Understreckare, Svenska Dagbladet den 2 februari 1987
I mitten på 1900-talet bestod centrala New Yorks befolkning till ungefär lika delar av protestanter, katoliker och judar. Det fanns två kvalitetstidningar: New York Times som hade sin största förankring bland stadens judiska befolkning och New York Herald Tribune, som hade sin förankring bland protestanterna. Katolikerna var mest arbetarklass och höll vanligen andra tidningar t ex The Daily News som var känd för att fånga väsentligheter i rakt, färgstarkt språk, korta ord, korta meningar och stor stil.
Söndagen den 24 april 1966 kom New York Herald Tribune ut med sitt sista nummer. Den hade då funnits i 131 år. I Paris fortsatte ett särskilt bolag utgivningen av The International Herald Tribune. Den hade alltid haft en egen redaktion och produktion. Än idag sänds ett antal exemplar av Paristidningen till New York till nostalgiska älskare av den "riktiga" Tribune. De får gamla nyheter, men förstasidans vinjett påminner om den kära "Trib".
Om denna tidning har Richard Kluger skrivit ett 800-sidors äreminne, The Paper: The Life and Death of the New York Herald Tribune (Alfred A Knopf, New York 1986, USD24.95). Det har blivit ett stycke amerikansk samtidshistoria, välskriven och informativ. Kanske också sedelärande för tidningsfolk.
Även om Herald Tribune gått i graven lever dess journalistiska ideal. När siste ägaren, Jock Witney, bad sina redaktionella medarbetare hjälpa honom att formulera tidningens filosofi blev resonemanget ungefär så här:
Reportern, oavsett hur saklig och objektiv, väljer och vrakar bland fakta och idéer som är råmaterial för en artikel. Redaktionschefer väljer de artiklar som skall publiceras, pekar ut de som skall förkortas eller förstärkas, lägger undan de som skall bevakas för eventuellt framtida bruk. Och styrelsen väljer och vrakar bland chefredaktörer och redaktionschefer. Och chefer väljer och vrakar bland medarbetare. I hela denna långa räcka av välja och vraka kan ligga de detaljer och färger som gör en nyhet speciell och levande och ger en tidningssida perspektiv och klang. Tidningen skall redigeras så att livet och läsarnas verklighet finns kvar när den journalistiska processen gjort sitt.
Med denna filosofi i botten blev Herald Tribune annorlunda än New York Times. Nyhetsvärde och skrivkonst snarare än tradition fick att avgöra materialets placering i Tribune. Bara Tribune hade Jimmy Breslin, en folkets reporter som beskrev livets och nyheternas undersida. Tribune hade också Marguerite Higgins som skrev om heta krig och bröderna Joseph och Stewart Alsop som bättre än andra rapporterade insidan av det kalla kriget och dess rustningar. Red Smith skrev om sport så att man tyckte man var där; han skrev Amerikas mest polerade, sköna och läsglada sportprosa. Bara Tribune hade Art Buchwald som gjorde politiska skämtteckningar med 500 ord. På Times ville man inte skriva så. Här ville man göra första utkast till världshistorien, ja vara det framtida arkivet för historikerna. Efter tidningsstrejker brukar Times publicera förstasidor plus valda nyhetssidor av nummer som aldrig kommit ut.
Själve Karl Marx hade på sin tid varit Tribunes London-korrespondent. Tidningen frågade aldrig efter medarbetarnas politiska hemvist utom om de skulle skriva på ledarsidan. Där var liberal republikanism ett måste. Ända sedan Lincolns dagar hade Tribune varit det republikanska partiets främsta pressröst. Dess politiska inflytande var stort också i New York City. Med tidningens stöd lyckades den liberale republikanen John Lindsey från överklassområdet öster om Central Park bli New Yorks borgmästare 1965; det var en seger mot alla valsociologiska odds.
Tidningen höll på republikanerna, men var oberoende av den republikanska partiapparaten. I presidentvalet 1964 förkastade ledarsidan Barry Goldwater och stödde istället demokraten Lyndon B Johnson. Goldwater stod för vad som senare skulle bli Ronald Reagans signatur: antikommunism, militarism och federalism, dvs ökning av delstaternas makt på bekostnad av centralmakten i Washington. Goldwater var dessutom ljum i fråga om medborgarrätten och det blev avgörande för Tribunes ledarskribenter.
