För brett uppdrag försvagar politiken

Dagens Nyheter May 16, 1999

Hans L Zetterberg

För brett uppdrag försvagar politiken

'Statsråden bara pratar, och de pratar oenigt'. 'Rosengren är värst: lovar runt, håller tunnt, handlar dumt'. 'Persson är en katastrof'. 'Statsråden behöver kunskapslyft'. 'Oppositionen är velig'. 'Bildt vill hellre styra och ställa på Balkan än tjafsa i riksdagen'. 'Han har inte förnyat moderaternas idéer och organisation'.

Så löper resonemangen våren 1999 på samhällets framsida. Allt i en tid då kommersen går fint och kulturlivet blomstrar, åtminstone här i huvudstaden.

På samhällets baksida är tongångarna lika hätska. En gruppintervju om europafrågor i början av maj med fattiga stockholmare, de som på överhetens språk kallas "bidragsberoende", gav dessa besked:

'Soc och försäkringskassan är inkompetenta och vet inte vad dom vill'. 'Folk vill vara självständiga men politikerna vill göra något över deras huvuden'. 'De sitter där och sysslar med något som vi inte har en aning om'. 'Jag litar inte på någon'.

En gemensam nämnare bakom den svenska olusten vid seklets slut är känslan att de som är satta att styra inte är duktiga nog att styra. Men är det så enkelt?

Tron att Gud eller hans prästerskap styr har för länge sen förlorat all auktoritet. Upplysningstidens tanke att vetenskapen istället skall styra har emellertid inte heller segrat, och vetenskapsmännen själva har övergett den. Romantikens idé att skönhetens vänner är kallade till att vara samhällets försångare slog aldrig igenom utanför mindre kretsar som Goethes Weimar och Wagners Bayreuth. Tron att utvalda familjer eller klasser styr landet omfattas inte längre av adelsmännen själva eller av finansfamiljerna. Denna tro klingar bort även i de aktivt socialdemokratiska arbetarsläkter som är vår härskande nomenklatura. På mitten av 1800-talet drev Karl Marx tesen att styrningen kommer från produktionskrafter i händer på penningfolk och ingenjörer. Men den tron har i praktiken övergivits av hans lärjungar. De tror nämligen att politikerna kan styra historien, en idé som lärofadern föraktfullt förkastade.

1954 års författningsutredning (som med tiden resulterade i 1970-talets demokratiska grundlagar) fick direktiv av Tage Erlander och hans sekreterare Olof Palme. Direktiven utgick bl a från tesen att "det ekonomiska livets autonomi genombrutits". När 1968 närmade sig smittade idén att "allt är politik" också företrädare för konst, skönlitteratur, vetenskap, religion. Alla livsområden förlorade sin autonomi till politiken. Inte minst affärstraditionernas egenrådighet kom i konflikt med det dåtida alltmer "självklara" kravet att näringslivet skall underordnas politiken, både regeringens och fackets.

Idag hamnar tanken att politikerna styr landet och världen i strykklass. 1900-talets segrande demokrati missade några enkla sanningar om samhället. Man kan uttrycka dessa självklarheter i fyra punkter:

	I allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblem har vetenskapliga lösningar, andliga problem har religiösa lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar, och moralfrågor har etiska lösningar.
	Ibland kan politiker bidra till dessa lösningar, men de ger sällan eller aldrig de väsentliga delarna av lösningen.
	Politiker är däremot oumbärliga i lagstiftning om den allmänna ordning som kräver polis, fogde, domare, kriminalvård och försvarsmakt.
	För dessa kärnområden passar demokratin bäst av alla statsformer, och endast här bör den vara helt utslagsgivande.

Regeringen tror inte på detta. Den har tillsatt en demokratiutredning som tar upp problem med finansmarknad, företag, konsumtion, konst, kulturinstitutioner, arbetarkultur, feminism, etik, konst, tidningsläsning, hälsa, välfärd, religion, skola, folkbildning, universitet, civilsamhälle, IT, invandring, ekologi, globalisering, med mera. Grundtanken är att demokratins politiker har ett styrande budskap för totalsamhällets alla delar.

Detta är helig enfald. När det politiska uppdraget blir så ofantligt finns det ingen chans att klara det ens för begåvade och kunniga politiker. Vad finns ansvaret hos svensk statskunskap som inte i tid varnat för detta?

Vi lär av misstagen. I livskraftiga samhällen kommer politikens kostym att krympa i början på 2000-talet, inte öka, som demokratiutredningen förutsätter. Affärsmän, industrialister, vetenskapsmän, journalister, ingenjörer, läkare, konstnärer, farsor och morsor på stan, religiösa och moraliska ledare och många andra kommer att sträcka på halsarna också i politikers sällskap. Politikerna i styrelserna för museer, högskolor, förbund, företag, och stiftelser kommer att uteslutas. Den demokratiska processen får i stället ett starkare grepp om sina kärnområden.

I minnets skräckkabinett kommer vi nog att länge behålla Bengt Westerberg, som styrde pappornas tid med barnen, Marika Ulvskog, som försökte styra museer och medier, Carl Tham, som styrde universitet och forskningsstiftelser. Och någon vars namn vi glömt som ville styra bostadssägandet. Dessutom Olof Johansson, som så gärna ville styra energitekniken. Icke att förglömma, Göran Persson, som ville styra allt.