Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 28 december 1986.
Av Hans L Zetterberg
En av de finaste meningar som skrivits på svenska råkar handla om maktens gränser. Den lyder så här:
"KONUNGEN bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta. ..."
Det är paragraf 16 i 1809 års regeringsform. Formuleringarna går tillbaka på kungaeden föreskriven i gamla landslagen. De låg väl i tiden 1809. Den franska rättighetsförklaringen från 1789 hade upprepats i 1791 års amerikanska konstitution: "syftet med varje politiskt samfund är att helga människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa rättigheter är frihet, egendom, trygghet och rätten att göra motstånd mot förtryck". I femte och fjortonde tillägget till amerikanska konstitutionen utvecklades den enda godtagbara begränsningen av rättigheterna: "Ingen skall ... berövas liv, frihet eller ägodelar utan prövning i laga ordning."
Hos oss ersattes kungamakten och herremakten med folkmakt. Det skedde utan att problemen med folkmaktens utvidgade gränser blev särskilt väl genomlysta. Demokratiens anhängare vann debatten ändå. De kunde med lätthet uppvisa, att de regler, genom vilken vissa personer eller grupper fick en speciell maktställning, var godtyckliga. Kungadömets förespråkare kunde tystas med påpekandet att erkänt odugliga och stupida monarker som Georg IV i England och Ludvig XVI i Frankrike bevisade hur vettlöst det var att tilldela makten i samhället till en kungaarvinge. Privilegiernas förespråkare kunde avvisas med liknande argument. Varför skulle adelsmän, därför att deras förfäder upptagits i riddarhuset, ha större makt än bönder, köpmän och fabrikörer med lika stor förmögenhet och likartad bildning? Varför skulle arbetare avstå från rösträtt året innan de hade 800 kronors inkomst men anses ansvarsfulla och röstberättigade när de nådde detta streck? Varför skulle kvinnor sakna rösträtt när män hade rösträtt? Alla inskränkningar i demokratin kunde lätt stämplas som tricks att bevara makten hos de privilegierade och som motsägelser i den rådande valordningen. Herbert Tingstens slutsats är giltig:
"Den demokratiska linjen har i debatten mindre framstått som en ideologi än som en kritik av ideologier och traditioner. Så till vida har detta inneburit en svaghet, som demokratien kunnat införas utan att dess problem begrundats och diskuterats."
På 70-talet fick Sverige en genomdemokratisk konstitution i vilken "all offentlig makt utgår från folket". Här erkänns ingen annan begränsning för folkmakten än vad de valda församlingarna själva vill ålägga sig. Inte heller denna grundlagsfästa utvidgning av demokratin föregicks av stora principiella debatter. Ingen ansåg sig på allvar behöva resa frågan om vad som måste göras för att hindra folkmakten att beröva oss rätten till vår frihet, egendom, trygghet och rätten att göra motstånd mot förtryck. Men den frågan måste vi resa idag.
Det är dags att ta en fördjupad debatt om maktens villkor och gränser, också om folkmaktens gränser. Det finns numera bra underlag för diskussion. Byråkratins, intresseorganisationernas och kapitalets makt i demokratierna har varit föremål för många vetenskapliga studier. Upptäckten av röstningsparadoxer har rest frågor om reglerna för majoritetsbeslut. Nyhetsflödet har visat att maktmissbruk antagligen är lika vanliga i folkmaktens tid som de var på kungamaktens tid.
Historien om 70-talets grundlag är ännu inte skriven. Men man kan utgå ifrån att grundlagsfädernas ambition var att modernisera lagtexter så att de passade 1900-talet. Den helt överväldigande erfarenheten av demokrati under grundlagsfädernas politiska liv hade varit socialdemokratins frammarsch. Det socialdemokratiska arbetarpartiets väg till makten och dess maktutövning fick stå modell för konsten att styra Sverige. Organisationsfrihet, yttrandefrihet och majoritetsstyre hade varit viktiga medel att nå makten, och de fick en stark ställning i nya grundlagen. Den nya grundlagen och socialdemokratin passade helt följdriktigt som handen i handsken. Partiet upplevde sig självt som inkarnationen av svensk demokrati.
Lite mera rakt på sak kan man säga att vår konstitution blev skräddarsydd för att en politisk maskin, ett parti med vidhängande maktapparat, skall kunna beskatta, och styra vårt land. Vi kan kalla denna politiska maskin för (s)tats-apparaten eller kort och gott s-apparaten. Allt faller under dess auktoritet: krigsmakt, förvaltning, domstolar, skola och vetenskap, religion, bostäder, vård liksom villkoren för TV och massmedia, näringsliv och privatliv. Utvecklingen i Sverige drivs inte bara av socialdemokratiska regeringar utan av hela s-apparaten, ett komplex och nätverk av partifolk, fackföreningsfunktionärer, bostadsdirektörer, undervisnings- och vårdbyråkrater och AMS-tjänstemän och intresseorganisationer. Deras gemensamma mål är att socialdemokratin skall överleva som statsbärande parti och försörja de sina med en generös budget av skattemedel. Givetvis råder majoritetsprincipen och ett alternativt parti, om det växer sig störst, får samma privilegier för sin maktapparat. Men något sådant parti finns inte vid horisonten och någon motsvarande konkurrerande maktapparat finns inte att tillgå.
