Brännpunkt, Svenska Dagbladet, infört okänt datum våren 1984. Här återgivet från författarens manus.

 

Vägen till fonder: Går­det­så­går­det

 

Av Hans L Zetterberg

 

 Vad händer med löntagarfonderna?

 Socialdemokratin vann valet 1982 bl a därför att dess tveksamma väljare inte trodde att partiet skulle införa några fonder under mandatperioden.

 Sedan dess har regeringen som väntat prioriterat försvaret av välfärdsstaten och uppmuntran till exportindustrin. Löntagarfonderna har skjutits i bakgrunden.

 Men politiska frågor som är stödda av SAP– och LO-­kongresser avförs inte av en s-­regering. De utreds vidare i hoppet att tiden, som alltid ändrar politiska förutsättningar, skall göra det möjligt att förverkliga kongressernas intentioner. LO­-ekonomen P O Edin leder utredandet om fonderna inom finansdepartementet; hans uppgift är att föreslå ett antal konkreta steg som tillsammans realiserar fonderna.

 När syftet med utredningarna och deras tidsplaner kommer till massmedias kännedom förnekas de inte av huvudmännen, men de blir en smula generade och osäkra. De prioriterar ju annat inom politiken. Edin själv har givetvis all rätt att tala som om saken är klar. Kongressernas beslut finns där.

  Går det, så går det, resonerar politiker från alla partier om sina lågprioriterade, kontroversiella förslag. Med lite tur får man igenom dem, och lösningarna finns i de flesta fall kvar också efter ett följande val. I löntagarfondsfrågan håller dessutom den socialdemokratiska valorganisationen tummarna, inte (bara?) för att få fonder, men för att slippa gå in i en valrörelse 1985 med frågan helt olöst.

 Går­det­så­går­det är en väldigt olämpligt sätt att hantera en stor fråga. Till nöds kan man acceptera denna beslutsgång om det gäller små ärenden inom t ex bostadspolitiken där rörelseutrymmet är begränsat genom de starka intresseorganisationerna. Men att göra så i en stor fråga är förkastligt, och risken är påtaglig att alla parter kommer att tycka att de förlorat. Landet blir också förlorare på en fondlagstiftning som är så dåligt förankrad att den kommer att upphävas när borgarna får riksdagsmajoritet och behöver återinföras igen när socialisterna tar makten.

 Fondmotståndarna inom och utom socialdemokratin kan inte avkräva Palme och Feldt besked att de skall gå emot sin kongress. Det är inte fullt lika naivt att begära att de skall avstå från en fondpolitik enligt modellen går­det­så­går­det.

 Det som idag skiljer Sverige från löntagarfonder är en skör tråd: känslan inom socialdemokratin att man kan förlora mer än man vinner på att ta steg efter steg mot fonderna, att fonderna är en ”återvändsgränd” för att använda StockholmsTidningens formulering den 12 april.

 Fonderna upprör företagarna mer än något i mannaminne. Detta har många socialdemokrater svårt att förstå, ­­ men renläriga marxister tycker att det är helt förutsägbart och väntat. Svenskt näringsliv har ingen rutin på att tala maktspråk och utnyttja sin motsvarighet till politisk generalstrejk, dvs. att vägra leverera in källskatt, moms och arbetsgivaravgift. Det vore också att skjuta sparv med kanon, eftersom varje enskilt steg mot fonder bara är ett litet steg. Näringslivet har en tradition att försöka vara resonabel och inte bli alltför distraherad från huvuduppgiften att producera och handla med varor och tjänster. Men man drar sig inte från att satsa stora resurser på en ny kampanj mot fonderna som höjer väljarnas medvetande och prioritering av fondfrågan.

 Under en kort period framöver finns en politisk lösning inom räckhåll: Regeringen låter de Edinska förslagen gå på remiss men inte bli lagförslag till riksdagen. Näringslivet (och borgerligheten) avstår från en ny stor kampanj mot fonderna. En gemensam utredning tillsätts om medarbetarnas genuina delaktighet i ägandet av de stora företagen, något som alla parter numera vill ha.

 Ekonomin blomstrar, svensk statskonst beundras.

 
 __________________________________

 Hans L Zetterberg är chef för Sifo