Svenska Dagbladet 1987-03-02

Hans L Zetterberg

Ingvar Carlssons första år

LOVORDEN ÖVER Ingvar Carissons första år som partiordförande och statsminister flödar. Vi tycks ha ett behov av att ge mannen från Borås vårt förtroende. Hyllningarna vid ettårsdagen som statsminister avslöjar mer om känsloläget i landet än om statsministerns person och politik.

Det tillhör emellertid Ingvar Carissons finaste drag att han är ödmjuk och att han därmed förstår vad lovorden gäller. De flesta deformeras till fåfänga i liknande situationer; Lyndon Johnson efter mordet på Kennedy är ett välkänt exempel.

Våra massmedier formar nu statsminister Ingvar Carlsson till en gestalt som är större än livet. Det kommer givetvis att leda till svårigheter framöver för journalisterna. Förgyllningen kommer att verka som en teflonbehandling. Den kommer att bli ett mycket större hinder för media i den framtida rapporteringen om Carlsson än vad aldrig så nyhetsstyrande eller tystlåtna informationssekreterare kan bli.

MÅNGA SVENSKAR har också ett behov av att låta företrädaren, Olof Palme, framstå som ett helgon. Det blodiga dråpet på Sveavägen har utlöst känslor och föreställningar som den levande Palme sällan eller aldrig uppväckte. Våra egna behov av mening, sammanhang och hjältar tar också här överhand över verkligheten.

Vi har nu i Sverige två politiska hjältar, en levande och en död. Den levandes ledarskap tilldelas en innebörd det inte har, åtminstone inte ännu. Det känns helt enkelt bra och rätt att leva under Carlsson. Den dödes minne fyller vi med allt vi önskar av samtidens historia, även det som Palme aldrig var i närheten av att uppnå.

INGVAR CARLSSON är den förste socialdemokratiske partiledare som helt och hållet är en organisationsmänniska, en man av, genom och för den socialdemokratiska rörelsen. Han är vad man i den politiska litteraturen kallar en "apparatnik".

Branting och Palme kom från överklassen och hade andra erfarenheter och perspektiv än partiets. Per Albin Hansson var en intellektuell inom arbetarklassen, en journalist van att lyssna också till andra signaler än partiets.

Erlander höll ganska många år till på Lunds universitet eller dess bakgård. Han var en överliggare, något som är både fint och nödvändigt om man skall insupa det akademiska perspektivet utan att vara akademisk lärare.

Carlsson läste också vid universitet i Lund. Han var en duktig plugghäst och blev färdig med examen efter ett par år. Det är för kort tid för att skaffa sig ett litterat perspektiv på tillvaron. Carlsson personifierar den svenska duktigheten, men han har enbart apparatnikens livserfarenhet och perspektiv.

CARLSSON liknar emellertid en intellektuell politiker genom att han hela tiden söker ny kunskap. Men i motsats till en vanlig tankearbetare gifter han sig inte med sina idéer. Sålunda blev han inte överhövan störd när partikongressen vägrade dela hans verklighetsuppfattning i framtidsrapporten Om valfrihet i den offentliga sektorns service.

En mer intellektuell politiker hade i samma situation blivit upprörd, skrivit klargörande artiklar, gått in i heta debatter för sin övertygelse. Men en apparatnik är inte så fullgången som människa. Han tror sig veta att vid konflikter mellan förnuftet och verklighetens fakta å ena sidan och kongressens beslut å andra sidan så gäller kongressens beslut.

INGVAR CARLSSONS duktighet innebär inte att han är en streber. Han är förvisso en apparatens man, men respekterar andra med anspråkslös öppenhet.

Palme hade föga till övers för sina juridikprofessorer vid Stockholms högskola när han läste där. De sysslade alltför mycket med annat än undervisning. Carlsson har mer respekt för lärdom och forskning. Han är mycket populär vid universiteten där han har lätt att ingå i en dialog. Också i kontakterna med näringslivet har Carlsson anslagit en osentimental ton.

Han har visat en öppenhet som gör det välkommet och lätt att samtala. Kort sagt, med Carlsson är socialdemokratin tillbaka till det traditionellt rättframma ledarskapet som värmer både inom och utom partiet och både inom och utom statsförvaltningen.

MITT I SIN personliga sorg över Palme hanterade Carlsson mönstergillt den kris för partiet och landet som följde på lönnmordet. Mördaren misstog sig grundligt om han trodde att kaos eller panik skulle utbryta eller svaghet visa sig i statsmaskineriet. Landet kände omedelbart att det fått en ledare. På ett imponerande sätt tillgodogjorde sig Carlsson likaså de kontakter med utländska statsmän som Palmes begravning erbjöd.

Men resan till Moskva misslyckades. Ubåtskränkningarna fortsätter. Från statsministerns kontor telefoneras inte lika mycket till utlandet som på Palmes tid. Horisonten krymper i Rosenbad. "Vi bygger landet" är Cartssons sång, och landet är rörelsens Sverige. Tyvärr innehåller den socialdemokratiska sångboken ingen sång "Vi försvarar landet". Carlssons ovilja att rejält rusta till försvar av landets gränser kan bli det enda omnämnande hans första år som statsminister får i framtidens historieböcker.

DET MEST illavarslande som hänt under Carlssons första år som statsminister är engångsskatten. Den plundrar den privata sektorns pensionssparande på cirka 18 miljarder kronor. Hela PTK:s avtalsområde drabbas. Större delen av pengarna skall användas för att täcka hål i den offentliga sektorns budget. En mindre del skall användas för kontantbetalningar till den offentliga sektorns största klientgrupp, pensionärerna.

Engångsskatten innebar ett sammanbrott för regeringen Carlssons omdöme och värderingar. Kombinationen av arrogans och improvisation var förbluffande. Engångsskatten förverkligades utan programarbete i partiet, utan offentlig utredning och mot lagrådets anvisningar. Genomförandet skedde så snabbt och var så illa förberett att propositionen avvek från vad Carlsson sagt i regeringsförklaringen om hur pengarna skulle användas.

SÅDANT KAN MAN kanske förlåta. Men Carlsson glömde änkans skärv: Pensionssparande är heligt. Staten är till för att skydda pensionssparandet, inte för att ta det och leva upp det. Sådan var statens skyldighet före införandet av den allmänna rösträtten och sådan är statens skyldighet efter införandet av allmän rösträtt.

Medborgarrätten är till för att skydda enskilda mot statens övergrepp. Carlsson försökte få det till att medborgarrätten legitimerade statens övergrepp på den privata sektorns pensionssparande. Det var svagt, och det var kusligt att höra LO-kongressen applådera maktspråket och de idéhistoriska dumheterna.

I riksdagens omröstning om engångsskatten fanns en dold konflikt. De socialdemokratiska riksdagsmän som skulle vilja stödja privata tjänstemän bland sina väljare och försvara ingångna pensionsavtal vågade inte ge sig till känna. De skulle inte bli uppsatta till omval om de röstade emot engångsskatten. Statsministern gjorde vad ingen partiledare bör göra: han ställde sina förtroendevalda inför valet att vara riksdagsmän eller hedersmän. Och detta kändes helt självklart för honom.

VISST FINNS det faror när ett land leds av en apparatnik som är duktig att tillfredsställa sin rörelses behov. Det går nämligen alldeles för lätt för en sådan person - även om det är den sympatiske Ingvar Carlsson - att sätta sig över civiliserade värderingar och mänsklig värdighet.

Copyright 1997 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.