From FRIKYRKLIG UNGDOM, June 1949, pp 70-73
Denna uppsats innehåller ett försök att analysera ekumeniken. Försöket är inte gjort från gängse teologiska utgångspunkter utan har snarare en sociologisk utgångspunkt. Syftet är att göra en logisk analys av ekumeniken, en begreppsanalys om man så vill. Framställningen kan därför lämpligen börja med att framställa en logik. Denna logik behöver endast ha en måttlig precision; i en kort tidningsartikel kan det vara tillåtet att göra en del generaliseringar utan att ange alla för sammanhanget obetydliga undantag. Den s.k. formella logikens lagar faller utanför resonemanget och förutsättes giltiga.
Som »egenskaper» i den mening logikern tar ordet betecknas alla data med vilket något kan jämföras med något annat. Ett omdöme är ett uttalande om relationer mellan egenskaper. Då man kan tänka sig ett obegränsat antal relationer mellan egenskaper vid sidan av den relation som kommer till uttryck i ett visst omdöme, följer att inget omdöme utan vidare är sant. Innan man kan uttala sig om dess sanning måste en verifikationsprocess äga rum. Den innebär att man undersöker om omdömet är förenligt med vissa »bassatser», vilka man antar vara pålitliga. Det som avgör frågan om vad vi kallar sanning och ickesanning är alltså vårt val av bassatser; det är grundtanken i den logik denna uppsats bygger på. Av denna grundtanke följer att endast de som utgår från samma entydiga bassatser kan räkna med att alltid förklara samma påstående för sant.
Som verifikationsgrund har allt vetenskapligt tänkande under senare år valt erfarenheten. Bassatserna är med andra ord erfarenhetssatser. Ett (syntetiskt) omdömes sanning bestäms genom att konfrontera det med bassatser ur den direkta erfarenheten. Omdömen som ej kan bli föremål för dylik verifiering betecknas som empiriskt meningslösa.
På måfå slår jag nu upp en utsaga från ekumenisk konferens (Edinburg 1937) och finner följande uttalande: »Sakramenten har av Kristus givits åt kyrkan såsom yttre och synliga tecken på hans osynliga nåd.» Detta omdöme vill uppenbarligen utsäga något alldeles bestämt om något i vår erfarenhet, sakramenten. Som man ser är det ett empiriskt meningslöst omdöme. Det som utsägs om sakramenten kan inte bli föremål för en verifikationsprocess som hämtar bassatser ur erfarenheten. Orsaken skymtar i själva uttalandet, där det bl.a. talas om osynliga egenskaper. »Osynlig» kan i sammanhanget stå för att egenskapen ifråga överhuvud taget inte ger något sinnesintryck; den är inte bara osynlig, den är också ohörbar, oförnimbar med känselsinnet etc. Omdömet kan inte·verifieras genom hänvisning till vår erfarenhet (våra sensdata). Tydligt är att de som enades om detta omdöme och höll det för sant hade andra verifikationsgrunder än de gängse vetenskapliga. De utgick från andra bassatser än erfarenhetssatser. Frågan om dessa bassatsers natur är ytterst betydelsefull för den logiska analysen av ekumeniken. Använder man på olika håll olika bassatser eller mångtydiga bassatser kommer man att kunna förklara motstridiga omdömen för sanna och erhåller i bokstavlig mening ingen enighet. Låt oss återkomma till denna fråga sedan vi preciserat vilka omdömen det gäller.
Den sociala gruppens begrepp har av professor Torgny Segerstedt bestämts sa att en grupp föreligger (1) om personer visar ett likformigt beteende, (2) om denna likformighetär orsakad av sociala normer, d.v.s. imperativ av viss karaktär, (3) om dessa normer kan spåras till en och samma källa, d.v.s. till en och samma person eller grupp av personer vilkas funktion är att uttrycka och bevara normen och (4) om denna källa i sin tur är reglerad av normer, d.v.s. inte godtyckligt kan utöva sin funktion.
I varje kyrka antar jag nu att man kan finna dessa fyra gruppkriterier. Där finns olika former av likformigt beteende; man döper t.ex. sina barn. Detta beror på en social norm som säger att man skall döpa sina barn. Denna norm har en »källa» - prästerna - vilken förkunnar normen. Denna källa är i sin tur bunden av normer; prästerna får inte predika hur som helst om dop utan det skall ske enligt »den rätta läran».
