Artikel för Forum 1990
Hans L Zetterberg:
Tonåren är den
enda tid i livet då man har möjlighet att känna sig som
ett renässansens
geni som prövar och bemästrar allt. Det är trist att
vuxenlivet i
Sverige knappast tillåter att man får behålla denna
livskänsla.
Men i moderaternas vision av "allsidighetens samhälle" får
tonårens livskänsla
en bättre chans att överleva.
En otrolig mängd
livserfarenheter packas under några korta tonår:
uppbrottet från föräldrahemmet,
den stora kärleken, den första
affärstransaktionen
då man köpte och sålde på annat än lek, den
enastående
sportprestationen som man aldrig kommer att upprepa, den
innerliga religiösa
upplevelsen eller naturupplevelsen. Tonåren är också
tiden för
utlandsresan på egen hand, tiden för intensivt kunskapssökande
i böcker, tiden
att göra musik, skriva poesi, måla eller dansa. Det är
tiden att diskutera
politik, etik och livsåskådning. Det är en tid då
man kan känna sig
förkrossad och ensam med nätter av gråt, men också den
tid man känner sig
på toppen.
De som direkt efter
skolan ligger vid universitet kan förlänga och
raffinera tonårens
livssituation ytterligare några år. Men sen tar det
slut. Kvar
finns bara nostalgin och den berättigade frågan: "Var äro de
som kunde allt och
världens herrar lika?"
Jo, de har dragit
bort att knega. Och de måste lämna, inte ett
tionde, men två
tredjedelar av vad de knegar ihop till Sveriges
politiker.
Den vuxenvärld som skulle vara fortsättningen på sökandet
efter kunskap,
rikedom, mening, skönhet och rättrådighet och det lilla
livets kärlek blev
en grottekvarn för betjäning av dem som reglerar och
beskattar.
Det finns förutom
den lilla världens släkt, vänner och grannar, sex
fundamentala
livsområden i varje existerande mänskligt samhälle,
nämligen system för
ekonomi, politik, vetenskap, religion, moral och
konst.
Politik är en av dessa sex. I var och en skapas något unik,
nämligen rikedom i
ekonomin, ordning i det politiska systemet, kunskap i
vetenskapen, mening
i religionen, rättrådighet i etiken och skönhet i
konsten. I
det allsidiga samhället är livsområderna ömsesidigt beroende
av varandra, men självständiga.
Politiken kan underlätta för dem, men
inte styra dem.
Politiken får styra sin egen domän av rättsväsen och
försvar, och den
styrningen som innefattar rätt för polis och militär
att bruka våld
skall naturligtvis vara demokratisk.
Som exempel på
1900-talssamhällen i vilket politiken otillbörligt
genomsyrat också
andra livsområden kan man nämna de kommunistiska
öststaterna.
Där satt "det civila samhället" trångt och modlöst.
Termen "det
civila samhället" används av östeuropeiska intellektuella
för att beteckna
allt som i deras länder inte är styrt eller
kontrollerat av
staten. Dit hör dels traditionella institutioner som
kyrka, synagoga och
familjejordbruk, dels de frivilliga ansatser som
finns i kultur,
studiegrupper, kooperativ, fria fackliga organisationer
mm. Det
civila samhället är allt som inom ett lands gränser är
självstyrande och
utan politisk inblandning. Det är tron på det civila
samhället som förenar
Östeuropa och Västeuropa.
Det är ett talande
tidens tecken att termen det civila (=självstyrande)
samhället vunnit
utbredning också i Sverige, både bland vänsterns och
högerns debattörer.
Vi behöver alla ett ord för det som inte har
politiserats; det
samhällsliv som faktiskt finns utanför det som 1960-,
70- och 80-talet
kallar "samhället". Stat, landsting och kommuner är ju
bara en sektor av
flera i samhället, men dess språkrör kallar den för
"samhället",
en synnerligen avslöjande språkvana, som förhoppningsvis
ingen sofistikerad
svensk fortsätter med på 2000-talet.