Ledarsidans genomslag berodde i hög grad på en fast kolumnist, Walter Lippmann, som kommit till tidningen redan på 1930-talet. Hans observationer av maktens män och deras handlingar var inte bara nyheter, de var råmaterial för hans ambition att hjälpa nationen att formulera sina värderingar och förstå sitt faktiska styrelseskick. Lippmanns kolumn bröt sidans förutsägbara och ensidiga republikanska ton. Hans analyser gick djupare än partipolitiken. På ytan kunde han ena dagen låta nästan socialistisk (som han varit i sin ungdom), nästa dag var slutsatsen en varmhjärtad republikans, nästa dag var det värderingar från Keynes som lyftes fram, nästa dag omistligheten i ett vitalt näringsliv. Det var politisk analys och stor samhällskritik bortom slagord, officiella uttalanden, och konventionella debattinlägg. Oavsett vilken politisk uppfattning man hade blev det ett måste att läsa Lippmann. Och oavsett ämne var Lippmanns slutsatser tunga som bly. Mer än de osignerade ledarna gav Lippmanns kolumn tidningen dess politiska oberoende.
Hur kunde en så bra tidning som New York Herald Tribune gå under? Det var förvisso inte ödesbestämt och hade kunnat undvikas.
Tidningar är komplicerade sociala system i vilka olika enheter som inte alltid vet så mycket om varandra har nyckelroller: ägare, styrelse, redaktion, fackklubbar, annonsförsäljare, annonsbyråers mediaväljare, tryckeri, distribution, makthavare, konkurrenter och -- inte minst läsarna. Richard Kluger förstod ganska litet av samspelet mellan dessa när han redigerade Herald Tribunes bokbilaga de fyra sista åren av tidningens liv. Han har tagit tio år på sig att gå tillbaka till källor och intervjuat överlevande nyckelpersoner för att utröna sambanden.
Det var inte redaktionens fel att tidningen gick under. Den gjorde en levande tidning, USAs bästa på sin tid. Men det var fel att de nödvändiga sambanden för tidningars liv var så dåligt genomlysta och förstådda av alla parter. Den katastrofalt dåliga relationen till grafikerna på en New York Times blev den utlösande faktorn i undergången hos andra tidningar, bland dem Herald Tribune. Men de egentliga orsakerna ligger djupare. Den svaghet med vilken patienten gick in i överlevnadskrisen på 60-talet hade utvecklats under några årtionden. Det är här vi hittar det egentliga dramat kring tidningens liv och död.
Ägare och styrelse gjorde inte de nödvändiga långsiktiga övervägandena. Det gav enorm prestige att tillhöra ägarfamiljen eller vara med i styrelsen, inkarnationen av framsynt amerikansk republikanism. I dessa kretsar var det roligare att diskutera tidningens makt och innehåll än dess industriella och finansiella framtid. Det var Times med den större upplagan som bestämde Tribunes inkomstnivå när den satte priserna till konsument och annonsör; den mindre tidningen kunde inte ta ut högre priser än den större. Och Times satte lösnummer- och annonspriser så att Times skulle tjäna pengar och Trib inte skulle tjäna pengar.
Under depressionen på 30-talet pressades lönerna och dåvarande ägarfamiljens lyxliv på semestern i Palm Beach stack i ögonen på Tribunes medarbetare. Efter en tioprocentig lönenedskärning hette det i personalens fyrsidiga interntidning att nedskärningen faktiskt gick ut över maten och att anställda med en vag hungerkänsla i magen varken är effektiva på jobbet eller lojala mot arbetsgivaren. Det fanns några kommunister i redaktionen på 30-, 40- och 50-talen, men de hade ingen användning för sin kommunism när de skrev. På sin höjd var den en inspiration till fackliga aktiviteter, vilka länge var illa sedda av tidningsledningen. Amerikanska tidningar på Herald Tribunes tid spelade emot, inte med, sina journalistklubbar, och affärsledningen betraktade grafikernas fack som fiender snarare än medarbetare. Att det större samhällets klassmotsättningar på detta sätt byggdes in i tidningshuset var en svaghet när tidningen hamnade i sin överlevnadskris.
Olika omständigheter har samverkat att göra amerikanska söndagstidningar mycket stora med många bilagor. Times lyckades att i sitt läs- och kulturmagasin på söndagar få annonserna från New Yorks modeindustri. Det utbildades en praxis att en kollektion skulle annonseras i Times söndagsbilaga; innan den visats där existerade inte kollektionen i branschens medvetande. Tribune lyckades aldrig knyta någon bransch till sitt söndagsmagasin. För söndagsnumren gällde regeln att journalistik skrevs på baksidan av annonser, och ju större annonser ju bättre journalistik. Båda tidningarna matchade redaktionellt innehåll och annonser. Resebilagan innehöll annonser om hotell, kryssningar och sällskapsresor, den litterära bilagan innehöll förlagens och bokklubbarnas annonser, finansdelen erbjudanden till aktieplacerare, teater- och filmbilagan innehöll nöjes- och krogannonser, bilagan kring stadsplanen, arkitekturen och lokaltrafiken innehöll fastighetsmarknadens annonser, et cetera. Times kunde dessutom trycka två separata bilagor på söndagarna, en med arbetsplatsannonser och en med vånings- och villaannonser. Tribunes söndagstidning hade en färgbilaga med tecknade serier, något som Times höll sig för god att trycka. Det gjorde Tribune populärare bland barnfamiljerna, men när TVs många tecknade barnprogram i färg började fylla 50-talets söndagsmorgnar förlorade denna konkurrensfördel i betydelse.
