Svenska Dagbladet 1987-03-30

Hans L Zetterberg

Det nya miljömedvetandet

MILJÖMEDVETANDET i Europa växer. Efter 1970-talets miljöväckelse förlorade miljöfrågan mark i den offentliga debatten på 80-talet. Men nu växer åter allmänhetens intresse för miljön. Inom Europeiska gemenskapen är 1987 utropat som miljövärnets år.

EG hålls huvudsakligen samman av ekonomiska motiv: Fördelarna med ett frihandelsområde är stora och behovet att gemensamt möta konkurrensen från USA och Japan är starkt. EG:s fäder tänkte föga på miljön när de 1957 skrev Romtraktaten för att ena Europas nationer. Miljöproblemen har emellertid visat sig vara kontinenters problem, inte bara lokalsamhällens eller nationers. Det förstår numera alla så fort man nämner försurande regn från England eller Ruhr, radioaktivitet från Tjernobyl eller giftutsläpp i Rhen. Miljöhoten har blivit ett nytt slags gisselslag som driver samman Europas nationer.

Ett EG-baserat miljöskydd är i vardande, och till det står det nya miljömedvetandets hopp. Allt detta är en smula ironiskt för de miljögrupper i Sverige och Norge som i början på 1970-talet så intensivt arbetade på att hålla våra länder utanför EG.

VI HAR LÄRT oss åtskilligt om miljöpolitik sedan tiden då Lennart Daléus och hans vänner försvarade almarna i Kungsträdgården 1971 och Kar de Mumma ryckte ut med sitt moraliska stöd.

Man skall inte tro att den nya miljödebatten blir den gamla lik. På 70-talet ville man inte dagtinga med sitt samvete i miljöfrågor. Det miljömedvetande som nu dominerar är mer pragmatiskt. Det finns i alla politiska partier, inte enbart i något eller några speciella miljöpartier. Det hyllar inte gladiatorer som klättrar upp i Kungsträdgårdens almar. Hjältarna är snarare obesjungna teknokrater som gnetar med gränsvärden och koncessioner och miljöavgifter, och diplomater, som förhandlar om att minska miljöhoten från andra sidan gränsen.

De mest lovande miljöprojekten är inte spektakulära TV-sända aktioner från Greenpeace. Projekten kan i stället handla om tråkiga men viktiga ting, t ex att ge särskilda miljöbidrag till öststaterna, så att industrierna där skall få råd att rena sina utsläpp.

I denna situation måste miljöpartierna radikaliseras för att märkas i miljöfrågorna. Då säger de nej tack till den vanliga gnetiga och teknokratiska processen att förbättra miljön. Nyligen övergav De gröna i Västtyskland frukten av sin hittills största valseger, en post i delstatsregeringen i Hessen. Partiets ideologiska renhet bedömdes som viktigare än praktiskt arbete för miljöns renhet i det nya miljömedvetandets teknokratiska anda.

VEM SKALL MAN bry sig om i miljöfrågor? Och när skall man bry sig om vem? Byråkrater, vetenskapsmän, politiker och miljöaktivister har olika budskap i miljödebatten. Alla har något viktigt att säga. Men lyssnar man till alla verkar man dömd till förvirring och kaos.

För att få ordning i det kaos som kallas miljödebatt, låt oss placera miljöfrågorna på fyra hyllor beroende på vår kunskap om dem och vår enighet om dem. Idén att göra så kommer från den amerikanske statsvetaren Aaron Wildavsky och den engelska antropologen Mary Douglas. (Wildavsky har just fullbordat sin period som ordförande i amerikanska statsvetarförbundet. Douglas är en av vår tids mest aktade antropologer; Uppsala universitet har gjort henne till hedersdoktor.)

På första hyllan hamnar alla de miljöproblem som vi vet mycket om och som vi är sams om hur vi skall hantera. Det är en rymlig hylla. Till den har vi lyckats föra flertalet av arbetsmiljöns risker, mathanteringens dito, avfallshanteringen, brandrisker, luft- och vattenföroreningar, trafikens buller och faror.

Detta är teknokraternas hylla. Det den som gett det stora självförtroendet i det nya miljömedvetandet. Miljöproblemens lösning ligger i byråkratier som naturvårdsverket, livsmedelsverket, strålskyddsinspektionen. Om alla miljöfrågor kunde samlas på denna hylla skulle de vara tekniska, och lösningarna skulle vara lätt uträknade och allmänt accepterade.

På andra hyllan finns de miljörisker vi upptäckt men som vi saknar rejäl kunskap om för att hantera och reducera. Exempel är nya kemikalier och lösningsmedel, ozonhålet över polerna, skövlingen av tropiska regnskogar, temperaturförändringar efter vulkanutbrott. Här behövs forskning.

Detta är vetenskapsmännens hylla med miljöproblem.

På tredje hyllan hittar vi miljöproblem som vi vet mycket om, men som vi är oeniga om. Kärnkraften är det mest påtagliga exemplet.

Den tillhör politikernas miljöproblem. Genom dialog och opinionsbildning söker politikerna konsensus, ett samförstånd kring kärnkraftens vara eller icke-vara. De har prövat olika politiska mekanismer att skapa enighet: överenskommelse mellan partiledare, uppgörelse i riksdagen, allmänna val, regeringsombildning, energikommission, folkomröstning med tre valsedlar.

Allt har varit förgäves. Tillräcklig enighet infinner sig inte. Det är inte teknokrater och vetenskapsmän som misslyckats. Vi har all kunskap och alla rutiner vi kan önska oss om kärnkraften. Men vi har inte politiker som klarar av att skapa enighet kring den.

Den fjärde hyllan av miljörisker är inte tom. Där finns de nakna riskerna och nattens oro. Här saknar vi både tryggheten som ligger i att ha kunskap och tryggheten som ligger i att vara enig. Detta är bland det svåraste en människa och ett samhälle måste hantera.

Traditionellt har vår tröst i en sådan situation givits av prästerna.

BERGSHÖJDEN TRIGLAV nära Kiev är känd som Det Kala Berget. Där samlades enligt traktens sägner alla onda andar på midsommarnatten. Den svarte guden, Tjernobog, inbjöd till ett ondskefullt gästabud.

Musorgskij fascinerades av berättelsen och komponerade 1867 Natten på det kala berget. Han inledde noterna med denna anteckning:

"Underjordiska ljud av utomjordiska röster. Mörkrets andar visar sig. De följs av guden Tjernobog. Hyllning av Tjernobog och firande av svart mässa, häxornas gudstjänst och orgier. Vid höjdpunkten hörs en avlägsen kyrkklocka. De onda andarna skingras. Dagen gryr."

Musorgskijs symfoniska djävulsmässa blev så vild att den nästan är ospelbar. Hans vän Rimskij-Korsakov skrev en förenklad version som är den som vanligen spelas. Walt Disney tog med den versionen i sin film Fantasia. Med säker känsla för det dramaturgiska lät han häxornas sabbat utan paus glida över i Schuberts Ave Maria.

Budskapet är tydligt: onda andar dyker upp i vår miljö, de härskar en natt, sedan tyglas de till nästa Johannesnatt.

DET GICK BEVISLIGEN inte bra för teknokraten, generaldirektör Gunnar Bengtsson, under häxnatten efter olyckan i Tjernobyl. Som Arne Ruth skrev i Dagens Nyheter (11/5 1986) tog han rollen av "nationens chefsterapeut". Det slutade i en becquerelcirkus som vi sent skall glömma. Man bör hålla sig till sin hylla i miljödebatten.

Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.