DET FINNS EN rytm i det ekonomiska livet. Den störs av många ljud, men lägger man örat till marken kan man upptäcka den. Ekonomin hoppar hage och hagen har fyra rutor. Oftast hoppar den alla fyra rutorna innan den börjar om igen. Ibland ångrar den sig på halva vägen.

I RUTA ETT befinner vi oss när tryggheten håller på att återvinnas efter ekonomiska bakslag. Vi är brända och utbombade. Bildlikt och bokstavligt vill vi köpa skyddsrum. Hushållen sätter sina besparingar i försäkringar, hus, lantgårdar, guld och ädla stenar. Företagens investeringar är av defensiv natur. Förvaltare har höga inkomster. Välfärdspolitiker är populära.

TILL RUTA TVÅ flyttar vi när det står klart att vi vinner mer på att bygga skyddsrum åt andra och sälja försäkringar åt andra än att skaffa dem åt oss själva. Skyddsrumsbolaget sätts på börsen. Och börsen går upp och alla talar om goda tider. Långsiktiga satsningar på framgång dominerar. Vi investerar offensivt i produktion och marknadsföring. Fabrikschefer och försäljningschefer har höga löner. Företagare är populära.

I RUTA TRE gör man korta affärer. Optioner på skyddsrum ställs ut, terminshandeln tar fart. Vi lånar på våra försäkringar. Nu är det snurr på börsen och på valuta- och penningmarknader. Allt färre tänker på produktion, allt fler på spekulation. Finanschefer har de högsta lönerna. Unga mäklares och klippares livsstilar blir populära.

MED TIDEN KOMMER ruta fyra, en rejäl kris. De unga aktörerna har ingen erfarenhet av nedgång och det förvärrar krisen. Det blir dags för ekonomin att börja om på ruta ett och söka trygghet.

SVERIGE 1987 är i ruta tre, de korta affärernas värld. Det spekuleras till och med kommunala skattemedel. I dagarna har Handelsbankens aktiesparare fått informationsbladet Fondnytt. I rubriken på första sidan utropar Industrivärldens VD, Kjell Brändström: ström: "Vi ska låna på portföljen och börja ta risker!" Själva namnet Industrivärlden stavar till allt som är väsentligt i ruta två: långsiktiga produktions- investeringar. Skall verkligen de fina SCA-aktierna som Industrivärlden så ansvarsfullt förvaltat i årtionden pantsättas för insatser på kortare och snabbare finansmarknader?

I Dagens Industri i lördags uttalade sig Pehr Gyllenhammar för en reträtt till ruta två. Eller mer korrekt, att vi bör stå med ett ben i ruta två och ett ben i ruta tre, men vi bör ha vår tyngd på benet i den förra:

--- Finansmarknaden har sin givna plats. Men beaktar man att den roterar snabbare än man kan göra i industriell verksamhet och att den därmed skapar vinstmöjligheter som faller ut på mycket kort sikt och att den därför kan betala människor med belöningssystem som snabbt ger höga inkomster och förmögenhetstillväxt så hamnar industrin i bakvatten. Vi måste få en bättre balans. Industrin och finansverksamheten måste fungera mera jämställda, sade Gyllenhammar.

Löntagarfonderna

MITT i de korta affärernas hetluft har vi fått en ny debatt om legitimiteten hos löntagarfonderna. Fondernas direktörer uppväcker starka känslor. Samme fonddirektör av kött och blod ser helt olika ut om han (det finns inga kvinnliga) betraktas från vänster och från höger. Och han ser helt olika ut i verkligheten och i idealbilden.

Betraktad från höger är typbilden av löntagarfondens direktör en suspekt börsriddare. På högerkanten känner man djupt och starkt att företagens vinster tillhör ägarna och skall disponeras av dem. Att fonden tar en del av vinsten för att köpa företag är djupt stötande. Fonddirektören har hand om stulna pengar. Han ses som en hälare, legitimerad av socialdemokrater och vpk-are, och inte ens alla av dem. Han har en befattning som moderater, folkpartister och centerfolk sammansvurit sig att utplåna. Det behövs ingen piska som viner (som Stig Malm tror) för att personer som ser fonderna från höger skall hålla sig borta fran onödigt samröre med dem. Inom vänstern känner man djupt och starkt att arbetets frukter, vinsten, tillhör de arbetande.

Betraktad från vänster har fonddirektören uppdraget att göra fackföreningsrörelsen delaktig i ägandets ansvar, makt och glädje. Ansvaret gäller produktion, sysselsättning och värdetillväxt. Makten gäller vem som skall vara styrelse och verkställande direktör. Makten gäller också hur mycket av vinsten som skall gå till utdelning och hur mycket som skall stanna i företaget. Glädjen skall komma från att investera. För det finns ingenting som är så roligt för en handlingsmänniska som att investera i företagsamhet: planera den egna framtiden besluta om den, se den växa fram, korrigera den.

UTAN TVIVEL finns löntagarfondernas ideal i vår ruta två. Men fonddirektörerna har fötterna i ruta tre. De är spelare. Fondernas ideologer och konstruktörer har med regeringens hjälp satt sig på spekulationsekonomins parkett. P O Edin finns i Handelsbankens styrelse och Anna Hedborg i börsstyrelsen. Hur kan de glädjas åt vad de ser av sina fonder?

UTE I FÖRETAGEN finns handfasta investeringar som planerats och väntar. Företagsledningar och fackklubbar är ense om dem. Just nu är bokslutstider. Besked kommer på löpande band om hur lönsamma olika delar av företagens verksamhet varit och om storleken på de vinster som finns att investera. Det känns grymt för alla parter att leverera en stor del av vinsterna till löntagarfondernas go-go-direktörer. De borde investeras på plats i stället för att spä på spekulationskapitalet. Fondernas legitimitet hos gräsrötterna sjunker.