Svensk
socialdemokrati har varit särskilt ambitiös i att ge politikerna
kontroll över alla
samhällssfärer. Socialdemokraterna har mest medvetet
drivit samhällets
politisering -- och vad värre är, de är vanligen
stolta över sitt förstörelseverk.
Men ärligheten kräver att vi medger
att mycket har införts
i partipolitisk enighet. Utan att det blev några
effektiva protester
tog politiker kontrollen över utbildningsväsen,
bostäder,
jordbrukspriser, barnomsorg, sjukvård, äldrevård, mm.
Moderaterna, som
blev klandrade för att oftare än andra säga nej till
politiseringen,
kommer att minnas av framtiden för att ha varit de mest
klarsynta.
Men också vi moderater har alltför ofta sugits in i
medverkan till det
svenska samhällets politisering.
I Sverige har
politiken gripit in och sökt förvalta inte bara samhällets
viktigare
institutioner utan också medborgarnas vardagsliv. Från vaggan
till graven
reglerar svenska politiker sina medmänniskors liv:
leksakernas lämplighet
när vi är barn, skolmatens rätter när vi börjar
skolan, hatthyllans
längd när vi sätter bo, storleken på vår gravsten
när vi dör.
Först när det
blev tal om att med hjälp av löntagarfonder socialisera
våra mest
livskraftiga företag såg vi allvarliga protester mot
samhällets
politisering. Löntagarfondsfrågan blev en vändpunkt i svensk
politik. Det
var en vändpunkt inte minst för de borgerliga. Man insåg
plötsligt egenvärdet
av att näringslivet inte styrdes av de politiskt
tillsatta och deras
allierade.
Reaktionen mot
politiseringen av Sverige har sedan spritt sig. En
"anti-politikens
politik" visar sig överallt. Det finns en vilja att
pröva marknadslösningar
i stället för politiska lösningar. Det finns en
vilja att göra
medborgarna myndiga och låta dem lösa problem efter egna
ritningar.
Denna vilja finns i alla partier, men är tydligast bland
moderaterna och
allra tydligast bland de unga moderaterna. Här
utvecklas
ledarskapet för en av 2000-talets massrörelser.
Paradoxalt nog går
till en början överpolitiseringen av samhällets
institutioner hand
i hand med ökande politisk apati bland väljarna.
Många som upptäckt
att Sverige lider av en (socialdemokratisk) cancer som
politiserar hela
samhället vänder politiken ryggen och söker leva gott i
en privat värld,
som är egen och mysig. Om den politiskt givna
lösningen av barn-
och äldreomsorg inte fungerar ordnar de en egen --
samtidigt som de
fortsätter att beskattas för den som inte passar.
I framtiden kommer
vi inte att låta oss nöja med denna flykt från
överpolitiseringen.
Vi kommer att ta itu med frågan. Vi kommer att med
politikens egna
medel stärka hela det civila samhället och reducera
politik och
offentlig reglering till rimliga proportioner. Tumregeln
för den nya
politiken är: om något behöver göras, och det kan göras av
det civila samhället,
så skall det göras av det civila samhället, inte
av statsmakterna.
Den nya politiken
är ett Trots-Allt!, en slags 4-oktober-rörelse som
inte bara samlar
fri företagsamhet utan också den fria forskningen, de
fria skolorna, de
fria konsterna, de fria kyrkorna, den fria pressen. I
dagens Sverige gäller
det att alla som ännu står fria (eller någotsånär
fria) måste finna
varandra, bli varandras sponsorer. Moderaterna vill
anknyta till alla
fickor i samhället där man är eller kan bli
emanciperad från
den falska frälsningsläran om samhällets politisering.
I stället för det
politiserade samhället vill vi ha det allsidiga
samhället. Då
blir det en fröjd att leva, inte bara som tonåring utan
också som vuxen.