Dagens Nyheter April 27, 1999
Hans L Zetterberg
Svensk samhällsvetenskap har stött välfärdspolitiken och legitimerat den i sin forskning. Det gäller inte minst innehavarna av de många nyinrättade professurerna som skall behandla välfärdsproblematiken. Legitimerande utsagor blir emellertid ofta halvsanningar eller myter, och vi hamnar i ovetenskaplighet.
Första myten säger att välfärdsstaterna skapats av socialistiska arbetarpartier. Före 1930-talets depression saknades dock långvariga arbetarregeringar i de dåvarande demokratiska välfärdsstaterna, Weimarrepubliken möjligen undantagen. Även i Sverige där arbetarrörelsen var stark infördes välfärdsstaten av borgerliga regeringar. På det borgerliga 1910-talet sjösattes de viktigaste modellerna för den svenska socialstaten: grundtryggheten i 1911 års pensionsreform och inkomsttryggheten i 1916 års arbetsskadeförsäkring. Med undantag av ATP skedde den stora expansionen av välfärdstaten i Sverige efter andra världskriget i påtaglig politisk enighet under socialdemokratiskt ledda regeringar.
Andra myten hävdar att välfärdsstaten är tillämpad vetenskap. Politikerna må ha beslutat om välfärdsprogrammen men den sakkunniga vetenskapen har utformat dem. Och visst fanns stöd av medicinska auktoriteter för några tidiga former av social ingenjörskonst, till exempel motboken och steriliseringen. Flera ekonomer hade före första världskriget förordat Bismarcks sociallagstiftning, den ansågs vara en av förklaringarna till Tysklands snabba tillväxt och välstånd. Under mellankrigstiden hade som bekant pedagogen Alva och ekonomen Gunnar Myrdal stjärnroller som socialpolitiska inspiratörer.
Men de flesta stora välfärdsreformer infördes innan sociologer, statistiker, statsvetare, psykologer var på plats med sin mer detaljerade socialforskning. Flertalet professurer i tillämpad samhällsvetenskap har tillkommit när socialstaten redan nått full blom. Innehavarna har inte författat välfärdsprogrammen, de har så att säga korrektur- och kontrolläst dem.
Tredje myten säger att samhällsvetenskapen och socialpolitiken har samma uppgift, nämligen att öka jämlikheten i samhället. Uppgiften passade statskunskapen som driver jämlikhet i röstbåset, inför domarskranket och myndigheterna. Det gick sämre när politikernas krav på jämlikhet i form av en lång enhetsskola blev en lidandets historia för elever, lärare och ett misslyckande för pedagogikprofessorer.
Myten stöds dock i en vanlig uppläggning av svensk välfärdsforskning. Man gör en undersökning som visar på ojämlikheter mellan samhällsklasser, regioner eller kön. Frågeformulären innehåller många frågor om vad den offentliga sektorn gör och inte gör, men vanligen få eller inga frågor om vad medborgarna själva kan göra för varandra. Politikerna uppmuntras att vidta åtgärder. Forskarna återkommer med uppföljningar. Ett totalmått på statsmakternas sociala ansatser ges när sociologer och ekonomer mäter den samlade välfärden med gini-koefficienter, alltså mått på klyftan mellan fattig och rik.
Men antag att Jantelagen råder: "Du ska inte tro att du är något, Du ska inte tro att du är lika god som vi, Du ska inte tro att du förstår mer än vi, Du ska inte tro att du är bättre än vi, Du ska inte tro att du vet mer än vi, Du ska inte tro att du är förmer än vi". Jantelagen uttrycker en jämlikhet utan värdighet. I dess värld är gini-koefficienterna låga. Men är de ett mått välfärd?
Fjärde myten säger att välfärdsstaten är historiens höjdpunkt. En större legitimerande idé finns inte. Assar Lindbeck skrev på 1980-talet upprepade gånger: "Jag skulle rentav gå så långt som till att betrakta välfärdsstaten som en triumf för den moderna civilisationen."
Det är vanligt att man ser civilisationernas höjdpunkter i konst och litteratur, i religion och etik, och i teknikens och vetenskapens framsteg. Det speciella samspel mellan statskonst och ekonomi som välfärdsstaten utgör, har inte mycket med stor civilisation att göra. Den svenska välfärdsstaten som bygger på missförståndet att statsmakterna kan klara all välfärd utan direkt hjälp av marknad och civilsamhälle torde knappast alls kunna kvalificeras som triumferande civilisation.
Är det inte dags för svensk samhällsvetenskap att göra upp med välfärdens myter?
Detta är den
andra av två artiklar om
välfärdsstatens professorer.
© 1999 Dagens Nyheter. Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden. Reprinted by permission.