Vi har lärt oss en hel del om apartheid, det system av lagar och förordningar som tvingar raserna i Sydafrika till särlevnad. De vita, som är 16 procent av befolkningen, har genom en odemokratisk valordning tagit för sig all makt. Fler svenskar än någonsin har insett att apartheid är ett hån mot mänsklig värdighet och en skam för alla vita oavsett var i världen de råkar bo.

Diskussionen har också upplyst om ekonomin i Sydafrika och dess randstater. Några fler än tidigare har insett hur nära levnadsnivån i randstaterna är beroende av Sydafrika.

Debatten om bojkott har också varit en påminnelse om neutralitetspolitikens villkor och om de regler som finns för världshandeln av vilken vårt välstånd beror. Svårförståeliga ord som "Undénlinjen" och "Gatt" har fått mer konkret innehåll.

När först Bengt Westerberg och sedan Ingvar Carlsson samlat opinionen till en bojkott betyder det nämligen att Sverige ändrar uppfattning om Undénlinjen och bryter mot Gatts bestämmelser. Det har åtminstone Ingvar Carlsson vetat hela tiden.

MEN DEBATTEN om Sydafrika är också ett sällsynt fint tillfälle att lära oss något väsentligt om Sverige och svenskarna. Här finns läran om vår sekterism, klar att läsa för den som har lust.

Man talar vanligen om sekter i religiösa sammanhang. Men en sekt behöver inte vara en religiös sammanslutning. Den kan vara politisk, moralisk, estetisk; den kan vara ett embryo inte bara till en kyrka utan till vilken folkrörelse som helst. Ordet "sekt" betyder följe.

Sekten är ett brödraskap, en enhet av likar, vilken hålls samman av en fast gemensam åskådning. Ledaren är ett språkrör för följeslagarna, inte en chef för sin stab. Sektens inre liv kan bli synnerligen tillfredsställande för medlemmarna. Här finns en myckenhet av mänsklig värme och engagemang. Här finns likasinnade. Här råder jämlikhet. Här finns ingen byråkrati.

Sekternas stora problem är att få följeslagarna att hålla ihop. Man kan förstå sekter endast om man inser att ett av deras överskuggande behov är att hålla organisationen intakt. Detta behov nästlar sig in i nästan all sektens aktivitet, även sådan som uppenbarligen gäller annat.

Prioriteringen av de egna organisationsproblemen innebär att man undviker att ha alltför konkreta svar på praktiska frågor. Det räcker att man är emot synd, apartheid, atombomben, vapenexporten, kärnenergin, skogsdöden etc.

Ett detaljerat program, konstruktiva kompromisser med motståndare, allt detta skapar bara oenighet och splittring av sekten. Miljöpartiet de gröna, vår senaste sekt, bär syn för sägen.

Många sekter blir missionerande, vill sprida sin åskådning och medlemskap till andra. Den missionerande inställningen tvingar alla och envar som vill vara kvar i gemenskapen att bekänna att man vill omvända de utomstående.

Visst är det bra för sekten att hedningarna omvänds, missionens manifesta funktion. Men det är också bra att gemenskapen stärks, missionens latenta funktion. Det primära för en sekt är vanligen att svetsa samman rörelsen.

SOMMAREN 1986 svängde folkpartiet i frågan om ensidig svensk bojkott av Sydafrika. Bojkott blev viktigare än neutralitetens handelspolitiska linje. Det primära behovet för folkpartiet är inte att stärka de svartas ställning i en annan världsdel, även om detta är önskvärt. Det primära är att dra en gräns mot moderaterna så att partiet håller kvar de sympatisörer som valrörelsens Westerbergeffekt samlade.

Folkpartiets position blev ett hot också för socialdemokraterna. Det viktigaste för svensk socialdemokrati är inte att ändra på raslagarna i Sydafrika. Det viktigaste är att hålla ihop den egna rörelsen här hemma, som riskerar att splittras. Det var förre partisekreteraren Sten Andersson, med evigt ansvar för partiorganisationen, som drev på om Sydafrika, inte den Sten Andersson som tillfälligtvis är utrikesminister.

Har vi väl lärt oss läxan om sekterismen i Sydafrikafrågan kan vi nog lära oss att hitta de sekteristiska inslagen i andra politiska debatter. Diskussionerna om Barsebäck och Bofors ger t ex många uppslag.

SVERIGE HAR I DAG mer sekterism i politiken än något annat europeiskt land. Historiens stora män inom liberalism, konservatism och socialism skulle alla vantrivas i vårt nuvarande debattklimat. För om John Stuart Mill, Edmund Burke och Karl Marx har något gemensamt så är det motviljan mot sekterism.

Det stora inslaget av sekterism i dagens debatt är ingen skön fjäder i vår demokratis hatt. Visserligen ökar sekterismen engagemanget i frågorna. Men den gör också debatten oförsonlig, känslosam, självgod, okänslig för fakta och intolerant mot oliktänkande.

Sekterismen i svensk politik leder till att frihandel, neutralitet och sysselsättning offras på ett Sydafrikaaltare, ett offer som inte alls påverkar utvecklingen i Sydafrika.

Den leder till att elpriser, levnadsstandard och basindustrier offras på ett Barsebäcksaltare, ett offer som dessutom drar in ett enormt kolkraftverk i regionen.

Den offrar Bofors på ett altare av gummiparagrafer för vapenexporten, ett offer som gör Sverige och andra små länder mer beroende av stormakter för att beväpna försvarsmakten .

Sekterismen hjälper för övrigt miljöpartiet att komma in i riksdagen för att riktigt trassla till de pragmatiska kompromisser som är demokratins livsluft.