Bolagiseringen av Sverige

Hans L Zetterberg

Det finns långa vågor i den svenska debatten i vilka rimliga ståndpunkter under decenniernas gång drivs till absurda konsekvenser. Under 1900-talet var det roligt att införa demokrati, men det blev jobbigt när vi skulle demokratisera all verksamhet i landet, inte bara politiken.

På 2000-talet kommer det att bli jobbigt när hela landet bolagiseras, inte bara näringslivet. Att elverk, televerk, vattenfall, hamnar, flygfält, vägverk, pendeltrafik bolagiseras väcker liten uppmärksamhet och få känslor. Ungdomshem, skolor, universitet, bibliotek, vårdcentraler, sjukhus, museer, teatrar, konsertföreningar, idrottsklubbar med mera är emellertid också inne i eller på väg in i aktiebolagsformen. Etisk rådgivning finns redan organiserad som konsultbolag. Är det bara en tidsfråga innan kyrkor och fackföreningar och fängelser börjar organiserar sig som bolag? Kommer Svenska Akademin AB att finnas i telefonbolagens bolagiserade tjänst för nummerupplysning? AB Cityuniversitetet kommer nog att finnas där.

I takt med den politiska demokratins segertåg över världen spred sig demokratiska organisationsformer i Sverige också utanför den politiska sektorn. Vi fick företagsdemokrati för de anställda, skoldemokrati för elever, universitetsdemokrati för studenter. Kyrkan fick ett demokratiskt valt kyrkomöte med auktoritet över biskoparna. De toppstyrda fackföreningarna utredde sin interndemokrati. De kanslistyrda folkrörelserna sökte återuppväcka sin demokratiska praxis. Den senaste demokratiutredningen gör reklam för en deltagande demokrati på lokal nivå på bekostnad av centralmaktens institutioner av riksdag, regeringskansli och myndigheter.

De höga jurister, lärda statsvetare och erfarna politiker som gav oss 1970-talets nya grundlagar uppmuntrade trenden att statens demokratiska procedurer och ideal kopierades i resten av samhället. I regeringsformens första kapitels andra paragraf slog de fast: "Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden." Ja det står alla områden.

Denna formulering avslöjar att våra grundlagsfäder var dåliga organisationskonsulter. Förvisso har politiska problem demokratiska lösningar. Men i allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblem har vetenskapliga lösningar, andliga problem har religiösa lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar, och moralfrågor har etiska lösningar. Ibland kan demokratins idéer bidra till dessa lösningar, men så snart man kommer utanför den politiska sfären ger de sällan de väsentliga delarna av någon lösning.

Demokratins regler kräver medborgarnas jämlikhet i vallokalen där allas röster är lika värda, den kräver jämlikhet i domstolen där hög och låg, snäll och elak skall dömas enligt samma lag. Den kräver likabehandling i allmänna socialförsäkringar och lika rätt till offentligt beslutad och betald barn- och äldreomsorg och sjukvård. Detta är stora framsteg inom den moderna statskonsten. På alla dessa områden skall naturligtvis politikens regelverk gälla och jämlikhet råda. Men det finns många andra livsområden där den demokratiska politikens former av majoritetsval och jämlikhet är irrelevanta. (Irrelevant är ett fint ord för struntprat.) Det är och förblir ett misstag att automatiskt kräva demokrati utanför den politiska sfären.

I takt med kapitalismens segertåg över världen sprids i Sverige dess organisationsform, aktiebolaget, långt utanför näringslivet. Det började med att affärslivets språk trängde in i förvaltningarna. Personalen i kommuner och landsting gick på kurs i köp-och-sälj.

På många håll i staten, landstingen och primärkommunerna fick vi bolagisering utan privatisering. Verken omvandlades till aktiebolag. Men staten, landstingen kommunerna behöll alla aktierna. På det sättet bevarades de offentliga monopolen på elverk, värmeverk, vattenverk, gatu- och vägnät, post, telefon, järnväg och annan trafik. I Stockholm har kommunen sammanfört sina olika bolag i en koncern, den högsta formen av affärsorganisation.

Det hette att bolagiseringen skulle leda till effektivitet och bättre ekonomi för skattebetalarna. Vi vet faktiskt inte om så blivit fallet. Revisionen som samhällsfunktion är alltför kringskuren för att kunna berätta om sådant. Men när bolagsformen ersatte förvaltningsformen blev det onekligen lättare att kräva det privata näringslivets högre chefslöner åt f d verkschefer. Det blev enklare att förse toppfolket med rejäla fallskärmar, ge bonus, dela ut kreditkort med generösa regler för användningen, och skaffa kompisar jobb och uppdrag. Utan kommunala bolag hade skandalerna i Motala och Gävle inte ägt rum eller åtminstone fått mildare uttryck.