De grupper där normerna kan ha formuleringen »En kristen skall tro (göra) så och så» och där normkällans allt överskyggande funktion är att förkunna normer av denna typ, definierar jag nu som kyrkor. Det står varje teolog fritt att förklara den definitionen för otillräcklig och säga att en kyrka är något mycket mer. Men för det följande resonemanget förutsätter jag att en kyrka åtminstone har de nämnda kännetecknen.
En banal erfarenhet säger nu att olika kyrkor uppvisar olika likformiga beteenden, hävdar olika tros- och handlingsnormer, har olikartade förkunnarekårer vilkas verksamhet bestäms av olika regler. Ekumenik är att ena kyrkorna. Dess sakliga innehåll är följaktligen en utjämning av de skillnader i likformiga beteenden, sociala normer och normkällor vilka förekommer mellan olika kyrkor. Den följande framställningen skall först behandla ekumenik i form av utjämning av differenser i normer, sedan ekumenik i form av utjämning av differenser mellan likformiga beteenden och normkällor.
En precisering av vårt ekumenikbegrepp torde kunna ske genom hänvisning till begreppen kompromiss och integration i deras socialpsykologiska mening. Karakteristiskt för en kompromiss är att motsatta önskningar jämkas genom att alla kontrahenter ger upp en del av sina krav. Det torde vara rätt klart att ekumeniken inte vill vara en kompromiss. Den teologiska expertisens ekumenik, rörelsen Faith and Order, tar t.ex. klart avstånd från tanken på en dylik. Vid sin första kongress (Lausanne 1927) deklarerade den: »Vårt huvudsyfte är att föra kyrkor ur deras isolering från varandra till överläggning med varandra i vilken ingen skall kompromissa med sin övertygelse utan söka förklara den för andra och söka förstå deras synpunkter».
Det man syftar till kan snarare antydas med ordet integration. En integration innebär att olikheter anpassas till varandra genom att ett bestämt beteende tillåter alla kontrahenter att förverkliga sitt centrala syfte. Om en fader vill att hans son skall bli köpman för att få en hygglig utkomst, medan sonen själv vill ägna sig åt något konstnärligt, så kan en integration innebära att sonen blir t.ex. arkitekt; därmed förverkligar han både faderns önskan om säkerställd bärgning och sin egen konstnärliga ambition.
Det jag hädanefter kommer att kalla den teologiska ekumeniken — finn gärna ett bättre ord den som kan — är ute efter en integration av kyrkorna. Karakteristiskt för det som här benämnes den teologiska ekumeniken är att den angriper kyrkoenhetens problem från den sida som vetter åt kyrkornas tros- och handlingsnormer. Normen »En kristen skall tro (göra) så och så» antas ha en formulering som är sann och som alla kyrkor kan inse som sann. Detta är den bärande hypotesen. Integrationen innebär att man enas om den normen.
För att slippa undan de principiella svårigheter som en del antar ligger att verifiera ett imperativ, kan den som så önskar formulera om den norm vi har att diskutera till en indikativsats, vilken då kommer att lyda: »En kristen tror (gör) så och så» med den underförstådda fortsättningen »annars är han ingen kristen». Vilka verifikationsgrunder har man nu för omdömen av denna typ?
Det vanliga svaret är väl att bibeln avgör hur en kristen skall handla och tro. (Finns det till äventyrs någon kyrka som har uppfattningen att bibel ingenting har att betyda i denna sak, så inverkar det för övrigt inte på vårt resonemang.) Bassatserna hämtas med andra ord ur bibeln.
Emellertid är denna hänvisning till bibeln knappast entydig. Vi kan här lämna därhän frågan om motsägelser inom bibeltexten och istället ta fasta på att olika kyrkor har olika »bibelsyn». Jag har själv på en ekumeniskkonferens hört en delegat säga att bibeln är bokstavligt sann, en annan säga att vi måste ta det vetenskapliga vetandet till hjälp när vi tolkar bibeln och en tredje säga att bibeln skall tolkas med hjälp av kyrkans tradition. De tre fallen kan betecknas med orden fundamentalism, bibelempirism och traditionalism. (Kanske det finns fler aktuella bibelsyner, men det har ingen betydelse för vårt resonemang.) För fundamentalisten utgöres bassatserna enbart av bibelns bokstavliga uttalanden, för bibelempiristens av dessa uttalanden plus erfarenhetssatser och för traditionalisten av dessa uttalanden plus vissa auktoriserade uttalanden från efterbiblisk tid. Bassatserna är skilda i de tre fallen, verifikationsgrunderna olika.
