Läge för ny alkoholpolitik

Dagens Nyheter, April 19, 1999

Hans L Zetterberg

Läge för ny alkoholpolitik

För arton år sedan, 1981, ansåg två av tre väljare att alkoholen utgjorde ett "mycket allvarligt samhällsproblem". Nu är det en av sex. De kostnader som förknippas med alkohol inom sjukvården och socialvården torde inte ha minskat. Inte heller dödligheten i sjukdomar som sammanhänger med alkoholmissbruk. Men attityderna har blivit avspända. Alkoholism ses mer som ett medicinskt än ett socialt problem. Alkoholbruk betraktas hellre som en personlig fråga än en samhällsfråga.

Förvirring har uppstått i detta nya attitydklimat. Priserna på svartsprit är ungefär desamma som för taxfree sprit. Svartspriten, de fattigas och de alkoholberoendes tröst, jagas av myndigheterna. Taxfree alkohol är däremot enligt statsministern "ett trevligt inslag i resandet", ett privilegium som han anser den resande klassen gott kan ha kvar. Förvirringen är inte enbart negativ. Låsningar försvinner, och i dess spår ökar de politiska möjligheterna att ändra alkoholpolitiken.

Under första hälften av 1900-talet blev de försupna kända och registrerade av kontrollstyrelser. Staten sade: "Vi ser till att du inte dricker mer än den månatliga ranson vi fastställt". Industrins produktivitet blev storartad under denna tid på grund av ny teknik och ny organisation, men också därför att personalen blev nyktrare. Som social ingenjörskonst var spritransoneringen under Bratt-systemets dagar, 1913-1955, en uppenbar framgång. Men dess inskränkning av frihet blev med tiden omöjlig.

I flera årtionden efter motbokens avskaffande 1955 kunde alkoholpolitiken fortfarande ses som socialingenjörernas framgång. Den baserades nu på exempellöst dyr alkohol och begränsad tillgänglighet. Medlen var höga alkoholskatter, monopol för Systembolaget och dess inte alltför många butiker, reklamförbud, samt restriktivitet med utskänkning och import.

World Health Organization satte 1980 som mål att minska alkoholskadorna genom att hålla nere den totala alkoholkonsumtionen i varje land. Det senare var precis vad den svenska alkoholpolitiken hade lyckats med. Vi fick Europas lägsta, och dessutom sjunkande, konsumtion per capita av alkohol.

Men nu går det dåligt för Sverige i alkoholfrågan. Den nedgång i den totala alkoholkonsumtionen under 90-talet som uppvisas i den officiella statistiken försvinner när man lägger till den alkohol som inte registrerats för beskattning i Sverige, dvs. smugglad, hemtillverkad, och privatimporterad. Och trots den internationellt sett låga konsumtionen går det inte att kalla Sverige för Europas nyktraste land. Vi har en större andel av starksprit i vår alkoholkonsumtion än andra EU-länder. Vi har vidare en idiotisk koncentration av alkoholintaget till fredagar och lördagar. Sammantaget ger dessa omständigheter många berusningsmöjligheter. Sambandet är kusligt nära mellan berusningen på veckosluten och statistiken över misshandel och rattfylleriolyckor.

Tre procent av svenskarna är alkoholister. Eckhart Kühlhorn, vår främste kännare av alkoholvanor, har räknat ut att bara en femtedel av alkoholproblematikernas sprit kommer från Systembolaget; ungefär hälften kommer från hembrännerier och resten är köpt av smugglare eller privatimporterad av utlandsresenärer. Så illa fungerar alltså idag de höga alkoholskatterna och Systembolagets monopol, lagstiftning som en gång motiverades av alkoholmissbruket.

Finansdepartementet och olika regeringar har vant sig vid de stora inkomsterna från alkoholskatterna och slukar girigt Systembolagets monopolvinster. Statskassan inte kan avstå från sådana inkomster heter det från Erik Åsbrink (s) liksom på sin från tid från Bo Lundgren (m). Omedgörligheten att ändra i ett system som har uppenbara brister börjar bli farlig för landet.

Handeln med skattefri sprit består inte längre av grannens mysiga hembränning utan organiseras allt oftare av storskalig brottslighet kring smuggling, fabrikstillverkning och distriktsindelad försäljning. Som en konsekvens av alkoholpolitikens koppling till socialstatens skattehunger håller vårt land på att få välbärgade spritmaffior som har råd med egen beväpning, livvakter, kassor för mutor till polisen, kurirer från mc-klubbar, revirkonflikter och penningtvätt. Det skulle inte förvåna om strider över illegala alkoholinkomster snart leder till avrättningar i känd maffiastil.

För att konkurrera ut svartspriten måste priserna i den reguljära alkoholhandeln närma sig nivån i taxfree-butiker. Om tull och polis ökar nuvarande tillslag och beslag och därmed kostnaderna för svarthandeln kan den kanske slås ut vid en något högre nivå. Det är dock osäkert om prioriteringarna i polisens i övrigt ansträngda arbete kan bli sådana.

I det civila samhället, och framför allt i den lilla världen, finns våra samlade erfarenheter av alkohol. Där vet vi att måttliga alkoholintag förhöjer livskänslan för de flesta. För några stämmer inte detta, och deras "nej tack" respekteras. Likaså stödjer vi dem som avstår för att de skall köra bil, är gravida, är nyktra alkoholister, tar mediciner som är oförenliga med alkohol. Vi vet också alltför väl att upprepade alkoholintag vid ett och samma tillfälle förstör omdöme, prestation, hälsa, sällskapsliv och kärleksliv. På sådana insikter i det civila samhället byggs alkoholansvaret. Det kan inte ersättas av eller överlåtas på statliga regleringar och prissättningar.

Gabriel Romanus slutar i sommar som chef för Systembolaget. Hans efterträdare bör bli en person som kan administrera en hygglig reträtt från monopol och höga priser. Reträtten blir inte utan tragedier. Efter generationer av statligt förmynderi är nykterhetsrörelsen utplånad, och egenansvaret för alkoholkonsumtionen är på många håll sorgligt outvecklad.

Själv hoppas jag att Systembolaget kan behålla det bästa från Romanus tid: ett urval av vin som man inte har maken till ens i utländska storstäder.