Svenska Dagbladet 1987-02-09

Misslyckanden drabbar regelmässigt all yrkeskårer. Det finns därför rutiner som gör det möjligt för yrkesutövare att hantera motgångar och leva vidare med bibehållen respekt och fattning. Sociologer har kartlagt sådana mekanismer. Var och en känner lätt igen dem.

En genomsnittlig domstolsjurist misslyckas i hälften av sina mål som inte slutar i förlikning. Det finns en jurist på vardera sidan. När en av de två står som förlorare kommer yrkets rutiner att hantera misslyckanden till hjälp. Det är aldrig fel att hjälpa en klient att söka rättvisa, kan det heta från den förlorande sidans advokat.

Läkaren stöter på många blindtarmsinflammationer under sitt yrkesliv och har en statistisk syn på dem. Patienten som bara har en blindtarm kan inte ta saken lika lugnt. Men läkaren känner sig inte misslyckad om ett enstaka fall skulle gå snett i diagnos, behandling eller operation.

POLISER MISSLYCKAS ganska ofta. Antalet ouppklarade brott är förskräckande stort. Liksom andra yrkeskårer har polisen sina metoder och mekanismer för att leva med misslyckanden. I ett vanligt ouppklarat mordfall läggs utredningen med tiden åt sidan. Det känns rätt att satsa krafterna på att klara upp nya, angelägna brott.

Journalister har en nyckelroll i polisens hantering av sina misslyckanden. Så länge pressen skriver om ett fall kan man inte skjuta brottsutredningen åt sidan. Artiklar om ett ouppklarat brott har helt olika mening för allmänhet och polis. För allmänheten är de spännande nyheter, intressanta därför att de visar på hoten mot den stabila ordning kring vilken vi bygger våra liv. För poliser är samma nyheter av annan karaktär. De är påminnelser om att polisen inte klarar huvuduppgiften i sin yrkesutövning, nämligen att ta fast brottslingen.

FUNDERA EN stund över hur det skulle kännas att arbeta i Palmerummet. Innan du går till jobbet står det i morgontidningen om spaningarna och du hör om dem i radio. Ingen har skrivit eller sagt det, men budskapet du som polis upplever är att du har misslyckats. På vägen hem läser du nya teorier i kvällstidningen: budskapet i dina ögon är att du har misslyckats. I TV-fåtöljen hemma ser du inslag om mordet: budskapet tolkar du som att du är misslyckad. Så fortsätter det dag efter dag i över 300 dagar. Stämningen på jobbet blir irriterad, gräl bryter ut.

Till sist slår du och dina arbetskamrater till mot huvudspåret och kallar till presskonferens. Världspressen flyger till Stockholm och får beskedet att de misstänkta skall släppas. Nu är du ett internationellt fiasko.

I DET LÄGET ingriper regeringen för att låta nya män och kvinnor ta över uppgiften att finna mördaren. Det finns ingen möjlighet att lägga utredningen om lönnmordet på Olof Palme i en låda för andrahandsbevakning eller i ett arkiv för avskrivna fall. De vanliga rutinerna att hantera polisens misslyckanden är inte tillgängliga.

Kan nya poliser och åklagare komma längre än Hans Holmér och Claes Zeime? Ja, antagligen. Olof Palme var vårt lands mest kända politiska personlighet. Det blir nästan självklart för allmänheten, regeringen och polisen att tro att lönnmordet på honom har politiska motiv. I Iran skulle det vara lika självklart att tillskriva ett liknande mord religiösa motiv. På Irland skulle motiven vara nationalistiska och på Sicilien skulle de gälla en familjs ära. Fakta i mord på ledargestalter i dessa olika miljöer kan vara likartade, men de omedelbara tolkningarna blir olika. De glider oemotståndligt in i den rådande mentaliteten. Hos oss är mentaliteten politisk.

Sålunda fick polisen först fatt i en 33-åring på den politiska högerkanten. Sedan blev den yttersta vänsterkantens kurdiska marxist-leninister huvudspår. När både höger- och vänsterspår tar slut är det kanske värt att påminna sig att politik inte är allt. Också i Sverige finns karriärister som känner sig kränkta till den grad att de kan döda. Det finns svartsjuka människor och maktsjuka människor som är desperata. Det finns förgrämda hemmasvenskar och utlandssvenskar. Och det finns virrpannor. Nya tag för utredningen är möjliga.

LÄNSPOLISMÄSTAREN och förre Säpo-chefen Hans Holmér har satsat sitt rykte som yrkesman på vänsterspåret till PKK. Någon annan hedersam upplösning finns inte längre för honom.

Det är tragiskt. Statsministern borde därför ha varit mer resolut att koppla bort partivännen, den mäktige Hans Holmér. Andra kan ju också följa PKK-spåret och i sinom tid ge Holmér rätt - om han nu har rätt.