Det viktiga är nu att där verifikationsgrunderna är olika har man ingen garanti för att samma omdöme förklaras för sant. Fundamentalisten, bibelempiristen och traditionalisten kan mycket väl förklara motstridiga omdömen för sanna. De har med andra ord ingen logisk garanti för att komma till enighet om kyrkornas tros- och handlings normer. En eventuell enighet mellan dem är faktiskt en ren tillfällighet. Den teologiska ekumeniken är med andra ord orimlig.
Man kan nu säga att trots att kyrkorna saknar logisk möjlighet att enas om de tros- och handlingsnormer som konstituerar dem, så visar de inventeringar man gjort på ekumeniska konferenser att de i alla fall har en rad sådana normer gemensamma. I praktiken kommer ofta fundamentalisten, bibelempiristen och traditionalisten till samma slutsatser. Något annat vore väl historiskt sett inte heller att vänta.
Kyrkornas tros- och handlingsnormer uppvisar med andra ord ingen total relativitet. Variationernas svängrum är begränsat: såväl fundamentalisten, bibelempiristen och traditionalisten är t.ex. antagligen beredda att avvisa tron på själavandring. Och att kyrkornas tros- och handlingsnormer inte är helt relativa må vara den fromme normsökaren en tröst. I detta sammanhang har vi emellertid att konstatera att variationerna är tillräckligt stora för att konstituera olika kyrkor.
Låt oss emellertid ta fasta på den partikulära normgemenskap som man uppenbarligen funnit vid ekumeniska inventeringar. Innan vi diskuterar hur den kan utnyttjas i en pragmatisk ekumenik kan det emellertid vara skäl att granska överensstämmelsernas natur i ett alldeles bestämt stycke. Också från ekumeniska konferenser vilka dominerats av den teologiska ekumeniken har deltagare entusiastiskt talat om en enhet på djupet, en dold rapport mellan olika kyrkor. Jag skall inte göra något försök till psykologisk analys av denna enhetsupplevelse utan begränsa mig till den logiska synpunkten.
Man behöver inte ha åhört många ekumeniska överläggningar för att finna att en rad centrala begrepp, används i en dubbelmening. »Kyrka» betyder den ena gången ett etablerat samfund, den andra gången en osynlig gemenskap av alla kristna. »Synd» betyder den ena gången något som en kyrka betraktar som normvidrigt, en annan gång något som Gud betraktar som normvidrigt. Försoning betyder den ena gången det egna samfundets försoningsuppfattning, den andra gången »den sant kristna» försoningsuppfattningen o.s.v. Man tar ogenerat orden än i konkret mening, än i metafysisk mening.
Detta är ju något som är mycket vanligt i allt ideologiskt tänkande, och så länge det förekommer inom en bestämd social grupp där den empiriska meningen hos begreppen är likartad för alla diskuterande är det ett relativt oförargligt fenomen. Vid ekumeniska diskussioner är det emellertid mera sällan som den empiriska meningen hos begreppet är likartad och den påtalade språkvanan leder följaktligen till ett intellektuellt föga uppbyggligt skådespel där de faktiska oenigheterna kan maskeras genom att betecknas med samma ord.
I hur hög grad detta fenomen förekommer i ekumeniskt tänkande vågar jag inte bestämt uttala mig om. Säkert är blott att det förekommer och att dess närvaro gör det mycket svårt att bestämma den faktiska storleken av kyrkornas partikulära normgemenskap. Lägg sen resolution kring vilken man enats medhjälp av den beskrivna språkvanan till grund för ett praktiskt samgående mellan olika kyrkor kan man gissa hur det går. Förvirring och ömsesidiga beskyllningar för resolutionsbrott måste av allt att döma bli följden.
