Brännpunkt,
Svenska Dagbladet, infört okänt datum våren 1984. Här återgivet från författarens
manus.
Av
Hans L Zetterberg
Vad
händer med löntagarfonderna?
Socialdemokratin
vann valet 1982 bl a därför att dess tveksamma väljare inte trodde att
partiet skulle införa några fonder under mandatperioden.
Sedan
dess har regeringen som väntat prioriterat försvaret av välfärdsstaten och
uppmuntran till exportindustrin. Löntagarfonderna har skjutits i bakgrunden.
Men
politiska frågor som är stödda av SAP– och LO-kongresser avförs inte av
en s-regering. De utreds vidare i hoppet att tiden, som alltid ändrar
politiska förutsättningar, skall göra det möjligt att förverkliga
kongressernas intentioner. LO-ekonomen P O Edin leder utredandet om fonderna
inom finansdepartementet; hans uppgift är att föreslå ett antal konkreta steg
som tillsammans realiserar fonderna.
När
syftet med utredningarna och deras tidsplaner kommer till massmedias kännedom förnekas
de inte av huvudmännen, men de blir en smula generade och osäkra. De
prioriterar ju annat inom politiken. Edin själv har givetvis all rätt att tala
som om saken är klar. Kongressernas beslut finns där.
Går det, så går det, resonerar politiker från alla partier om
sina lågprioriterade, kontroversiella förslag. Med lite tur får man igenom
dem, och lösningarna finns i de flesta fall kvar också efter ett följande
val. I löntagarfondsfrågan håller dessutom den socialdemokratiska
valorganisationen tummarna, inte (bara?) för att få fonder, men för att
slippa gå in i en valrörelse 1985 med frågan helt olöst.
Gårdetsågårdet
är en väldigt olämpligt sätt att hantera en stor fråga. Till nöds kan man
acceptera denna beslutsgång om det gäller små ärenden inom t ex
bostadspolitiken där rörelseutrymmet är begränsat genom de starka
intresseorganisationerna. Men att göra så i en stor fråga är förkastligt,
och risken är påtaglig att alla parter kommer att tycka att de förlorat.
Landet blir också förlorare på en fondlagstiftning som är så dåligt förankrad
att den kommer att upphävas när borgarna får riksdagsmajoritet och behöver
återinföras igen när socialisterna tar makten.
Fondmotståndarna
inom och utom socialdemokratin kan inte avkräva Palme och Feldt besked att de
skall gå emot sin kongress. Det är inte fullt lika naivt att begära att de
skall avstå från en fondpolitik enligt modellen gårdetsågårdet.
Det
som idag skiljer Sverige från löntagarfonder är en skör tråd: känslan inom
socialdemokratin att man kan förlora mer än man vinner på att ta steg efter
steg mot fonderna, att fonderna är en ”återvändsgränd” för att använda
StockholmsTidningens formulering den 12 april.
Fonderna
upprör företagarna mer än något i mannaminne. Detta har många
socialdemokrater svårt att förstå, men renläriga marxister tycker att
det är helt förutsägbart och väntat. Svenskt näringsliv har ingen rutin på
att tala maktspråk och utnyttja sin motsvarighet till politisk generalstrejk,
dvs. att vägra leverera in källskatt, moms och arbetsgivaravgift. Det vore
också att skjuta sparv med kanon, eftersom varje enskilt steg mot fonder bara
är ett litet steg. Näringslivet har en tradition att försöka vara resonabel
och inte bli alltför distraherad från huvuduppgiften att producera och handla
med varor och tjänster. Men man drar sig inte från att satsa stora resurser på
en ny kampanj mot fonderna som höjer väljarnas medvetande och prioritering av
fondfrågan.
Under
en kort period framöver finns en politisk lösning inom räckhåll: Regeringen
låter de Edinska förslagen gå på remiss men inte bli lagförslag till
riksdagen. Näringslivet (och borgerligheten) avstår från en ny stor kampanj
mot fonderna. En gemensam utredning tillsätts om medarbetarnas genuina
delaktighet i ägandet av de stora företagen, något som alla parter numera
vill ha.
Ekonomin
blomstrar, svensk statskonst beundras.
__________________________________
Hans
L Zetterberg är chef för Sifo