Av Hans L Zetterberg
Det går att tänka systematiskt om framtiden och de krafter som formar framtidens samhälle. Utan att ännu behöva tala om vilka dessa k rafter är kan vi särskilja tre grupper bland dem: (a) De som finns i samtiden och river utvecklingen redan i dag, (b) de som finns i samtiden, men som ännu är obetydliga och inte driver samtiden; och (c) de som inte finns någon form i samtiden men som förutsägs komma, t ex ett aidsvaccin.
| Framtiden på kort sikt. Här dominerar (a)-processerna, en period i vilken samtidens drivande processer i allt väsentligt också är periodens drivande processer. Vi h ar ett säkert grepp om framtiden på kort sikt i den mån vår analys av samtiden är korrekt. |
| Framtiden på medellång sikt. Här dominerar en blandning i någorlunda lika delar av (a)- och (b)-processer. Det ger en framtid som innehåller samtidens processer men i nya kombinationer. Ingen kan ha ett säkert grepp om denna framtid, men den behöver inte bli någon egentlig överraskning. Man kan förbereda sig på den. |
| Framtiden på lång sikt. Här dominerar (b)-processerna. Vi har en framtid i vilken gamla märken inte alls håller. Men det man lärde sig i udda fickor i samtiden kan ibland gälla som nya märken. Därför är all sorts avantgarde alltid intressant. |
| Framtiden på mycket lång sikt. Har dominerar (c)-processerna. Ti dens orm har inte bara ömsat skinn och ändrat vanor, den har utvecklats till en helt annan art. Här saknar vi orientering: som en 1100-talseuropé omplacerad i 1900-talet. |
Vad som helst kan förvisso inte hända i den historiska utvecklingen. För Weber var det också helt klart att människan måste rädda sig själv. Ingen annan eller ingenting annat kommer att göra det.
Vår diskussion på Brännpunkt i sommar skall gälla framtiden på kort och medellång sikt.
Mitt eget inlägg utgår från att de drivande krafterna i framtiden är idéförändringar och strukturförändringar. I någon mån vill jag också räkna med politiken som en styrande kraft, men i betydligt mindre utsträckning än vi är vana att göra.
Västvärldens ideologiska dunge består av tre stora träd: konservatismen, liberalismen och socialismen. Under dem samlas folket. Men ett ökande antal människor vandrar utanför dungen i den ideologiska öknen.
Konservatismen visar ingen utveckling. Internationellt gångbara konservativa böcker och artiklar skrivna for tjugo är sedan liknar i allt väsentligt de konservativa böcker och artiklar som skrivs i dag.
Liberalismen upplevde en nytändning när Keynes på 70-talet förlorat sin självklara auktoritet. Det finns i dag en aktiv liberal praxis hos regeringar av olika kulörer i olika delar av världen. Marknadsmässiga lösningar är på modet för regimer i Väst och Ost, i Nord och Syd.
Kraften i de liberala idéerna gör sig alltså gällande och många fylkas under liberalismens träd. Men därmed är inte sagt att liberalismen som ideologi sofistikeras och förfinas.
70-talet med Milton Friedman, Robert Nozick och Rolf Dahrendorf utvecklade olika grenar av liberalismens träd. Faktum är att de liberala tänkarna på 80-talet nästan enbart upprepar gamla idéer. Trädet växer inte, även om fler samlas under det.
Det är nästan rörande hur man i internationella socialistiska kretsar intresserar sig för de svenska löntagarfonderna, dvs. att socialisera via börsen med företags vinster. Inte så att fonderna förnyar socialistisk ideologi utan därför att de representerar något oprövat i socialistisk praxis, kanske den enda viktiga socialistiska innovationen i världen på 70- och 80-talen.
Den intellektuella stiltjen för de tre stora ideologierna — konservatism, liberalism och socialism — är således påtaglig. Partier och ideologier använder sin energi att sprida existerande idéer, inte att utveckla nya.
Intresset hos befolkningarna att ta emot idéerna varierar. 80-talet har varit en period av socialistisk reträtt och liberal framgång. Möjligen kan tiden snart vara mogen för mer konservativa budskap. Men vad som serveras från alla håll är skåpmat, inte nya rätter.
Förra gängen man talade om ideologiernas död — det var Herbert Tingsten i Europa och Daniel Bell i USA — var i slutet av 50-talet. Sällan har idéhistorien så snabbt dementerat sina utövare. 60-talet innebar en snabb vitalisering av ideologin som kulminerade 1968.
Nu vet vi bättre och talar om ideologiernas paus, inte deras död. Den ideologiska stagnationen är ett tidens tecken, men antagligen ett järtecken, ett lugn före nästa storm.
Den ideologiska bristen på ut veckling kontrasterar bjärt mot den strukturella utvecklingen.
Marx trodde att strukturella förändringar alltid ledde till motsvarande ideologiska förändringar. Men forskning visar att något allmängiltigt samband jute finns mellan struktur och ideologi. Inte heller är del så att strukturen ändras först och sedan följer ideologin.
Vad man kan saga är att strukturförändringar reser frågor för ideologierna. Dessa frågor måste besvaras och då kan ideologier utvecklas eller förtvina. Samtidigt ifrågasätter ideologierna ibland de existerande strukturerna och då påskyndas strukturförändringar.
