten både premiärminister posten och parlamentsmajoriteten till de borgerliga. Redan tidigare hade Mitterrand övergett den centralstyrda expansionspolitiken och Europas mest klassiska socialiseringsprogram, ett program som verkligen kunde kallas systemskifte ("rupture").
I Sydeuropa finns socialdemokratiska regeringar i Spanien och Grekland, och socialister finns vanligen med i Italiens regerings koalitioner. Men ingenstans expanderar de programmatiskt den offentliga sektorn. Samhällsplaneringen har i Sydeuropa liksom annorstädes tappat modet, förlorat tron på sin förträfflighet och även gått miste om sin förut så uppskattade generositet.
I Sveriges närområde härskar en borgerlig regering i Danmark som lyckats vända ett av de sjukaste länderna i Europa till det snabbast tillfrisknande.
I Finland bildas i dagarna antagligen en rent borgerlig regering.
I Norge blir en högerregering omvald men förlorar regerings makten på grund av den nordiska sjukan: borgerlig oenighet.
SVERIGE faller ur detta mönster av framgång för en borgerlig samhällssyn. I ett världsperspektiv framstår svensk socialdemokrati som bäst i sin klass -- och svensk borgerlighet som sämst.
När kommer då de goda borgerliga tiderna till Sverige?
Svaret är: snart! Under tiden kan vi utreda varför just Sverige blivit en skyddad verkstad för socialdemokratin.
Fem omständigheter skiljer Sverige från andra västländer och de förklarar den svenska avvikelsen från det internationella mönstret av borgerlig dominans på 1980-talet. Två är av mycket gammalt datum, tre hör hemma i vårt århundrade.
De förra är (1) reformationen som hindrat uppkomsten av ett katolskt anti-socialistiskt parti och (2) det fria bondeståndet som gett upphov till ett agrart parti som splittrar borgerligheten. De senare är (3) den korta och svaga svenska liberala traditionen, (4) den ackumulera de legitimitet som socialdemokratin fått genom att presidera över depressionens försvinnande, den lyckosamma neutraliteten i andra världskriget och, inte minst, införandet av välfärdsstaten, samt (5) de offentligförsörjdas majoritet i väljarkåren.
VI HAR INGA kristdemokratiska partier i Norden. Sådana partier med ideologiska förankringar ända in i den medeltida kultursyntesen har på kontinenten varit socialdemokratins starkaste och självklara motståndare
På sitt sätt kastar alltså Olaus Petri och Gustav Vasa sin skugga över 1900-talets kamp om väljarna. De protestantiska partierna har visserligen vanligen varit anti-marxistiska men de har inte fått samma tyngd som de katolska partierna fått i sina länder.
En gång organiserade den frisinnade delen av folkpartiet det frikyrkliga motståndet mot tidens gudlösa socialism. På senare år har kristen demokratisk samling sökt bli en samlingspunkt för politik med kristna förtecken. Det vore fel att tro att kds varit något högkvarter för kristet motstånd mot socialism. Kds består mest av väljare från arbetarklassen som inte röstar på det stora arbetarpartiet socialdemokraterna.
Broderskapsrörelsen, socialdemokratins religiösa gren, har tagit över stora delar av kyrkans aktiva ungdom från moderaterna och stora delar av de frikyrkliga från folkpartiet. Broderskapsrörelsen vill nu gärna suga upp de alltmer hemlösa kds-väljarna. Tro det eller ej, men detta är en viktig front i 1988 års valrörelse.
Under alla förhållanden så förklaras en hel del av socialdemokratins starka ställning i Norden av att oppositionen inte lyckats organisera det kristna motståndet mot partier på marxistisk grund på samma självklara sätt som i andra delar av världen.
TILL VÅRA STOLTA traditioner i Sverige, Norge och Finland hör att bönderna aldrig varit livegna. Därför har det tidigt funnits grogrund för bondepartier. De överlevande bondepartierna har organiserat en del av borgerligheten, andra partier fick organisera handelns, industrins och städernas borgerlighet.
Därav den nordiska politiska sjukan: den borgerliga splittringen. Denna splittring har gjort valkampanjer lätta för socialdemokratin i Norden. Den har också gjort det lättare för socialdemokratin att regera när den är i minoritet. Det har varit möjligt för arbetarpartier att tid efter annan gå i koalition med bondepartier och därmed få regeringsmakten.
Den svenska socialdemokratins fördel på den senare punkten är inte längre så stor. Böndernas antal har blivit ringa och centern har blivit ett miljöparti, ett bland många.
DET FINNS EN schablon över 1900-talets europeiska historia som säger att en period av konservativ dominans följdes av en period av liberal dominans, som i sin tur följdes av den socialdemokratiska dominansen. Det är rätt endast i den meningen att regeringar av dessa kulörer dök upp på politikens vågor i denna ordning. Politikens hav, de stora vattenmassorna under böljorna, har hela tiden varit konservativt.
