From Smedjan, no 1 (February), 1993, pp 46-47.
Hans L Zetterberg
Det gick väldigt bra för Sverige de första sextio åren av 1900-talet. Vi klarade oss undan två världskrig. De ekonomiska kriserna blev inte djupa och långvariga. Ändå formulerades framgången långt in på 1950-talet i en överraskningens mentalitet: "Tänk vad vi får det bra;, man kan knappast tro att det skall fortsätta så här". Och så fortsatte svensken att arbeta, offra, och bygga landet!
Men på 1960-talet ändrade vi oss. Knegaren blev inte längre en hjälte utan en dumbom, därtill en borgerlig dumbom. Vi hade nått skördetidens mentalitet: "Nu har vi fått det bra, och aldrig, aldrig, aldrig ska det ta slut".
I en sådan tid behöver man knappast hierarkier och ledare. Då öppnas fönstret mot "erotisism, frihet, en tendens till tramserier, slöhet, lojhet och ombytta könsroller" (Stefan Dagler). Cornelis Vreeswijk kunde tidsenligt skoja också om fattigdomen och eländet som varit: "Jag är en slusk,/född i en slask./Min far var en alkis./ Min mor var ett fnask." Det skulle ju aldrig, aldrig komma igen.
Så lärde sig de svenske sorglöshetens konst, den hade vi aldrig förr prövat i så stor skala i det karga landet. Någon som hette "Samhället", tog hand om problemen, och någon som hette "Arbetsgivaravgift" betalade.
Arbete var inte längre förutsättning för hälsa och välstånd; politikerna var det. De tog sig före att "garantera sysselsättningen". Ledare behövdes dock knappast. I deras ställe kom de nya politikerna, välfärdstomtarna. De infantiliserade både politiken och folket på 70-talet och 80-talet.
Nu har skördetiden övergått i tvivlets mentalitet: "Ta det inte för givet; det kan ta slut! Det håller kanske på att ta slut."
För första gången under 1900-talet har vi fått en generation som säger: Räkna inte med att få det bättre än dina föräldrar. Håll själv ordning på din tid, och dina pengar och din hälsa! Sök trygghet i den lilla världen för den stora klappar kanske ihop.
De gamla välfärdstomtarna kallade sådana tankar för "svartmålning" i valrörelsen 1991. De hade fel och förlorade.
Nyckeln till politisk framgång i det nya värderingsklimatet heter inte "entitlements" (fpl) utan "empowerments", inte underhållning (nyd) utan allvar, inte nostalgi och lagrar (s) utan förtroende för förmågan att hantera helt nya situationer och förändringar, inte utrikespolitik (Bush och Bildt) utan inrikespolitik. Det pågår ett intensivt programarbete att anpassa partierna till den nya mentaliteten. Här ligger moderaterna långt före.
Överraskningens, skördetidens och tvivlets mentaliteter ligger som geologiska avlagringar hos svenska folket och de återspeglas i opinionsundersökarnas tabeller. Men ännu finns ingen precis mätning som visar hur många svenskar som lever kvar i skördetidens mentalitet. Ett intryck jag har är att de är fler i riksdagens matsal än i företagens lunchrum.
Politiken i tvivlets stunder är dock en krisbransch som alla andra med konkurser, sammanslagningar, utförsäljningar av heliga kor, omorganisationer och chefsbyten. Kanske det nu äntligen kan bli ändring i borgerlighetens organisation. Under hela 1900-talet har den svenska politiska borgerligheten varit en samling dotterbolag utan koncernledning. Det är dags för koncernbildningar i politiken.
Kristdemokraterna riskerar att inte klara sig på egen hand 1994. En valkartell med moderaterna är rimlig; kristdemokraterna har värderingar som ligger nära den nykonservativa falangen inom moderaterna. Kds-väljarna idag är mer pragmatiska än tidigare.
Ny demokrati drog vid starten väljare från alla möjliga håll, men de är nu koncentrerade till kategorin "pragmatiska, moderna materialister." De skulle egentligen passa bäst i den nyliberala falangen av moderaterna.
Folkpartiet liberalerna minskar stadigt sedan fjärde kvartalet 1990 med 1.0 procent i kvartalet. De återstående fpl-väljarna är till förblandning lika socialdemokrater i sina värderingar. Att Bengt Westerberg fjärmat sig från sin ungdoms färghandelmiljö till att bli mannen för den offentliga sektorns kvinnor är en parallell till hela partiets utveckling. Färghandlarna idag röstar nog mest med ny demokrati.
Miljöpartiet de gröna gick redan 1991 i politisk konkurs och hamnade under fyraprocentspärren. Både mp och v kan glädja sig åt att deras väljare nu är mer moderna och globalt inriktade än det större väljarunderlaget var för några år sedan. Dagens mp- och v-väljare är ljusår från centerns väljarkår, och allt tal om en stor miljöallians är numera orealistiskt. Vänsterpartiet tycks på väg mot konkurs trots chefsbytet och tanken på ett valsamgående med mp återuppväcks när insikten blir allmän att båda partierna lever farligt.
Centern tynar långsamt: en kvarts procent i kvartalet. Det är ett parti utan vänner och kollegor i EG och torde ha sin framtid som lokalt parti i den fattiga periferin av landet, t ex Gotland och Jämtland. Vilket öde för ett parti med det namnet!
Moderaterna har sedan ett år tillbaka minskat med 2.0 procent per kvartal. När partiet snart spränger 20-procentsvallen från fel håll blir det kanske självklart att i någon form utveckla samgående med kds och nyd. Föreställningen att det moderata partiet är för fint för kds och nyd håller snabbt på att dunsta bort.
Socialdemokraterna har sedan första kvartalet 1991 ökat med 2.3 procent i kvartalet, och de går mot egen majoritet 1994. De många nya sympatisörerna accepterar modernisering och förändring mer än den gamla kärnan.
Strukturrationaliseringar inom partipolitiken blir alltså möjliga när skördetiden nu övergått i tvivlets mentalitet. Det är bara bland socialdemokraterna som det räcker med en intern förnyelse. Men socialdemokratins väldiga frammarsch i opinionsmätningarna driver utan tvivel på de övriga partiernas strukturomvandling.
