Dagens Nyheter, December 27, 1999
Hans L Zetterberg
"Vi
är för marknadsekonomi, men inte för ett marknadssamhälle", säger Tony
Blair och Gerhard Schröder i gemensamt manifest för den socialdemokratiska
politik som kallas Die Neue Mitte i Tyskland och The Third Way i England. I
en marknadsekonomi verkar företag på fria marknader och är själva föremål
för handel på den marknad som kallas börs.
Efter Berlinmurens och stalinismens fall har vänstern sagt adjö till planekonomi och statliga monopolföretag. I många länder har den även avsagt sig ett direkt politiskt inflytande över riksbanken. Den accepterar alltmer att näringslivet – det gäller enbart affärslivet, inte samhället som helhet och ingalunda alla välfärdens institutioner – skall ha marknadsekonomiska regler. Det är en omorientering i det stora formatet som skett i nära nog hela världens vänster från Kina till Storbritannien.
Teori och praktik följs inte alltid åt i denna omorientering. Frankrikes styrande socialister har tagit offentligt avstånd från Blairs och Schröders omsvängning. Men i praktiken om inte i retoriken är Frankrike i första ledet av Europas privatiseringar, mer aktivt än både England och Tyskland. Och det går bra för Frankrike.
Att tala vänster och handla höger är vår tids framgångsrika politiska modell. Vänsterregeringarna ger sitt folk en blinkning av gemenskap med de kära socialistiska fraserna, och gör sedan vad marknadens frihet kräver.
Tysklands förbundskansler Schröder har det svårt i denna balansgång. Några månader efter manifestets publicering är han tillbaka i vanlig socialdemokratisk sammanblandningsekonomi i vilken handling och ord följs åt. Han använder skattepengar att rädda byggföretaget Holzmann från det marknadsekonomiska reningsbad som heter konkurs. Många applåder från vänstern ackompanjerar denna oförmåga att via marknadsreglerna ta itu med företagets uppenbara kapitalistiska inkompetens.
För stora projekt i utvecklingsländer kan det ibland vara bra att staten sätter sig över marknadsekonomiska regler och räcker hjälpande eller styrande händer åt företag. Men detta gäller inte i rika och utvecklade länder som Tyskland. Rikedom försvinner och effektiviteten i ekonomin hamnar på sovjetnivå om politiker och statstjänstemän styr affärslivet i utvecklade länder.
Hur är det i Sverige? Lyssna på en skarpsinnig norrman med stor erfarenhet av affärer och politik som nyligen fick en unik inblick i vårt näringsdepartements företagsimperium. "Avstånden mellan ledning, fack och departement är inte långa", säger Tormod Hermansen om Telia. Han har därmed nämnt den unika tredelade kontrollen av den statliga företagsamheten i Sverige. Den skiljer sig från den tvådelade i Norge där facket inte har svenska chefsambitioner.
Det svenska mönstret hämmar internationella affärer och det ger en olycklig intern organisation. "Som jag ser det styrs Telia i hög utsträckning av rädsla och osäkerhet", konstaterar Hermansen med ett beklagande (SvD 19/12).
Hur är läget i andra statliga företag? Systembolaget, Apoteksbolaget och Svenska Spel har inga kända planer på att utnyttja sitt affärskunnande i utlandsetableringar. Dessa företag avstår alltså från de vinster som ligger i att till låga kostnader få nya användare av sina beprövade rationella system. Globalisering prioriteras när man har fonder, investmentbolag och aktieintresserade privatpersoner som ägare, inte statsmakten.
Posten i Sverige har nyligen förlorat ett tillfälle, kontrollen över ASG, att bli stor på europeisk distribution av paket. Det är ett område som ökar snabbt i takt med internethandeln. Tillfället återkommer nog inte.
Vattenfall har en del intressanta planer på expansion utomlands. Det är dock utestängt från större affärer. Lejonparten av de egna kontanterna drogs in till staten i samband med bolagiseringen. Bolaget kan inte använda egna aktier som betalningsmedel eftersom aktierna inte har någon marknadsnotering. För Vattenfall är läget ganska hopplöst också av andra skäl. Företaget har utvalts till verktyg för inhemsk politikerstyrd kärnkraftsavveckling. Internationella energiföretag kan faktiskt ha långsiktiga rationella och lönsamma affärsplaner i vilken kärnkraft får en förändrad roll helt obunden av politikens valperioder och av skiftande riksdagskoalitioner.
För Vin och Sprit går det bättre. Alla länder kan göra brännvin, även våra egna svartbrännare. Men Vin och Sprit har Absolut, världens värdefullaste varumärke för produkten. Det är också världens största inköpare av vin. En marknadsnotering av denna bjässe vore en given fullträff. Den torde numera möta få ideologiska hinder. I praktiken har Sverige redan övergivit idén att endast staten kan vara en ansvarsfull alkoholkapitalist när den hellre låter maffian sköta spritdistributionen än att sänka alkoholskatterna.
Regeringen har den kloka ambitionen att alla inkomster från utförsäljningar av de statliga bolagen skall användas till att betala statsskulden, inte direkt till löpande utgifter för vård, skola och omsorg. Men genom att statens nu så höga räntekostnader för skulden minskar blir det varaktigt mer pengar till andra ändamål, även vård, skola och omsorg.
Räntenivån i världen ökar redan men börsklimatet är ännu på topp. Det är dags att handla i ordets båda bemärkelser.
© 1999 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.