S-apparaten har genomfört en omvandling av Sverige. En efter en har de gamla borgerliga eliterna neutraliserats och ibland inkorporerats i apparaten. De gamla eliternas maktbas var kompetens definierad av kolleger, inte av staten, kapital, ärvt eller förvärvat, eller sinekur, en god, permanent lön med små krav på motprestationer. Jurister, professorer, präster, militärer, godsägare, affärs- och banksläkter med en eller flera av dessa resurser var tidigare självständiga centra för makt och kultur. S-apparaten har i demokratins namn undanryckt de gamla eliternas maktbaser. Det finns idag inga generaldirektörer som inte är apparatens tjänare. De höga jurister som inte gått vägen via ett socialdemokratiskt regeringskansli blir allt färre. Apotekarna har förstatligats. Läkarna är i den offentliga vårdbyråkratins klor. Tandläkarna går samma väg. Alla dessa eliter liksom professorer, präster, lärare och militärer har löner och skatter som inte medger ett rejält självständigt kulturliv eller storartat politiskt egensinne. Genom att löntagarfonderna och AP-fonderna blir huvudmän för företagen dras direktörerna nu in i s-apparaten, och bankdirektörer är på väg att bli uppsydda via banklagstiftningen.
Så falla vi alla in i mönstret. Om inget görs återstår snart bara udda advokater, några hemmansägare lyckliga nog att överleva utan jordbrukssubsidier, några småföretagare, några mäklare, några fattiga journalister med en fungerande offsetpress och en passion att vara oberoende sanningssägare.
Om våra eliter krossats genom halshuggning som på Karl IX's tid hade vi förstått vad som hänt. Nu har omvandlingen varit drönig och folket vet ännu inte vad som skett, knappt eliterna själva. Lägg därtill att folkrörelserna, den svenska demokratins ursprungliga grogrund, blivit alltmer sammanvuxna med staten i sina aktiviteter och alltmer beroende av statsbidrag.
Demokratin kan emellertid inte fungera utan en uppsjö av små maktcentra som ligger i zonen mellan hushållen och statsmakterna. I sitt stora verk om det engelska folket under 1800-talet reste den franske historikern Elie Halévy (1870-1937) frågan varför demokratin överlevde i England men upprepade gånger misslyckades i Frankrike.
I England fanns många organisationer, samfund och institutioner, som var fristående från staten. Här kunde diskussioner föras, opinioner bildas och alternativa besättningar av statsskeppet utbildas. I det centralistiska Frankrike fanns föga av detta. Därför lyckades demokratin bättre i England än i Frankrike. I Sverige har tesen om mellanliggande maktcentra som en tyst förutsättning för demokratin accepteras utanför s-apparaten av både höger och vänster. Av marxister som hyllar demokratisk socialism formulerades den som ett krav på ett starkt "civilt samhälle".
Låt oss tala klartext om konsekvenserna av Halévys tes: demokratin i Sverige undermineras av att vi i demokratins namn tar kål på alla fristående maktcentra i vars hägn medborgare kan försörja sig, leva och verka relativt oberoende av stat och kommun.
Men s-apparaten har inte bara blivit stor med nästan gränslös makt. Den har också blivit valhänt, byråkratisk, närgången och arrogant. Paradoxalt nog blir den också allt oftare vanmäktig. Den är en kraft som är allt svårare att mobilisera både för övergripande mål och självsanering. Apparaten äter sina egna resurser. Vi håller på att få den sämsta av världar: en maktkoncentration som föröder demokratin och som dessutom saknar förmåga att uträtta något annat än sin egen försörjning, kanske inte ens ha råd att ge riket ett fullgott försvar.
På två områden känns maktens närgångenhet och arrogans särskilt tydlig. Det första gäller den personliga sfärens frihet, det andra gäller enskild egendom. Rätten till något eget är i båda fallen hotad.
Paradoxalt nog blir s-apparaten också allt oftare vanmäktig. Den är en kraft som är allt svårare att mobilisera både för övergripande mål och självsanering. Apparaten äter nämligen sina egna resurser. Vi håller på att få den sämsta av världar: en maktkoncentration som föröder demokratin och som dessutom saknar förmåga att uträtta något annat än sin egen försörjning. Kanske har den inte ens råd att ge riket ett fullgott försvar.Vad göra?
I dagens Sverige är det angeläget att alla som ännu står något så när fria måste finna varandra och ge varandra stöd. Det gäller att samla den fria forskningen, de fria konsterna, de fria kyrkorna, den fria pressen och den fria företagsamheten. Makt måste mötas med organiserad motmakt.
Endast där det finns ett val mellan makt och motmakt fungerar demokratin som ett system som sätter gränser för makten.