Därmed är vi inne på det jag väljer att kalla den pragmatiska ekumeniken, d.v.s. den som angriper kyrkoenhetens problem från den sida som vetter åt kyrkornas likformiga beteenden och kyrkornas funktionärer. På den pragmatiska ekumenikens linje finner vi t. ex. ett uttalande från ekumeniska mötet i Stockholm 1925 i vilket bl.a. fastslås som Life and Works uppgift »att ena kyrkorna i praktiskt arbete». Programmet för den fullt utbildade pragmatiska ekumeniken är att man väljer ett likformigt beteende vilket skall omfattas av medlemmar från olika kyrkor, och att man låter normerna från detta beteende emanera från en gemensam källa. Hypotesen är att ett dylikt samgående skall leda tillkyrkoenhet
Som exempel på pragmatisk ekumenik kantas den »Frikyrkofolkets dag» som sedan några år brukar anordnas på Skansen i Stockholm. Man lanserar likformigt beteende förde olika frikyrkorna i form av möten m.m. Normerna för detta beteende kommer från en och samma källa: Stockholms Frikyrkoråd, vilket består av representanter från olika frikyrkor. Exemplet klargör att den fullt utbildade pragmatiska ekumeniken har två kännetecken: man låter olika kyrkors medlemmar visa samma beteende och man skapar centrala samarbetsorgan, vilkas funktion bland annat kan vara att utforma detta beteende. I den mån man lägger tonvikten vid det ena eller det andra av de två kännetecknen erhåller man olika former av pragmatisk ekumenik.
Hypotesen bakom den pragmatiska ekumeniken verkar vid första påseende en smula naiv. Det är ju uppenbart att man mycket väl kan samarbeta efter de pragmatiska riktlinjerna utan att ett ögonblick behöva reflektera på sammanslagning. Efter samma mönster som på »Frikyrkofolkets dag» tågar Stockholms frikyrkor till Skansen på »Nykterhetsfolkets dag» utan att någon inbillar sig att det skall leda till en sammanslagning med de kulturradikala nykterhetsföreningar som är inlemmade i samma likformiga beteende, reglerat från samma källa. Den pragmatiska ekumeniken leder i sig själv icke till kyrkoenhet; den slutsatsen torde inte behöva någon utförligare motivering vid sidan av exemplet härovan.
Emellertid, vid närmare eftertanke kanske man kan finna socialpsykologiska argument till stöd för den pragmatiska ekumenikens hypotes. Inlemmas två i övrigt olika grupper i några likformiga beteenden så kan ett långsamt ömsesidigt utbyte av normer äga rum. Detta långsamma ömsesidiga utbyte av normer kallar socialpsykologerna varken kompromiss eller integration utan assimilation. Assimilationsprocessen är någorlunda väl studerad när emigrantgrupper med olika normbakgrunder konfronteras med varandra. De slutsatser man gjort vid dessa studier kan betraktas som positiva för den pragmatiska ekumenikens hypotes.
Storleken av den partikulära normgemenskapen och den plats på värdeskalan som enighet och samgående intar är två viktiga variabler som man bör känna för att uttala sig om en assimilationsprocess' möjlighet och snabbhet. En sociologisk metodik skulle relativt lätt kunna bestämma dessa båda variabler bland, låt oss säga de svenska frikyrkornas medlemmar. Prognosen skulle dock bli rätt osäker. Erfarenhet talar nämligen för att enighet (åtminstone partikulär enighet) mellan grupper i hög grad bestäms av faktorer som ligger utanför grupperna. Historien är ju full av exempel på hur sinsemellan rätt olika grupper kan enas för att kämpa sida vid sida mot en gemensam fiende. I det fall vi diskuterar kan t.ex. sekulariseringens styrka bli en variabel som påverkar ekumenikens framgång.
Sammanfattningsvis kan sägas att den pragmatiska ekumeniken bygger på en rimlig hypotes. Dess framgång är så vitt jag kan se inte a priori omöjlig liksom den teologiska ekumenikens.
Men hur är det med sanningsfrågan inom den pragmatiska ekumeniken? Är de tros- och handlingsnormer man har efter assimilationsprocessens slut verkligen sanna? Sannare än dem man var och en på sitt håll höll på tidigare?
Vad man kallar för sant bestäms som sagt av de verifikationsgrunder man har. I själva verket förutsätter den pragmatiska ekumenikens framgång att också verifikationsgrunderna inlemmas i assimilationsprocessen. Sådant kan mycket väl hända: kyrkor har ändrat verifikationsgrunder tidigare i historien.
Jag har emellertid svårt att se att detta kan leda till något annat än en rätt hegeliansk logik där bassatsen lyder: en senare fas i en utveckling är sannare än en tidigare. Och något skäl för en vettig människa att acceptera en dylik uppfattning kan jag inte finna inte ens om utvecklingen representeras av större mått av enighet.
(1949)