Om näringslivets språk av köp och sälj passat bra för de bolagiserade verksamheterna hade det varit bättre att gå hela vägen och inte bara bolagisera utan också privatisera verksamheten. En del av bolagen säljs nu ut på börsen eller till utlandet. Detta är välkommet.

Om näringslivets språk inte passar – vilket vi nu upptäcker i flera fall – borde verksamheten hela tiden ha förblivit en offentlig förvaltning. Det är och förblir ett misstag att kräva bolagisering utanför affärssfären.

III

Olika livsområden behöver ha olika former för sin verksamhet. Det är inte bara så att reglerna är olika för politik och näringsliv. Faktum är att livsområden som vetenskap, konst, religion, etik varken är betjänta av marknadsekonomins ideal eller politikens ideal för att blomstra. De har sina egna.

Detta har inte vänstern förstått. Den söker tvinga demokratins regler på kulturlivet, kyrkorna, skolan och universiteten och forskningen och tror att den bidrar till ett bättre samhälle. Och högern har heller inte förstått att skydda livsområdenas egenart. Den släpper fram marknadsekonomins regler i kulturlivet, kyrkorna, skolan, välfärden, universiteten och forskningen, och tror att den gör en god gärning.

Hur kan sådana missförstånd uppstå?

Inget livsområde är en isolerad ö; alla påverkar de varann. De behöver också varandra. Den franske sociologen Émile Durkheim betecknade i ett verk från 1893 den typ av sammanhållning de har med begreppet solidarité organique, organisk samverkan. Det är en arbetsfördelning i vilken olika självstyrande områden i samhället växer åt olika håll men hela tiden ändå är beroende av varandra.

Alla konkreta delar av ett livsområde – en firma inom ekonomin, en myndighet inom statsmakten, en kyrka inom religionen, ett forskningsinstitut inom vetenskapen – innehåller smärre element från andra livsområden. De kan inte fungera väl utan dem. Inget i samhället fungerar riktigt bra utan att få sin del av marknadens pengar, statsmakternas regleringar, etikens bud, vetenskapens kunskap. Och för att fungera riktigt tillfredsställande för de inblandade behövs nog i varje verksamhet också inslag av konst och religiös mening.

Det är lätt att falla för slagord av typen "allt är politik", "allt är ekonomi" för i allt finns faktiskt inslag av ekonomi och inslag av politik. Men det gäller att skilja huvudsak från bisak.

I statsmaktens institutioner skapas och upprätthålls väsentligen ordning, inte rikedom. Politisk verksamhet behöver dock pengar och har alltid ett behov att beskatta ekonomisk verksamhet. Politiker behöver också kunskap och beställer utredningar där sakkunniga och vetenskapsmän kan medverka. Deras lokaler liksom andras har glädje av konstnärlig utsmyckning. I botten behöver politisk verksamhet också välsignelser från predikanter i kyrka och massmedier som ger den legitimitet. Men det betyder ingalunda att ekonomi, vetenskap, konst och religion kan reduceras till politisk verksamhet.

I affärslivet skapas och förvaltas väsentligen rikedom, inte regelverk. Men näringsverksamhet behöver politiska regelverk för avtal och valutor mm. Numera behöver affärsverksamhet också en myckenhet av akademisk kunskap och företagen köper in kunskap som vilken annan service eller vara som helst. De vill också gärna ge sina kontor och sin marknadsföring en konstnärlig utformning. Men detta betyder naturligtvis inte att politik, vetenskap och konst kan reduceras till affärsverksamhet.

Det kapitalistiska företaget har visat sig vara en mycket smidig och effektiv organisationsform för rikedomsskapande. Varför kan vi inte använda den organisationsformen också utanför affärslivet för att bli effektiva i skapandet av ordning, kunskap, hälsa, skönhet, dygd, och mening i livet? Det faktum att olika samhällssfärer har olika värden bör väl inte hindra oss från att söka dessa värden på effektivast möjliga sätt?

En så sofistikerad fråga bör tas på allvar. En beskrivning av marknadsekonomins företag och analys av deras villkor ger svaret.

Bolag ansöker inte om sina produktionsfaktorer från en myndighet utan de har själva tillgång till dem. Det gäller finanskapital, land, byggnader, maskiner, insatsvaror, färdigvaror, uppfinningar, råmaterial, arbetskraft, organisation, dataprogram och andra hjälpmedel. Företagaren får tillgång till allt detta genom att alla produktionsfaktorerna finns på marknader där de kan köpas och säljas. En marknad är ett nätverk där ett flertal aktörer fortlöpande byter ägodelar och nyttjanderätter så att de hamnar hos den som betalar det bästa priset vid köp och återköp. Företagen skall alltså kunna köpa och sälja på marknader för fastigheter, insatsvaror, råvaror, färdigvaror, tjänster etc. De skall kunna handla med patenträtter och upphovsrätter och licenser av olika slag. De skall kunna handla på värdepappersbörser och köpa andra företag, ja själva vara handelsvara på aktiebörsen. Det är deras miljö.

