Vikarierna har vägts och befunnits för lätta

Dagens Nyheter, August 21, 1999

Hans L Zetterberg

Vikarierna har vägts och befunnits för lätta

Om semestrar och annan ledighet inte fanns skulle de behöva uppfinnas. Inte bara för människornas skull utan för organisationernas. Genom att se hur det går för olika vikarier när chefen har ledigt får man till exempel veta vem som duger att befordras. Så säger organisationsteorin.

I moderaternas fall har denna tumregel inte fungerat. Carl Bildt har varit mycket frånvarande, vikarier har skött jobbet, men ingen av vikarierna har framstått som självklar efterträdare. Och ingen har varit ambitiös nog att ta för sig. Därför, menar jag, är det fel att välja efterträdaren bland vikarierna. De har vägts på vikariatets våg och befunnits för lätta. Lägg därtill att alla vikarier, liksom Bildt, tillhör den moderata stagnationens generation. Utan Bildt riskerar denna generations moderatparti att byta stagnation mot krympning snarare än ökning. Nästan alla Europas högerpartier har gått bakåt på senare år.

Det finns en snällare tolkning. Den säger att alla vikarier har varit ungefär lika bra, och det spelar ingen större roll vem av dem som blir vald. Fraser av typen "Jag föredrar Lundgren, men kan leva med Heister", (eller vice versa) är vanliga när moderater samtalar. Någon engagerande strid lär det därför inte bli på partistämman.

Den största dramatiken i ledarvalet har faktiskt redan ägt rum. Den ligger i att vikarien Per Unckel så lätt och tidigt blivit uträknad. Han är sedan sin tid som utbildningsminister favoriten bland partiets intellektuella och bland många aktivister. Det hjälper föga att han har starkt stöd på Timbro. De vänsterskribenter som brukar påstå att Timbro styr moderaterna har inte förstått mycket av vad som faktiskt konstituerar moderata samlingspartiet.

I olika läror om samhällets eliter brukar man varna för att etablerade eliter går mot förfall när de sluter sig och inte tar in nya talanger i sin ledning eller tar in i sin krets de duktigaste från fotfolket. Den moderata ledningen både under Bildt och tidigare har haft egendomligt svårt att absorbera nya talanger.

När Jarl Hjalmarson var partiordförande fick pingstledaren Levi Petrus inte stå på valbar plats hos högerpartiet. Han protesterade och blev en av initiativtagarna till KDS. När Gösta Bohman var partiledare och Anders Wijkman antydde sina m-ledarambitioner blev han utskälld och utfryst av den temperamentsfulle Bohman. Idag är kristdemokraterna huvudkonkurrent till moderaterna. Wijkman är partiets kompetente internationelle företrädare, en av de få aktiva svenska politiker som kan tävla med Bildt om att ha arbetat internationellt för fred, och utvecklat internationella organisationer.

Under Bildt har den yngre generationen moderatpolitiker hållits mycket kort trots att partiets valframgångar finns bland de unga. De unga moderatpolitikerna har förlorat tålamodet och med förståelig ilska slagit tillbaka genom att kräva de äldres avgång ur partiledningen.

De äldre och medelålders i moderatledningen har diskriminerat mot de yngre och nu vill de yngre diskriminera mot de äldre. Varken de medelålders i Bilds generation eller de unga verkar öppna för en kompromiss. Det enda de enas om är att de allra äldsta, till exempel, Lars Tobison, skall bytas ut.

Tänk om en av de yngre aspiranterna kunde träda fram och säga:

-- Jag både vill och kan bli partiledare. Men jag behöver den erfarne Lars Tobisons hjälp i riksdagsarbetet. Och blir jag statsminister ska jag kalla på Peter Egardt som vet hur statsrådsberedningen blir effektiv. Jag hoppas Gun Hellsvik vill stanna. Och det kommer länge att finnas viktiga uppgifter för Heister, Lundgren och Unckel. Att ha sådana enormt erfarna medarbetare ger mej tid och utrymme för ledarskapet. Men det får inte finnas något tvivel om att min generation skall vara i majoritet i partiets utslagsgivande församlingar. Och inte något tvivel om att vad som gäller är min generations framtidsidéer. De flesta av dessa idéer känner ni igen från programmet "Land för hoppfulla", som partiet redan ställt sig bakom.

-- Genom 'ekumeniken' som vi unga praktiserat har vi de bästa kontakter med de andra borgerliga partiernas unga politiker. De kontakterna ska vi utveckla till den mest framgångsrika liberala regering vårt land nånsin haft!

Tyvärr finns inte sådana lösningar inom den moderata traditionen. Själva förekomsten av ungdomsförbund parat med slutenheten hos moderatetablissemanget motverkar ett samarbete över generationsgränserna i vilket de yngre är de ledande som lutar sig mot de äldres erfarenheter.

Carl Bildt betonade alltid globaliseringens möjligheter för Sverige och nödvändigheten att utveckla de internationella politikerstyrda organisationerna så att de kan underlätta välstånd och förhindra krig. Ingen av hans möjliga efterträdare har (ännu) några större meriter att knyta Sverige till en värld i förändring.

Vid val av politiker idag bör vi tänka på de centrala uppgifter nationen står inför i en globaliserande omgivning. Klarar de ledare vi väljer att föra in Sverige i nya NATO och i EMU och andra internationella samarbeten? Förstår de att FN, EU, Världsbanken, Världshälsoorganisationen och många andra politikerstyrda internationell organisationer måste få nya former och nya uppgifter för att vi tryggt skall kunna njuta av globaliseringens välsignelser?

Bildt förstår sådant. Hans dagordning har gällt sådana frågor som enbart internationellt orienterade politiker kan lösa. En förvuxen kommunalpolitiker som Göran Persson klarar det inte, och hoppet förtvinar att han skall växa in i rollen. Aldrig så duktiga och beresta affärsmän, vetenskapsmän, konstnärer eller kulturpersonligheter klarar inte heller av det.

Bildts dagordning kommer att överleva hans tid som politiker.