Av alla centraleuropeiska och nordeuropeiska länder hade Sverige (som Stein Rokkan visat) den kortaste liberala perioden. Ett drygt årtionde i Sverige mot flera årtionden i grannländerna varade den liberala perioden.
T o m Tyskland, vars öde (enligt Ralf Dahrendorf) är att sakna ett liberalt arv, kan sägas ha haft en både längre och intensivare liberal period än Sverige. Liberalismens institutioner -- marknad, företag, rättsväsen, humanistisk högre utbildning, familjer och familjeföretag med ansvar för sköna konster och välgörenhet, Geist und Geld -- fick dåligt fotfäste i 1900-talets Sverige.
I den liberala rättsstaten fanns familjen, kyrkan och försvaret som konservativa arv. Företag, marknad, högre utbildning, sköna konster, rättsväsen, oväldig förvaltning var emellertid de institutioner som framför allt prioriterades. Ideologin var företagsamhetens, äganderättens och det personliga ansvarets.
Den exceptionella kortheten i den liberala perioden i början på seklet har haft en del konsekvenser också för senare år. Flertalet av 80-talets svenskar har ingen kunskap om borgerlig livsstil och samhällssyn.
Få har i dag något särskilt levande minne av hur världsliga företagare byggde teatrar och fromma företagare byggde frikyrkor, hur borgare planterade alléer och byggde ett vackert stadshotell vid stadens torg, hur föreningar bildades för allmännyttiga ändamål.
Alléerna har huggits ned av kommunala planerare. Det gamla stadshotellets utsirade fasad mot torget har ersatts av Domus brutala cementklump. Föreningar bildas och drivs med kommunalt stöd, inte medlemmarnas avgifter. Borgerlighetens offervilja för kultur, religion och välgörenhet har skattats bort, politikerna har övertagit mecenatrollen.
Vi vet inte längre hur ett samhälle kan baseras på ägande av små och stora enskilda förmögen heter, familjeansvar för uppfostran och utbildning, privat ansvar för konst och kultur, bidrag till kyrkor, mission och välgörenhet.
När de nyliberala och nykonservativa strömningarna i slutet av 70-talet och på 80-talet svepte över västvärlden fann de mindre resonans i Sverige än någon annanstans. När Palme kallade dessa idéer "reaktionära" förstod knappast svenskarna vad han menade för vi hade glömt den gamla värld i vilken de hade sina rötter.
Den korta liberala perioden i svensk historia har gett oss ett slags historielöshet utan riktig motsvarighet i andra länder. Häri ligger den svenska socialdemokratins främsta ideologiska propagandatillgång.
I Sveriges expansiva storstadsområden håller nu ett nytt borgerskap på att växa fram. Här lär man sig själv, inte av föräldrarna, att utforma en borgerlig livsstil. Man återuppfinner borgerligheten, eftersom man inte kan återupptäcka den. Och socialdemokratin förlorar.
PERIODEN 1946-1972 var utomordentligt lyckosam för västvärlden. Rikedomar skapades som aldrig förr. Dessutom spreds rikedomar till alla delar av samhället, så att massorna kom att leva på en nivå som tidigare generationer kallat överklassens överflöd. Levnadsnivån hos väst världens breda massor ökade under både socialistiska och borgerliga regeringsperioder.
Spridningen av rikedom var givetvis populär. I Sverige skedde den under socialdemokratiska statsministrar. Föreställningen utbildades i Sverige att välfärdsstaten var socialdemokratins och socialismens verk.
I Västtyskland skedde samma process av rikedomsskapande och rikedomsspridning mest under konservativa regeringar. Där hör man rätt ofta att välfärdsstaten är de borgerligas verk. Och socialism - det vet man alldeles bestämt - är något helt annat. Socialism är vad som finns i Östtyskland och bakom muren i Berlin.
Den svenska socialdemokratin regerade inte bara när välfärdsstaten byggdes ut. Den regerade också när världen arbetade sig ur 30-talets depression. Och den innehade statsministerposten och var tongivande när Sverige lotsades genom andra världskriget utan att dras in i militära strider.
Sådant ger legitimitet. Andra socialdemokratiska partier har inte varit lika lyckligt lottade. De hart ex långt oftare än det svenska dragits in i utrikespolitiska kontroverser.
TILL SIST skall vi nämna att svensk socialdemokrati just på grund av sitt långa maktinnehav har kunnat utöka de offentliga tjänsternas antal, bemanna nyckelpositioner med sitt eget folk, och i stor utsträckning vinna den offentliga sektorns befäl och fotfolk för sitt parti.
Sverige är det första västerlandet med en offentligförsörjd majoritet i väljarkåren. Socialdemokraterna får ökat väljarstöd från de offentliganställda, och ökningen kompenserar någorlunda väl minskningen av industriarbetare.
Statsfinanserna lägger emellertid hinder i vägen för partiet att gå alltför långt längs denna väg. Man kan inte köpa sig fortsatt maktinnehav.
Den skyddade s-verkstaden i Sverige är stark men håller på att ta slut. Politiken blir intressantare.
Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.