Företagandets konst ligger i att utnyttja den tillgång man har till produktionsfaktorerna, inte för att tillfredsställa maktbegär eller girighet eller privata lustar även om det kan vara frestande, utan för att vinna uthållig värdestegring för företaget. Bolagen arbetar målmedvetet för att i varje verksamhetsperiod behålla eller förbättra vinsten (enligt resultaträkning), och vid varje redovisningstillfälle ha större tillgångar än skulder dvs eget kapital (enligt balansräkning). Det är vinst och värdestegring som mäts och publiceras och ger prestige och ära åt företagaren och bonus av olika slag.

Som hjälp har företaget en systematisk bokföring av alla affärshändelser i ett redovisningssystem i vilket de registreras, bearbetas, kalkyleras, rapporteras för att underlätta lönsamma affärsbeslut. Hela tiden rapporteras kassaflödet, ty bolag brukar gå i konkurs inte nödvändigtvis för att de har inkompetent personal, dåliga produkter eller tjänster utan för att pengarna tar slut.

Kalkylerandet för att nå kontinuerlig anpassning till föränderliga marknader är det kapitalistiska företagets modus vivendi. Här gäller det att alltid utnyttja byggnader och maskiner effektivt, alltid använda personalen rätt och motivera den väl, alltid ta ut riktiga priser till bästa betalningsvillkor. Företaget måste vara nära marknaden för sina egna produkter och tjänster, och kommunicera väl med marknaden. Eftersom företagen själva kontrollerar sina produktionsfaktorer kan de snabbt anpassa sig till nya situationer. Därav den överlägsna flexibiliteten och dynamiken.

Vad i totalsamhället passar och vad passar inte i en sådan miljö?

En politisk och juridisk ordning kan inte ersättas av marknadens spontana ordning, åtminstone inte i alla delar. Riksdagen och domstolarna kan inte bolagiseras. Men det finns mer specifika restriktioner på bolagisering:

1. Bolag kommer aldrig till sin rätt om en riktig marknad saknas för dess verksamhet. Många nybildade kommunala bolag i Sverige har inte ett flertal kunder (som är önskvärt i vår definition av marknad) utan en enda kund, kommunen eller landstinget. De är halvgångna som företag, självständiga till namnet men inte till gagnet. Ett liknande beroende kan förekomma för underleverantörer till storföretag.

2. Där marknaden finns men är satt ur funktion är bolagskonstruktionen också ineffektiv. Det gäller till exempel när kunderna inte betalar bästa marknadspris utan en enhetstaxa satt av en myndighet. AB Sveriges Televisions licensavgift är en illustration. Det är poänglöst för en friskola att välja bolag som organisationsform så länge terminsavgifter är förbjudna och den enda inkomsten är den kommunalt beslutade skolpengen. Det är också ganska poänglöst för ett svenskt sjukhus att arbeta i bolagsform så länge landstinget är dess enda kund; intressant blir det först när många försäkringsbolag och företag blir kunder.

3. Verksamheter i vilket lönsamhetstänkande inte kan ha högsta prioritet kan inte utnyttja bolagsformens alla fördelar. Om de nyckeltal som används för att mäta en verksamhets framgång är andra än vinst och värdestegring ger bolagsformen fel signaler och gör bisak till huvudsak. Måtten på elevens utbildning är viktigare än skolans lönsamhet. Grundforskningens originalitet är viktigare än universitetets och forskningsinstitutets överskott. Måttet på patientens hälsa är viktigare än sjukhusets värdestegring. Kvaliteten på den anklagades försvar är viktigare än advokatbyråns vinstnivå. Brottslingens rehabilitering är viktigare än fängelsets överskott. Socialfallets återanpassning är viktigare än lönsamheten hos socialbyrån. Visst kan man peka på enstaka fall i vilka sådana verksamheter i aktiebolagsform varit framgångsrika. Men det beror vanligen på att personalen arbetat enligt sin egen professionella etik, inte enbart för att maximera organisationens lönsamhet.

4. Verksamheter som störs av lönsamhetstänkande bör inte ha bolagsform. Hit hör flera former av kontemplativ verksamhet. Sökandet efter världslig rikedom kan hämma sökandet efter andlig helgelse och djupa konstnärliga upplevelser. Marknadskrafterna dränker oss för närvarande i sinneskulturens materialism, kroppslighet och våldsutlevelser. De tränger ut idékulturens mer krävande övningar. Inte bara de andliga virtuoserna utan också de som seriöst vill pröva sinneskulturens möjligheter och gränser trängs undan. Så har både radikala och konservativa kritiker argumenterat. Och de har rätt.

Ta det alltså lugnt med bolagiseringen av Sverige; den är inget vademecum. Jag har sagt det förr och säger det igen: tre stora uppgifter finns för oss som är intresserade av ett samhälle präglat av civilitet.

För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.

För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken.

För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av affärer och politik.