Jakten på nya söndagsbilagor lyckades bäst för Times: bilagorna ökade annonsintäkterna i förhållande till kostnaderna. På Tribune blev det mer av en omfördelning mellan annonser i huvudtidningen och i veckoslutsbilagorna, alltså ett lönsamhetsproblem. Fokuseringen på söndagens utgivning blev för dyr för Tribune i personal, papper och distribution. Söndagstidningarnas storlek och tyngd blev dessutom en återkommande svårighet för distributionsapparaten, ett problem som Times löste bättre än Tribune.
Efter andra världskriget flyttade en stor del av Herald Tribunes läsare från Manhattan till New Yorks förstäder. Tidningen flyttade med dem. Läsarstatistiken som är styrande för annonsförsäljningen visade att Tribune var klart ledande i de välbärgade förorterna. På 50-talet flyttade också Times läsare i stora skaror till förorterna. Times satte upp ett ännu bättre distributionssystem än vad Tribune hade. För Herald Tribune innebar det ett allvarligt bakslag att inte längre vara den vanligaste tidningen i New Yorks rika förorter. Man kan helt visst leva väl som en andra- eller tredjetidning i upplaga förutsatt att man är främst åtminstone i någon stor målgrupp av speciellt intresse för annonsörer. När Times tog ledningen också på villamarknaden blev Tribune en andrahandstidning på alla väsentliga annonsmarknader. Allt oftare blev Tribune utesluten när annonsbyråerna gjorde införingslistor för kampanjer. På sena 50-talet blev för övrigt beslutsfattande om annonsinföranden mer mekaniskt. Mediaval gjordes av räknemodeller baserade på intervjuundersökningar. På den tiden kunde undersökningarna inte mäta läsarnas livsstil och värderingar utan stannade vid ytliga kriterier som ålder, kön, inkomst, villaboende. Därmed förändrades oddsen på annonsmarknaden onödigt mycket till Tribunes nackdel.
Ny teknik kunde ha hjälpt Herald Tribune, men den förvägrades av facket. Det fanns snabbare och billigare sättnings- och tryckteknik med större automatik än den Times och Tribune använde på 60-talet. Men först 1974 lyckades Times få ett avtal med sina produktionsanställda för att använda tekniken. Det var åtta år för sent för Tribune.
Överhuvud gäller att bättre relationer till grafikerna kunde ha hjälpt Herald Tribune. Problemet låg inte så mycket i relationen till tidningens egna grafiker som storebror Times dåliga relation till sina fackföreningar. 1962-63 hade New York drabbats av en 114 dagar lång tidningsstrejk som underminerade alla utgivares ekonomi utom Times. 1966 blev strejken för Herald Tribunes del lika lång. Mot slutet försökte tidningen överleva genom att gå samman med World Telegram. Tanken på sammanslagningen av icke-utkommande, ganska olika tidningar demoraliserade de permitterade journalisterna. Förlusterna i redaktionella talanger, läsare, prenumeranter och annonsörer ledde till att den sammanslagna tidningen aldrig kom ut.
Till sist skall det sägas att bättre relation mellan värderingarna på redaktionen och värderingarna inom spridningsområdet hade skapat bättre förutsättningar för Herald Tribune.
New Yorks storstadsområde har den största koncentrationen av judisk befolkning i världen. Men det fanns länge en artig antisemitism på Herald Tribune. Klagomål på antisemitismen avvisades med hänvisning till att Walter Lippmann, den mest kände av alla judiska journalister, skrev i tidningen. Men faktum kvarstår att det judiska i New Yorks affärs- och kulturliv fick större rubriker och utförligare belysning i Times än i Trib. Det dröjde till efter andra världskriget innan personer av judisk bakgrund fick tillgång till chefsbefattningar på tidningen, och de blev aldrig särskilt många. Eftersom judar ägde flertalet av New Yorks varuhus och största industribransch -- textil och mode -- ledde tidningens fördomar till reducerade annonsintäkter.
Mot slutet av sitt liv svängde tidningen och omfamnade zionismen och blev pro-Israel. Men en tidnings image bland läsare och annonsörer ändras långsammare än dess innehåll. Ännu på 60-talet var det många judar i New York som ogärna tog i Tribune eller sågs läsa den. Genom fördomar i en tidigare generation på tidningshuset hade en stor del av den potentiella läsekretsen ute på stan definierat bort tidningen som möjlig för dem. Synden, den fördomsfulla förnämligheten, straffade med tiden sig själv och tidningen dog en snöplig död.
(1987)
Hans L Zetterberg är Svenska Dagbladets chefredaktör. Han bodde i New York 1953-1965.