Ut oss nämna tre exempel från Daniel Bell på strukturella förändringar i vår tid.
I antiken var Medelhavet den västerländska civilisationens axel, på 1600-taletblev det Atlanten och i vår tid Stilla havet. Det två tidigare av dessa centralregioner blev också i sinom tid politiska och militära maktcentra. Om detsamma händer med Stilla havet blir västra USA, Japan, Korea, Kina och Sydostasien världens maktcentrum och övriga områden blir periferi.
Den andra uppfattningen menar att den tiden är förbi då haven och dess handels- och krigsflottor organiserade civilisationer. Den ekonomiska axeln USA-Japan är en historisk tillfällighet i andra världskrigets efterföljd. Nu koncentreras och organiseras civilisationerna enligt nätverk som bildas av kontinenternas intensiva land- och flygtransporter. Då kan Nord- och Sydamerika bli en samlad centralregion, Afrika en egen, Europa och Asien en tredje.
Europa till Ural kan ganska snart åter bli ett integrerat civilisationscentrum. Västeuropa förbereder sig sakteligen PA att inom Europas gränser andligen erövra Östeuropa åter. Acceptansen av privat äganderätt — åtminstone i mindre skala — är i dag ganska stor bland Östeuropas befolkningar och de vill gärna ha mer av västeuropeisk livsstil.
I ett längre perspektiv kan antingen Sovjet eller, mer sannolikt, Kina bli centrum för en organisation av hela den euroasiatiska landmassan från Portugal till Korea. I en sådan konstruktion bar nog den europeiska civilisationens idéer svårt att hävda sig, även om den kinesiska marxismen är en del av denna tradition. Men med sådana spekulationer bar vi lämnat vår begränsning att hålla oss till framtiden på kort och medellång sikt.
Ett andra exempel på strukturella omvandlingar utgörs av teknikens förändringar.
I den teknologiska revolutionen för 200 Ar sedan började ångmaskiner driva tåg, båtar, gruvornas pumpar och fabrikernas maskiner. För 100 år sedan kom elektriciteten och den kemiska industrin.
Den teknologiska revolution vi upplever i dag samordnar datorer och satelliter och telesystem till en tillvaro i vilken vi blir delaktiga genom uppkoppling. Här finns elektronisk post, memosystem, databaser, service, kabel-TV etc.
Denna “uppkopplingens revolution” har gett oss marknader som inte längre är torg där vägar eller floder möts utan snarare världsomspännande elektroniska nätverk som dygnet runt handlar i valutor, värdepapper och råvaror. Uppkopplingen innebär också att våra hem och arbetsplatser fylls alltmer med kosmopolitiska attityder och värderingar, inte med lokala och nationella.
Vi är nu fem miljarder människor på jorden. I Europa kommer den inhemska befolkningen att stagnera eller minska. Kina har sin befolkningsökning under kontroll; kineserna blir högst 1,2 miljarder. I många andra delar av världen ökar befolkningen ännu snabbt.
Befolkningsökningen skapar jättestäder med jätteproblem. Mexico City kommer att ha 30 miljoner invånare år 2000.
Svällande tidvågor av internationell immigration kommer att välla in över underbefolkade, rika regioner. De nordiska länderna är sådana. Vi blir alltmer en nation av invandrare.
Nationalstaten är för stor för vissa problem (t ex. enhetliga system för barnomsorg och äldreomsorg) och för liten för andra problem (t ex industriutveckling, försurning). Sverige behöver både bättre lokalsamhällen och anslutning till EG.
Skalan på vår lids institutioner har kommit i otakt. Den växande övertygelsen att många tjänster som av historiska och politiska skäl utförs klumpigt och byråkratiskt av den offentliga sektorn smidigare kan bestås av den privata är bara en av de många anpassningar som framtiden måste göra till de felaktiga storleksordningarnas problem.
Under mellankrigstiden var politikens mittfält I världens ledande länder inte särskilt starkt. PA 30-talet försvagades det betänkligt, och flera nationer föll i händerna på fascister.
Fascismen hade inte mycket av egen ideologi. Den erbjöd massorna en nypolitisk stil, ett nytt språk, ett slags estetik. Den var anti-liberal i det att den satte kollektiva och nationella intressen över individuella. Den var anti-demokratisk och tog stallning i demonstration och handling snarare än i riksdagsarbetets kompromisser och politikens vardagslunk. Den utvecklade en paramilitär organisation av celler och en livsstil av uniformer, våld, kampsånger och parader.
Nu på 80-talet försvagas igen politikens mittfält. Vad 1968 års studenter och 70-talets terrorister misslyckades med genomförs på 80-talet av miljörörelsen. Den försvagar liberalismens och socialdemokratins grundmurade tro på framtiden. Socialistiska tidningar I Europa beter gärna Vorwarts eller Avanti eller andra anspelningar på framtidstro. Miljörörelsen håller på att göra sådana symboler antikverade. Samtidigt har Hitlerkrigets vaccin mot fascism tonat bort i folkens minne.
Basen att ifrågasätta och odla pessimism, besvikelse och protest är bred: miljön, byråkratin, tredje världen, atomvapen, aids etc.
Om samhällsdebatten inte ställer de rätta frågorna riskerar historien alt snubbla in i ett nytt elände. For att förtjäna en skön framtid får vi inte vara naiva om var vi står i dag.