Marknadsekonomins idéer hör näringslivet till

Dagens Nyheter, November 25, 1999

Hans L Zetterberg

Marknadsekonomins idéer hör näringslivet till

Näringslivet blomstrar inte om dess projekt måste passas in i politikens tvångströja av majoritetsbeslut. Politikens projekt blomstrar inte om de måste passas in i näringslivets tvångströja av köp och sälj. Vetenskap, konst, religion och etik blomstrar inte om politiker och/eller affärsmän dominerar deras utveckling. Inför 2000-talet finns tre stora uppgifter för oss som är intresserade av ett samhälle präglat av civilitet.

För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.

För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken.

För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av affärer och politik.

Dessa kätterska idéer kräver betraktelser och debatt. Låt oss börja med att söka begränsa marknadsekonomin till näringslivet. Det är en idé som sedan länge varit levande i den värdekonservativa högern, och som i långa stycken nyligen accepterats av den tredje vägens vänster. Men den har inte godtagits av den svenska borgerlighetens marknadsliberaler.

Antag att näringslivets idéer skulle ta över tidningens kultursida. Vi får då artiklar om bokmarknadens villkor och kvalitetsauktionernas priser och teatrarnas marknadsbedömningar av publikintresset. De räcker inte för den kulturintresserade läsaren. Tänk dig att politikens ideal tar över kultursidorna. Vi får då artiklar om kulturpolitik, om fru Ulvskogs åsikter och budget. Det räcker inte heller. Kultur är mycket mer än vad som ryms inom affärer och politik.

I allmänhet gäller att marknadskrafter underskattar människor. Kultur överskattar däremot människor. Den kräver en känslighet och en inlevelse utöver den rutinmässiga. Människor behöver överskattas för att förkovras i kultur. Marknadsekonomin kan göra moderna och klassiska böcker och musikinspelningar billiga att köpa. Men ännu billigare blir skräplitteratur och popmusik. Det blir långt mer MTV än Mozart.

Efter Berlinmurens fall förlorade vänstern tron på centralstyrning och kommandoekonomi. Högern har inte gjort någon motsvarande omorientering i det stora formatet. Högern trodde att dess version av samhällslivet bekräftades av kommunismens fall och har följaktligen uppträtt malligt de senaste tio åren. Den har stagnerat i sin ideologiska utveckling.

Thatchers och Reagans höger, som dominerade när Berlinmuren föll, hade glömt bort att marknadsekonomins bibel, författad av Adam Smith och publicerad den 9 mars 1776, heter "Nationernas välstånd" (The Wealth of Nations), inte "Individernas välstånd". Marknadsekonomin ger oss som nation högre BNP, men löser ingalunda problem med individuell fattigdom och elände i länder med hög BNP. Inte heller förlöser den kulturens olika yttringar. Den skapar större resurser att hantera problem och utveckla projekt. Det skall vi vara enormt tacksamma för, men det är inte hela lösningen på välfärdens, civilitetetens och kulturens problem.

Högern trodde efter Berlinmurens fall att demokratin skulle dominera i politiken och marknadsekonomin gälla för resten av samhället, inte bara för näringslivet. Efter den tyska återföreningen kröp marknadsekonomins regler in i det östtyska kulturlivet, kyrkorna, skolan, universiteten och forskningen. Östra Tyskland fick förvisso ett rikare utbud av varor och betaltjänster och ett effektivare näringsliv när Västtysklands marknadsekonomi nådde dit. Den delen av förändringen gick som väntat.

Men välfärd, civilitet, kultur, religion och vetenskap blomstrade inte nämnvärt i den nya ordningen. Trots större frihet. Detta är också en beaktansvärd upptäckt.

I detta misslyckande finns en rejäl läxa. Här i Stockholm behöver till exempel de moderata kulturpolitikerna tenteras på saken i den allmänna debatten. De har rätt i att kultur inte behöver bedrivas i myndighetsform. Men de måste också lära sig att kulturinstitutioner inte nödvändigtvis passar i aktiebolagsform, och att marknadsfinansiering inte nödvändigtvis är bäst för kulturprojekt.

Allra bäst trivs kulturen i stiftelser. Om stiftelser inte finns passar kultur ofta bättre i föreningar än i bolag. Ibland är det bra om kommunen är huvudman för stiftelsen eller stödjande medlem i föreningen, ibland inte. Ibland är sponsring från företag lämplig, ibland olämplig. I kulturfinansiering skall man vara pragmatisk, inte dogmatisk. Tumregeln kan vara att välja den finansiering som bäst garanterar ett kulturprojekts integritet och egenrådighet. Om, till exempel, Stockholms kommun inte kan låta bli att lägga sig i filmfestivalens innehåll är kommunen en olämplig sponsor.